paintaword

Ur romanen ”I hundarnas timma”

På båten hade en pianist spelat och Magdalena hade lyssnat på musiken sippande på en Dry Martini. Hon hade varit uppspelt av att våga bryta de outtalade regler hon vuxit upp med. Det ansågs inte riktigt fint att en dam reste ensam. Ännu värre var det om en ensam dam besökte barer. I synnerhet om hon var vacker.
Magdalena ville verka blasé och nonchalant. Hon njöt av det nästan förbjudna och ägnade omsorg åt att se blyg och ljuv ut. Hon tittade ner och lät sina karmosinröda läppar omsluta glaskanten. Pianisten hade bjudit henne på ett glas champagne med en blinkning ackompanjerad av orden:
”For the spirit of forbidden love”.
”Oh, thank you, Sir”, rodnade Magdalena klädsamt. Det var första gången hon hade blivit uppvaktad av en färgad man.

Jag sitter mittemot min syster och slås av hur fantastiskt det är att vi faktiskt har gjort så många liknande val. Jag menar, skillnaderna till trots, vi influerades knappast av varandra, vi bodde aldrig under samma tak.

Kaffekopparna klirrar diskret, caféet är elegant. Utanför glider gröna spårvagnar förbi och deras tyngd får golvet att darra. Torget kantas av stora turistbussar och kyrkan får mig alltid att tänka på luciadagen. Nu är det högsommar och så kallt att jag längtar efter grovstickade raggsockor.

Officiellt är vi halvsyskon. Vi är inte speciellt lika, utanpå åtminstone. Hon är lång och blond, jag kort och mörk. Hennes skratt klingar ljust, mitt bräker vida omkring. Vi ger fan i hur vi låter, skrattar, och pratar, bubblar och babblar, det går inte att få stopp på oss. Vi gillar människor, vi ser möjligheter, vi älskar att skapa. Det går bra att prata om allt. Stormar det så flyger vi, vi håller hårt i hatten och drar iväg, bara.

Omkring oss pratas det dämpat. Bakelser äts med förfinade rörelser. Någon dricker vitt vin. Glaset är immigt, vinet ser gott ut. Jag hämtar mera kaffe. Vi delar på tre macarons. De är vackert pastellfärgade och då jag sätter tänderna i den första förstörs harmonin på den pyttelilla tallriken. Vi skrattar och vet precis. Hon delar den sista i minimala, gammelrosa bitar.

Det fanns en tid då hon var nästanmamma för mig. Min egen hade dött, hennes barn var i min ålder. Det passade oss bra, och vi delade pappaerfarenheten, dessutom. Hon lärde mig strandleta, fixade äventyr, museibesök, skidturer. Hon designade barnkläder och flyttade till en drömbostad med en lång kälkbacke utanför och ett klubbrum i nedre botten. Hennes barn fick ha träskor. Dem lånade jag.

Tiderna hade ändrats, tanken var den samma. Mellan henne och mig skiljde ett antal år och tre bröder.  Hon minns min mamma, och sin egen. Jag minns hennes, och lite min. Hon berättar, fyller ut luckor, låter mig bli en del av vår historia.

Vi går ut på gatan. Hon ska till den urgamla och förnäma sportfiskeaffären runt hörnet. Grejen man reder ut nät med lämpar sig nämligen bra som vävverktyg och hennes barnbarn gillar att väva. Hon köper två fisknätssorterare, för säkerhets skull.

Apan Andersson var med, naturligtvis,

han var så älskad, klok på alla vis,

lika fin som Nasse  på sitt eget gråa sätt,

tittade så rart, log varmt och solskensnätt 😊

Tillsammans skuttade de ut i hagen;

två äventyrsmästare på äventyrsdagen

På håll betade hästarna, de fina,

en hette Pelle, den andra Lina,

de var ponnyer från Connemara,

den ena vit, den andra gul, båda underbara!

Pojken ropade ”Pelle, Lina, kom!”

och ponnyerna galopperade, såg sig inte om

Stannade vid Fred, vår kille,

och framför Andersson, den lille

böjde halsarna, bjöd till ritt:

”Vi tar det lugnt, först bara skritt”

Upp längs manarna klättrade de små,

vinkade så glatt, höjde varsin tumme eller tå

Över blomsteräng så grann de red,

i gräset följde Barney-hunden med

och då farten blev för hög

upp på ryggen Pelle-ponnyn bjöd,

de galopperade omkring och njöt,

utav skratt och glädje tjöt

Hunden var kaptenen, styrde längst fram,

bakom satt Andersson, vår hedersman

Pojken Fred han red på Lina,

alldeles själv han styrde ut bland bina,

de surrade så vackert granna,

Linas färg och pojkens skor var likadana

De andra följde efter och

de stannade, Pelle bredde ut sin rock

bland jordgubbar och andra bär,

”Nu tror jag att vi stannar här”

sa Fred  och kände sig så hjärtelätt,

”här äter man sig jordgubbsmätt”

Bina surrade hejvilt, som nallar brummade,

sjöng om sommar, riktigt hummade,

bjöd på honung, dessutom:

Det var en saga men en riktigt som

Fred och Andersson får drömma om,

Nu kan de sova sött –

av äventyr man blir så trött …

Det var kanske vid de
gråspräckliga stenarna eller om det var
under regnbågens väna valv;
fötterna i det
genomskinliga, klara vattnet

färglöst, eller ljusblekt

I det som hade funnits innan, i elden,
i stjärnorna levde känslorna, de
sprakande, intensiva och vi
hade beröringarna, kyssarna, hettan
dansade genom våra nakna
själar

en hägring, en vind, en längtan

vattnet var kallt och grumlades
av is eller om det var tårar men
efteråt mindes vi inte och du knuffade tills jag
föll och svävade och på alla sidor räfflades
bergen i brunviolett och lila, med
ädelstensglitterande struktur och

jag var lätt igen, tyngdlös

Det var kanske vid
de gråspräckliga stenarna för
ur min kupade hand
singlade rosens sagoskimmer
som minnenas bortglömda doft

Provläs ett riktigt skrämmande avsnitt ur I hundarnas timma på Bokus:

http://www.bokus.com/bok/9789188417305/i-hundarnas-timma/

En gråkall, regnig sommardag kan plötslig bli väldigt känslosam. Det handlar förstås om summan av slump och sammanhang, lite påkryddat med långtråkigheter och facebookhäng, ja, ni vet.

Idag var jag i något slags sinnesstämning redan tidigt. Började dagen med att vara rationell och fixa måsten. Bland annat bokade jag en hyrbil för en viss resa, jag ska åka och träffa mitt underbara ’världens bästa’ barnbarn (alla mina älskade är ’världens bästa’ – ni är många, hörni ❤ ). På resan ska jag få med mig mitt bonusbarn, kanske kunna erbjuda henne en fläkt av det som i tiderna var gemenskapen vi delade, mina barn och jag. Alldeles extraordinärt underbart att få umgås över ålders-, generations-, biologiska- och plastgränser!

Utöver och alldeles: Som jag längtar efter dem, mina barn, alltså. Så där riktigt ljufvligt, så där att det är så fint att de är där de är – utomlands båda två – att de har dörrarna öppna mot drömförverkliganden, att de är så levande i livet, på ett sätt som gör att jag helhjärtat kan tillåta mig att glädjas över att ha lite ont i hjärtat ibland.

Nog för att jag saknar det andra också, det vi var med om. Hästarna, tävlingarna, stallet. Det som var vår grej, vår tillvaro där vi sysslade tillsammans, knegade, skrattade, hoppades, lyckades och störtdök däremellan ”pladajskis” bara – men det fanns alltid en ny chans, en ny morgondag och alltid, alltid vår gemenskap, vårt familjeteam.

Det teamet finns för alltid. Oberoende av vad som händer.

Åh, idag är en känslosam dag. En av mina absolut bästa vänner är borta. I tankarna ringer jag honom så ofta, och minns att han inte finns kvar. Han svarar ändå, jag hör hans ord, hans skratt, hans värme och humor. Idag är det hans födelsedag. Jag gråter och skickar en bukett, en hel blomsteräng, ett hav av milt böljande sommarkänslor. Jag minns hur vi promenerade över åkern, hur vi red på isen. Ett helt liv i vänskap, en evighet av minnen.

I tiderna plottrade jag ihop en barnslig bokbörjan till min son. Det var rim och bilder, standarden var knappast himlastormande. Idag kom jag att minnas – och fick en underbar present. Barnbarnets mamma föreslog att jag kunde skriva en bok till barnbarnet som ”ett trevligt minne från dig till honom”. Ja, ni vet redan. Jag grät, så det skvalade. Kände mig smickrad och glad och otillräcklig. Men banne mig att jag ska försöka! Kanske det blir snirklig skrivstil, kanske med bilder av mig eller (helst) sambon, kanske det blir nåt, eller ingenting, men känslor blir det, hursomhelst! 😊

Det var en gång en kille som

i hela världen såg sig om.

Han var härlig, fin och modig,

gav sig ut i hagen frodig,

stötte på en blomma röd:

”Hej, vill du ha mjöd?”

”Nej”, sa pojken, ”inte nu,

jag letar efter Mamma Mu!

Hon är min bästa vän

sedan för längesen,

hon sjunger fint och har små horn

i pannan som två torn”

Plötsligt lystrade de till de små,

blomman och pojken, bägge två,

de tog varann i hand och pussade på kind,

över fältet blåste en förtrollad vind;

blomman blev en flicka, en riktig liten vän,

de skrattade och dansade om och om igen

Bortom kullen råmades det visst –

det var faktiskt ett tag sen sist

gossen smakat kosseost så god,

tittade på tösen, samlade sitt mod;

sprang bestämt mot ljudet, ropade på Mu,

hojtade likt Ferdinand ”Mamma, var är du?”