Apan Andersson var med, naturligtvis,

han var så älskad, klok på alla vis,

lika fin som Nasse  på sitt eget gråa sätt,

tittade så rart, log varmt och solskensnätt 😊

Tillsammans skuttade de ut i hagen;

två äventyrsmästare på äventyrsdagen

På håll betade hästarna, de fina,

en hette Pelle, den andra Lina,

de var ponnyer från Connemara,

den ena vit, den andra gul, båda underbara!

Pojken ropade ”Pelle, Lina, kom!”

och ponnyerna galopperade, såg sig inte om

Stannade vid Fred, vår kille,

och framför Andersson, den lille

böjde halsarna, bjöd till ritt:

”Vi tar det lugnt, först bara skritt”

Upp längs manarna klättrade de små,

vinkade så glatt, höjde varsin tumme eller tå

Över blomsteräng så grann de red,

i gräset följde Barney-hunden med

och då farten blev för hög

upp på ryggen Pelle-ponnyn bjöd,

de galopperade omkring och njöt,

utav skratt och glädje tjöt

Hunden var kaptenen, styrde längst fram,

bakom satt Andersson, vår hedersman

Pojken Fred han red på Lina,

alldeles själv han styrde ut bland bina,

de surrade så vackert granna,

Linas färg och pojkens skor var likadana

De andra följde efter och

de stannade, Pelle bredde ut sin rock

bland jordgubbar och andra bär,

”Nu tror jag att vi stannar här”

sa Fred  och kände sig så hjärtelätt,

”här äter man sig jordgubbsmätt”

Bina surrade hejvilt, som nallar brummade,

sjöng om sommar, riktigt hummade,

bjöd på honung, dessutom:

Det var en saga men en riktigt som

Fred och Andersson får drömma om,

Nu kan de sova sött –

av äventyr man blir så trött …