paintaword

För tanten coronatiden är
en anledning till kärt besvär,
hon har fixat sånt hon velat,
kanske gammalmodigt och förlegat;

hon har torkat äppelbitar,
sparat snörstumpar och plitar,
ransonerat, återanvänt och doserat,
andra till sparsamhet inspirerat

hon har samlat burkar, flaskor, glas,
jobbat systematiskt fas för fas,
kokat citrusmarmelad,
saftat röda vinbärs goda spad

torkat svamp och ingefära,
sånt kan behövas till de kära
vännerna och gästerna som
en dag ska trakteras med mörk rom

I sparmanstiden har hon levt sig in,
dock stärkt sig med en droppe gin
till fester på distans
med herrar från varstans

trendigt munskyddssnygg sig klätt,
känt sig snygg och trygg och nätt,
via datamaskinsapparaten
har hon levt sig in i praten

Hon har haft så roligt så,
sällan känt sig bättre må,
inte haft tråkigt en sekund,
känt sig glad och fryntligt sund

Hon har festat loss från klockan åtta,
sovit ett par timmar, någon måtta,
knäppt i gång sin ipad sedan,
loggat in och suckat; redan

lyssnat på en podd eller en bok,
tiden är faktiskt inte klok,
i världsavstannelsen har tanten gjort
mycket sådant hon långt tidigare bort

Att ha barnbarn är alldeles ljuvligt, nästan osannolikt, de bara finns som små rosenknoppar eller lingon eller så. Små, söta, rödkindade, fiffiga, roliga, arga, glada, hur än, men alltid alldeles utöver.

Jag bor inte med mina barnbarn, inte ens nära. I ett helt annat land bor gullungarna, inte i Långbortistan men ändå. Snabbaste färdsätt ger mig en resetid på några timmar med tåg, flyg och tåg igen.

Ändå gläds jag ända in i hjärtedjupet för de har det så mysigt där i Nästannäralandet. Familjen bor i en by som är som en pittoresk småstad. Där finns liv och rörelse, affärer, dagis, skola, restauranger, hotell, badinrättning och mer därtill. Kanaler glider igenom det bördiga landskapet och färgerna är intensiva, djupaste gräsgrönt, mörk mull, gula och röda tegelhus, stängsel i ljust trä. Fläckiga kor, bruna och gråa hästar, guldgul majs. Trakten är gammal och stämningen fin. Människor har tid, de ler, pratar, stannar upp, frågar hur man har det.

I allt det vackra bor mina barnbarn i ett högsmalt och relativt nybyggt hus i tre våningar. Området är barnvänligt med små lekparker här och där. Familjen har två hundar och barnbarnen är så snälla mot dem. Djur hör till familjen. I ett stall finns hästar som föräldrarna tar hand om, rider, tränar och sköter. Barnbarnen älskar att vara med och hjälpa till så gott de kan. Ofta beger man sig iväg på ridtävlingar. Barnbarnen har små matsäckar och smoothies med sugrör. De trivs, hälsar glatt på folk och djur. Pappa rider, mamma hjälper på framridningen och barnbarnen växer upp i en trygg värld där alla verkar känna varandra.

Då och då reser jag till dem. Inte så ofta, men ofta nog i tankarna. Ibland känns det som att barnen gör liknande tankeresor för det är som tiden har stannat då jag kliver in genom den trevligt inbjudande ytterdörren. Barnbarnet F ropar ”fami!” och kastar sig i min famn. Barnbarnet E kikar under lugg och ler lite blygt. Det tar en stund men sen kliver hon på i sina skor (kan vara vilka som helst och tillhöra vem som helst, favoriterna är ändå hennes egna röda och blanka gummistövlar) och hojtar ”fami!” precis som sin bror.

Ibland kommer de åkande till sitt gamla hemland. Bråttom har de då, så många släktingar ska träffas, så mycket ska hinnas med. Då känns det bra att vara fami på ett sätt som känns som att vi faktiskt känner varandra. Vi tar vara på tiden vi har och i hjärtat har vi alltid varandra. Ingen blygsel då ungarna kommer på besök, i stället hela charmregistret och famihjärtat svämmar alltid över i glädjedroppande tårar.

Jag längtar till sommaren. Då ska vi bege oss på skattjakter efter kottar och stenar som kan målas med fingerfärg och på promenader längs skogsstigar där solens strålar genom lövverken blir underbara inramningar för sagor och rim om feer, alver och troll. Regniga dagar ska vi dansa, precis som vi dansade med barnbarnens pappa och hans syster. Eller också ska vi baka – kanske i sand, kanske i lera.

Åååå, att vara farmor på distans är fint. Jag hinner längta och planera, samtidigt som jag känner lintottarnas närvaro, kollar bilder på dem, hör deras röster. De växer så det knakar och i deras nya land blir man ”stor” redan då man är liten. Man får en snygg frisyr, klär sig i jeans eller klänning, kan allt möjligt och tar för sig av världen.

Barn är underbara och barnbarn den extra pricken på i-et eller smöret på grädden i moset. Livet blir ett kanelbulledoftande och kälkbackshäftigt äventyr, ett där stjärnhimlar sprakar, sommarmoln smeker och upphittade snäckskal är skatter man minns långt upp i farmorsåldern. Du milda Matilda så roligt det är, det här farmorskapet! ❤

Marc Chagall – Le poisson volant

vi är alldeles för sent ute men det
stör inte oss för vi
faller som furor och
förälskar oss och gör allt sådant som

får folk att rodna av
bara tanken men vi drivs av vår
kärlek eller lust om man så föredrar
och vi målar varandra

så vackra och det är alltid solnedgång, rosa och
alla moln finns bara för
spänningen och dramatiken och vi dansar
och

kysser varandra med öppna själar och vi vill
mera och alltid och vi kommer så bra
överens och annars och
hela jag lika

vidöppen som min åtrå och du
dansar ut mig på okända
vatten och vågorna gungar oss men
då vet vi inget om

faran som lurar lik gammelgäddan i vassen för
i kärleken målas skuggorna ljusa och
jag ska aldrig någonsin
förbittras

men du är inte ensam och om din
dotter
värnar du och det är klart, som
hon

behöver dig kan det ju inte vara annorlunda och
jag känner hur klänningen ändrar
struktur och jag blir
sådär stillsam

och sedan kan man ju undra men jag ska
aldrig aldrig, jag ska inte förnedra mig, inte
låtsas om för i slutet segrar det goda,
så

ska det vara och jag ser dina ögon
glänsa, hör din röst kuttra och jag vet
att en gång gällde det
mig

Drawing by Eric Leraillez 

billigt rödtjut, café au lait, öppna
debatter med intellektuella
intentioner; konstnärliga
ambitioner

hippie-influerade kärleksförklaringar
(make love not war); som
vi älskade kärleken! Den
vi trodde på, uppfann, diskuterade,

återskapade filosofin, förstod
och lyssnade inåt i
daller av kommande, klädde
oss vackra i bomberjackor,

skiraste spets, målade kajal
runt ögonen, styltade på
höga klackar, var lagom
blasé

men fan så kom ju livet
ikapp oss och vi blev mammor
och medborgare, skaffade
våra symboliska

radhus med tvättmaskiner,
torktumlare och Volvon utanför
garaget – ja, en del blev ju pappor,
förstås

och det blev löjligfester, bjudningar
lagomintressanta karriärer, väl
avvägda sammankomster, skryt
i glasen

vi ökade i omfång och
våra barn skrek sig fördärvade men
själva skrek vi inte alls, vi
umgicks belevat och log

med breda tandblänk tills
vi storknade i tandcreme och
Tom i trean kastade sig
under tåget

men Marina i femman kunde
skylla sig själv, som
hon bjöd ut sig; vad
trodde hon och Peter

på andra sidan blev polis och
förrädare men Christa i
lyxvillan blev bankir och Torben
poet

och vad som fick Inger och Mats
att bryta sig ut (konvertera!) är
något som ingen av oss
egentligen vet

#miaskriver #poesiåprosa #artbyericleraillez

havets
nynnande sång och
jag

sjunger med, men inte
i huvudet, i kroppen
sjunger jag och

bakom alltsammans
målas jag brännhet av
solen, smeks –

och som jag dansar, dansas!
Över ängarna, genom lundarna, mot
vidderna, sanden

dyningsdån i min sång, min
längtan;
springer barfota över, mot,
till, som du, vi
möts precis innan

vågens indigoskimrande
lust