Kanske jag skyllde på taxen… Vad gjorde du?

Summer Mood Dachshund Girl Pets Dog Portrait

Fortsättning på ”Jag rymde…”

Min kompis hade dragit till Borås för att studera textil. Det var något alldeles utöver, en önskedröm, totalhäftigt. Jag hade egna framtidsdrömmar åt det hållet, tänkte mig färger och tyg, garn och design. Problemet var att jag inte var något vidare på att sy, men det skulle ordna sig.

Hur som helst skulle jag bli något åt det konstnärliga hållet. Kanske författare. Eller journalist. Eller skådespelare. Kruxet var sångförmågan, alltså den jag saknade. Livet skulle i alla fall vara fritt och bestå av långa, rödvinsdränkta kvällar, romantik, hand-i-hand-promenader över dimtyngda broar. Där skulle finnas resor och naturligtvis hästar. Ja, och hundar.

Taxen och jag hade vandrat runt i Borås och lyckats hitta fram till kompisens address. Huset var trevligt och tiden var sådan att det bara var att knalla rätt in genom ytterdörren. Kompisen bodde någon trappa upp. Jag ringde på men hon var inte hemma. Det var ett streck i räkningen men ingenting att oroa sig för, hon var nog ute och handlade eller så.

Vi satte oss på trappan. Det regnade inte och allt var egentligen rätt behagligt. Taxen stirrade på mig med hungriga, pepparbruna ögon. En fläkt av dåligt samvete fladdrade till i mellangärdet och jag smekte hunden över den sträva ryggen.

Det var väldigt lugnt i Borås. Höstlördagen drog mot lunchtid och folk hade nog annat för sig än att vandra omkring i stan. Jag undrade om kompisen kanske var bortrest över helgen och funderade ett slag på att söka mig till polisen på nytt. Idén var inte bra, speciellt om polisen hade kommit på tanken att kontakta min bror. Rymningen skulle få ett ytterst snöpligt slut om jag eskorterades tillbaka hem till Finland av en uniformsklädd konstapel.

Jag ringde på dörren för femtioelfte gången och fick för mig att jag hörde steg inne i våningen. Ingen öppnade. Jag ringde och ringde. Stegen hade tystnat. Det luktade typisk trappuppgång och gammal stekos. Hela huset var konstigt tyst.

Taxen och jag gjorde som vi redan hade vant oss vid. Sneddade över det lilla torget och ringde från telefonkiosken utan pengar. Om någon hade svarat hade jag hört klicket. Hittills hade det inte klickat, bara ringt och ekat. Hunden behövde mat. Jag behövde gå på toa.

Kanske jag kunde knycka nåt i mataffören längre ner på gatan. Jag oroade mig för att inte våga och för att bli fast. Då hade jag antagligen igen riskerat att bli hemskickad i sällskap av en polisman. Den risken var inte värd att ta. Jag utmanade rutinen och ringde på nytt, en fjärde gång på raken.

Klicket var som en skänk från ovan.

Någon hade faktiskt svarat. Om jag hade snurrat rätt nummer, vill säga. Jag lyfte upp taxen och skenade över torget, kastade mig in genom dörren, rusade upp för trapporna och ringde på. Kompisen öppnade. Hon hade pyjamas, rufsigt hår och sömndrucket ansikte. Vi kramades och kramades.

Det var helt otroligt, fantastiskt, underbart! Sällan har jag längtat så efter någon. Kompisen såg inte lika betagen ut men hon fann sig snabbt. Med sin några år längre livsvisdom fattade hon antagligen att det var bäst att dra en djup suck och åtgärda. Hon måste få till det, få iväg mig, det skulle gå att fixa, helt klart var att jag inte kunde stanna.

Jag nickade och log.

Hon bjöd på te och gick ut och handlade. Ringde några samtal och höll sig om huvudet. Jag hoppades att festen hade varit bra, att hon inte hade sovit för att hon var ledsen, att allt var precis så görkul som det skulle vara i Borås.

Min rymning slutade med äran i behåll. Utan hjälp av ordningsmakten skickades jag till släktingar i Skåne, vilket för mig var exotiskt och långt borta. Där fanns hav och konst och jag skulle verkligen se till att förverkliga mig själv. Jobba med textil och kanske lera. Promenera, bli kär, eller åtminstone snygg. Det var början på mitt nya liv, alla dörrar stod vidöppna, det var fritt fram i möjligheternas väldiga värld.

Det blev faktiskt så att jag promenerade en hel del. Fälten och åkrarna var underbart vackra, mustiga och bördiga. Havets oavbrutna dån var mjukt och rogivande och jag kunde betrakta alla dess skiftningar i oändlighet. Saltdoften blandade sig med lukten av kobajs och de stora tjurarna var respektingivande.

Det var iskyla det året. Många minns tiden som den kallaste senhösten i mannaminne. I de välvårdade trädgårdarna frös stora, röda rosor i rimfrostiga lager.

Man pratade mycket och gärna med mig. De första veckorna fattade jag ingenting. Nickade och log och köpte cigaretter. Skåningarna verkade inte ha problem med min dialekt och jag kände mig som en töntig idiot. Fattningsförmågan blev småningom bättre efter att jag börjat i en garnspinnargrupp. Vi spann ull och ilskna exem slog ut på mina händer. Textil var alltså inte min grej. Lyckligtvis fanns det andra yrken, som långtradarchaffis, till exempel.

Efter två knappa månader i tjusiga Skåne lockades jag att avge ett löfte. Mot att få åka till Lanzarote skulle jag fortsätta skolan hemma i Helsingfors. Jag var välkommen tillbaka till min gamla klass. Jag skulle inte skolka. Det skulle bli hur bra som helst. Jag grunnade på förslaget en stund och översköljdes av en häftig hemlängtan. Saknaden efter vännerna, festerna, de tonårsdjupa diskussionerna, dikterna, de olyckliga kärlekarna, och de lyckliga, förstås. Alltsammans forsade genom mig med en intensitet som hade fått Niagarafallet att te sig tamt. Det var självklart att jag lovade, jag hade gjort det utan resa, utan belöning, utan något alls.

Bara för att höra till, få vara en del av, känna mig normal.

Lanzarote var en underbar ö. Vi var ett udda sällskap, två charmiga bröder, den enas vackra hustru och brödernas lilla, knubbiga syster. Ön var svart och maffig, arkitekturen vit och stilig. Där fanns allt, turkosblått hav, stränder, vajande palmer, sötklibbig likör och vrålsnygga killar. Jag delade rum med min yngsta bror, som trots det var dryga åtta år äldre. Det blev en hel del skratt, vi var inte speciellt lika i våra vanor.

Det enda jag saknade var taxen. Då jag tänker tillbaka seglar en seg misstanke upp bland mina bortglömda minnen. Undrar om det kanske var så att det var hunden jag skyllde på då jag började skolka från skolan – efter att knappt ha börjat den igen…

Tack för att du ville läsa! Välkommen att skriva din egen berättelse om du känner för att gästblogga här på sidan.

Kram!

Mia

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Jag rymde – vad gjorde du?

Kuvahaun tulos haulle stockholm

Om jag minns rätt var jag sexton. Det är klart, jag kan ha varit sjutton. Hur som helst var det november och jag hade fått nog. Livet var trist, jag saknade äventyr, innehåll, dans och flärd. Egentligen längtade jag efter Kärleken, men sådant sa jag inte högt. Jag var iskall, världsvan, smart och djup. Jag hade min tax. Mer än så behövde jag inte. Verkligen och basta.

Nå. Jag rymde. Det var häftigt, unikt och idealistiskt, lagom blasé och intressant.

Med några timmars förberedelsetid hann jag låna pengar av vår snälla tant, skriva och posta ett brev till min stackars mellanbror som var utvald att ta hand om mig efter föräldrarnas frånfälle, köpa en limpa cigaretter på kredit i mataffären, packa en liten bag med underkläder, jeans och extra tröja och köpa en båtbiljett, enkel, destination Stockholm.

Klockan sex prick drog båten iväg. Vid åttatiden hade jag träffat en kille som berättade att han var dödligt sjuk och ville älska. Kring nio var taxen uttråkad. Vid midnatt var jag vrålhungrig. Kär blev jag inte och på något sätt hade jag lyckats skaka av mig uppvaktaren. Han var övertygande, så pass att jag fortfarande hoppas att han ljög. Han bjöd nog på dricka, eller så var det någon annan. Nykter var jag inte och småningom glömde jag bort hungern. Taxen stirrade surt på mig. Han vägrade uträtta sina behov på däck, och okej, han kan kanske inte klandras för det. Det blåste som bara fanken och en liten tax var nog säkrast inomhus. Mig störde det, jag oroade mig för hunden, som alldeles tvärtemot antagligen tänkte på mat.

I Stockholm blev det tvärstopp. Taxen hade inte de papper som behövdes. Tullarna var stränga, obevekliga. Jag tänkte fort och förklarade snabbare. En stund senare var vi igenom. Fria som fåglar, och dessutom i Sverige. Pengarna räckte till en fralla, en karta och en biljett till Trosa, staden där vägarna E3 och E4 delade på sig. I korsningen delade taxen och jag på frallan. Han ansåg att det var ett alldeles för magert morgonmål och jag hade dåligt samvete. Vi lät oss inte nedslås, jag lyfte på tummen, vi liftade. Någon hade berättat att man skulle välja långtradare, så jag gjorde det. Slumpen avgjorde och vi fräste iväg längs E3:an. Många hemligheter och en hel del dricka och andra erfarenheter senare blev vi utstjälpta en bra bit utanför Alingsås.

Då var jag nästan rädd, eller åtminstone en smula orolig. Det var mörkt och alldeles för långt att gå. Jag hade inga pengar och vi stod vid sidan av en motorväg. Trafiken hade mattas av och jag hade ingen aning om någonting alls. Kallt var det, dessutom. Taxen glodde surt på mig. Jag bad om ursäkt och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

Till sist förbarmade sig en annan långtradarchaffis över oss. Han släppte av oss en bit in i staden. Vi traskade mot centrum. Jag tryckte ner händerna i den beiga duffelns fickor. I den högra låg ett spårvagnskort, vilket fick mig att skratta till. Inte mycket hjälp av det just nu. Det var sent. Både hunden och jag var hungriga. Vi hade ingenstans att ta vägen.

Det här var långt före mobiltelefonernas tid. Det gick bra att ringa från telefonautomater, men man behövde pengar. Rätt slags mynt, helt enkelt. Sådana hade jag inte, och ingen att ringa till, för den delen.

Vi fortsatte vår tröstlösa vandring. Jag frös så jag skakade och vågade inte tänka på det som egentligen hade hänt. Till sist såg jag en skylt. Det stog Polis på den och jag närmade mig utan att tveka. Blev jag inburad skulle jag i alla fall slippa frysa, men taxen skulle de inte få ta ifrån mig.

“Du behöver ID”.

Va fan!?! ID hade jag definitivt inte. Jag hade ju rymt, för höga bövelen. Sådant gjorde man inkognito.

Polisen förklarade tålmodigt att jag var i Sverige. ID krävdes. Läget var låst. Jag svor till och letade efter en cigarrett och kände spårvagnskortet mellan fingrarna. Det dög. Polisen hjälpte. Hunden och jag inkvarterades i ett ljusgult och vackert rum på stadshotellet. Sängen var underbar, en dröm av mjuka bolster och varma täcken. Vi hade dusch, toa och vatten. Mat hade vi inte. Hunden surade.

Vid åttatiden på morgonen drog vi vidare för att inte riskera att bli hemskickade eller förhöras av polisen. Livet var drägligt, kläderna hade torkat och vi hade druckit oss mätta. Någon timme senare kom vi att landa i Borås – och vad som hände sedan får bli till en annan gång.

Tack för att du läste. Du är varmt välkommen att gästblogga med din egen berättelse.

Kram !

Mia

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Pinsamt och underbart

Rosa Canina Nature Wild Rose Red Fruit Rose Hip

I morse skrapade jag vindrutan för första gången. Det var en vecka från fredagen den 13:de, en morgon i höstens Helsingfors i det varande året 2017. Det var en morgon då min hängfrusna trötthet inte bekom mig alls.

Solen sken med morgonstarka, sneda strålar och uppför stentrappan från havets håll kom en man med en hund. Tidigare, då jag hade varit ute med våra lurvljufvliga fyrfotingar var det mörkt. Redan då hade morgonen en underbar doft av fallna löv.

Nu såg jag på mannen och hade lust att skratta. Det hade inte han. Jag skrapade rutan och frös om fingrarna. Musiken från bilradion dunkade i mitt blod och jag tog några diskreta och välmaskerade danssteg, som om de hade varit för kylan.

Bilen är orange och matchade hösten. Parken prunkade i gult, rött, som en frostnupen blomma i jätteformat. Havet låg blankvackert ljusgrått. Jag njöt av den ruffiga kontrasten mot stenmuren och den breda trottoaren. Vid rödljuset fattade jag plötsligt att jag sjöng högt.

Jösses. Det var ju något år sedan jag var tonåring, typ.

Jag skärpte mig och höll tyst ett tag. Gudarna ska veta att min sångröst är värre än kråkornas. Vid Salutorget drog de igång en tävling i radion. Temat var Juice Leskinens Marilyn. Nå, fortsättningen var självklar. Glidande mot Siljaterminalen vrålade jag för fullt ”Marilyn, Marilyn, milloin riisut jumpperin”.

Ridå.

Men höstdagen fortsatte att vara vacker. Min kropp – eller om det var själ – drog sig undan Viljan och Förståndet.  Händerna trummade mot ratten, den högra foten vickade lätt mot gaspedalen. Om passagerarna i spårvagnen gapade valde jag att inte se det. Dagen fortsatte trots allt lika vacker som den hade börjat.

Och jag var inne på Rod Stewarts ”Da Ya Think I’m Sexy”…

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

… hon hade blivit uppvaktad…

Ur romanen ”I hundarnas timma”*

På båten hade en pianist spelat och Magdalena hade lyssnat på musiken sippande på en Dry Martini. Hon hade varit uppspelt av att våga bryta de outtalade regler hon vuxit upp med. Det ansågs inte riktigt fint att en dam reste ensam. Ännu värre var det om en ensam dam besökte barer. I synnerhet om hon var vacker.
Magdalena ville verka blasé och nonchalant. Hon njöt av det nästan förbjudna och ägnade omsorg åt att se blyg och ljuv ut. Hon tittade ner och lät sina karmosinröda läppar omsluta glaskanten. Pianisten hade bjudit henne på ett glas champagne med en blinkning ackompanjerad av orden:
”For the spirit of forbidden love”.
”Oh, thank you, Sir”, rodnade Magdalena klädsamt. Det var första gången hon hade blivit uppvaktad av en färgad man.

*Romanen är utgiven som e-bok på Danje Förlag och finns i de stora nätbokhandlarna
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Från mamba till fami

kumkumam djungelgrönt

Nästan hela mitt vuxna liv har jag haft privilegiet att ha Viktiga Barn i min omedelbara närhet. Som jag har njutit! Jag har fått dela de underbara, gemensamma skratten, tokroligheterna, tandagnisslingarna, puberteterna, hela rubbet med känslostormar och myspys, ilskor och kramar.

Jag vande mig vid att alltid ha någon att glädjas över.

Det kom en tid då det blev distans till barnakänslorna. Det var väldigt ovant och jag förlikade mig dåligt vid att ha egen tid. Det passade mig inte. Jag valde att jobba på i stället – och lyckades faktiskt få ihop en liten diktsamling på kuppen.

Barnakänslor är humor och värme, bubblande tankar i livets djungel, sådana som får mig att strunta i tråkigheter och ta för mig av fågelsången. Barnens far hade en egen slags humor. Mitt i mitt djungelkvitter var han seriös. Jag blev mamban, han blev farzan.

Det lät lite rart. Att vara mamba var inte helt fel, jag menar, mammabarn, typ.

Senare skaffade sig min son och hans flickvän hund. Jag var ju varken matte, mamba eller farmor så jag blev fami. Jag gottade mig lite, ordet hade en varm och respektingivande klang. Jag älskade barnbarnhunden, precis som jag älskade mina barns lurviga hund- och hästsyskon.

Nu är jag fami på riktigt.

Det ni, hörni! Sol, bara sol, glädje, värme, allt det finfinaste, du milda Matilda! Mitt famihjärta bultar, hoppar, skuttar. Att igen få myspysas, nackkittlas, nosas, gosas, att bara få mamba sig – är helgjuten glädje!

I mina vuxna barn finns småttorna kvar. Jag har hissat, blåst, lyft och gungat – och så mycket mer. Jag har fått och delat; så många pussar, så oändliga kramar. Fortfarande lever jag på den glädjen, fortfarande är jag stark bara för att jag blev sådan. Det gör inget alls att hjärtekänslan numera har fysiskt lång distans – gemenskapsbubblet sprudlar oavsett.

En gång var min dotter sexton år. Då skrev jag en dikt:

Kinderna rödglödande,
ögonbrynen uttrycksfullt snirklade,
näsvingarna darrande,
munnen hopknipen i hallonform

Nacken; en knyck,
Hakan; snett upp

Händerna gestikulerar en dans:
Håret svänger i solfjäderform,
de tunna benen; jeans,
fötterna stampar, tradam!

Dörren; krasch BANG!
Ekot; vibrerande

Sedan tystnaden
Tårarna
ljudlösa, vackra
alldeles genomskinliga
pärlor; så känsliga
Fina

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Street art by Eric / Taiteiden yö, Helsinki

Akseli Gallen-Kallela’s ”Sammon puolustus”  interpreted by Eric Leraillez.

Find out more about the artist: http://www.e-mage.fi

eric street art 1eric street art 3eric street art 5eric street art 6eric street art 7eric street art 9

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Polte; unikonpunainen

paintaword

Liski_VierasMiesTuliTaloon.jpg Kalevi Liski – Vieras mies tuli taloon

kaislikon kaunis kuiskaus
läpinäkyvänä sarastaa,
kipinöi, säkenöi, ohraisen
kultaisen kuumana

sinä siellä syvyyksissä, kaukana
sukellat, uit, leikit
kenties; sinisessä

meressä, vedessä, kuultavassa
simpukat sulkevat sisäänsä
veden vallan, turkoosisen,
haikean

kalliolla harmaalla, jyrkällä
jykevällä kehoni
turvallisena, mutta

liekkiisi kietoutuneena ratsastan
tulivuoren ulkoista laitaa, sisälläni
polte;
unikonpunainen

View original post

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar