Puss och gott nytt år

 

puss 2

En lek – en möjlighet #upptäckerprogrammetpaint

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

viskade utandningar

Kalevi Liski

Målning Kalevi Liski

i stället nosade jag på
dig
du sov; jag längtade

vi delade
kanske vår önskan och
jag var för
rädd

och ja, vi älskade
med och varandra, men
vi hade tyglat kärleken till
civiliserade lustar, viskade
utandningar

kamouflerat våra
känslor, ilsket stuckit; huggit
med våra frustrationer: Vi
hade gjort
precis
tvärtom

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

silvermånen sommarnaken

night moon flower
jag färdas långt över
tiden,
lägger sju blomster under
kudden;
 
invid syrenerna, rosorna,
taggarna och skärvorna, de
blanka sjöarna, över
fälten dimmjuka
aningar om mull och bär, skogsmjuk
mossa
 
den blåa silvermånen
sommarnaken; I
bortommedvetandet
en doft av
kaprifol
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vibrerar att älskas

 

fireplace

 

Decembermörkret har en sällsam effekt, dess lockande aningar om snöklädda vidder får mig att kärlekskura, njutningslängta, ta för mig bortom det vanliga, gråkalla.

Jag klär av mig ända in i själen, öppnar mina sinnen, låter brasans grandoftande sprak värma alla skrymslen, myser in mig i det varmaste av täcken, låter mig flyta längs de sinnliga strömmarna. Mjuk musik smeker min hud och stearinljusens orange sken målar rödaktig, flämtande hetta.

I längtans oändliga hav vaggas jag varm, doftas jag vacker, min kärlek så stark; möts av din väntan, vibrerar att älskas i norrskensorkan.

 

https://www.poeter.se/Las+Text?textId=2194392

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ensamma barn

flowers kids
Den största dagstidningen i Finland, Helsingin Sanomat, publicerade igår en artikel som handlade om barn som känner sig ensamma i vårt välmående land.
Artikeln fick mig att känna mig sorgsen och reflektera över inte så alldeles självklara privilegier. Min egen morgon hade börjat underbart. Intill värmen av min sussande sambo vaknade jag upp till en härlig dag. Ett löfte om sol låg i den klara månens silvriga sken. Rimfrosten hade målat de fallna höstlöven krispigt vackra. Hundarna viftade på sina glada svansar och det knastrade mjukt under deras tassar. En stund senare njöt jag av självvald morgonensamhet med nykokt kaffe och pinfärsk morgontidning.
Världsnyheterna skummade jag igenom. En artikel om ensamma barn fångade min uppmärksamhet. Mellan smörgåstuggandet, kaffeklunkandet och happylappytänket berördes jag, väcktes till en känd men inte erkänd verklighet.
Barn väljer inte sin ensamhet eller de sammanhang de råkar leva i. De väljer inte heller sin läggning eller sin sociala förmåga. De väljer inte att vara utan- eller innanför. De gör så gott de kan, som vi alla. Barnen väljer inte skilsmässor, diagnoser, hemuppfostran eller tillhörighet.
Vi vuxna har ett ansvar. Må vara att också vi kan ha det ensamt, att livet kan vara tungt, att vi präglas av vår barndom. Trots allt och ändå, vi kan bjuda på ett sammanhang.
Ibland kan det vara svårt. Två är jämnt och tre är udda. Nyfamiljer betyder annorlunda vanor och traditioner, nya släktskaper och boendeformer som ska sammanympas och i allt det fina och berikande finns det sådant som skaver. En stängd dörr kan betyda ensamhet men likväl behov av integritet. Känslor kan vara starka och också starka känslor kan maskeras eller döljas. Nytänk och stress, kulturkrockar och mänsklighet, framgång eller misslyckande, förklaringarna är många och alltid orkar vi inte.
Men. Behöver vi? Om det finns en inneboende gemenskap, finns det inte också då en alltid utsräckt hand? Måste vi prestera för att vara tillsammans, för att dela en gemenskap?
Lyckligt lottade är vi som i vår barndom har fått ta del av sådant som förenar. Mer och mer förstår jag vidden av kultur i barndomen. Rim och ramsor, musik, konst, traditioner, matvanor, allt sådant som ”alla” vet har en enorm betydelse. Mer och mer förstår jag också vidden av icke-organiserad samvaro. Att ha en uppväxtmiljö med syskon, vänner i grannskapet eller en eller annan social miljö där man ingår i ett sammanhang gör att man lättare förstår sig på andra och känner sig som en av oss. Att få vara som man är och accepteras just därför borde vara en självklar rättighet. Att vara trygg tillsammans och också ensam ibland är alldeles extraordinärt och superviktigt för oss alla.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

ett jeansklätt ben, en högklackad fot

Café_de_la_paix Constant_Korovine_

Painting Constant Korovine – Café de la paix

Kaféet är som det
brukar; proppfullt och
kattmjukt
glider jag ner i stolen (den
du diskret snodde framför
en högbröstad kvinna i
rött)
 
diskussionen handlar om politik, om
rasism, immigration, folk
är inte kloka, i sin
rädsla;
stänger av sin
medmänsklighet, resonerar, argumenterar,
 
sippar på det kalla, ljusgula
vinet, bubblorna är
eleganta, leendet
djuplila; doften
förförisk
 
några meter borta
darrar en hand; skramlar mynt, en
pappmugg, några meter borta
finns inget kattmjukt, inga
rödtoner, men
 
bland de dyrbara kreationerna,
juvelerna, mitt ibland karriärerna och
de ärvda förmögenheterna
sträcker jag ut ett
jeansklätt ben, en högklackad fot, mitt
i vimlet blir allting så förtvivlat
onödigt; så fullständigt
ihåligt; alldeles
tomt
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

där det kärleksmjuka bor

dragon garland-dragon-shape-nature
som av en piskande
odjursstjärt
klyvs den alltför
tjocka luften,
pilarna
 
(doftande
snittblommor i höga
vaser, ytor
blankpolerade och)
 
riktas mot men
jag är redan härdad och
fulorden stinker, slemrinner
kletiga, krälar i
själen,
klöser, river,
 
(höga ljus i
silverkandelabrar, lågornas
skuggor som
älvor)
 
gömmer mig
försiktigt i
det ljusa – i platsen
där
det kärleksmjuka
bor
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar