Kaos – eller skapandets kreativa förstadium?

Light chaos by Kevin Dooley

Light chaos by Kevin Dooley

Ett slags villervalla mittemellan tillvaro och fantasi, skymningsland och morgonstrålar, kärlek och hopplöshet har slagit sina klor i mig. Det är häftigt, farligt, förtvivlat och alldeles underbart på en gång. Jag har ingen aning om vad som kommer, vad som följer, vad som är logiskt eller ens förnuftigt.

I ärlighetens namn bryr jag mig inte. Låter mig föras som en lealös trasdocka fast tyst är jag verkligen inte, tvärtom. Jag skriker av ursinne och gråter av rörelse och mitt skratt som då och då och däremellan forsar fram är långt ifrån lågmält och elegant.

Jag väljer att kalla turbulensen skapandets kreativa förstadium. Det låter fint på det sättet och har nog en gnutta sanning i sig, också.

Strömningarna som susar i min själ kan liknas vid Svarta Hingstens framfart i Kentucky Derby*. Mitt hjärta har galopperat i fyrsprång genom häftiga drömmar och jag har vaknat i mittemellantillståndet.

Det kan vara pinsamt. Att vara mittemallan, alltså.

Att ha drömt om sådant som inte kan få finnas, att inte veta om maran är sann, att inte veta vem som sover tättintill. Att i det andra varandet ha råkat på ordentligt undanstuvad, hoppackad, avstängd, utesluten och begravd ångest kan leda till känslostormar lika stora som hela startfältet i derbyt. Att likväl ha drömt om det underbara, det kärleksfulla, livsbejakande är omstörtande. Livets lusta och djävulens horn, det iskallt nattsvarta och det varmgult rosaröda i en osalig mix utan ordning, reda och struktur.

Undra på att jag är virrig. Det är antagligen precis som det ska vara.

Kaoset nästlar sig in i alla rutiner och byket jag tvättar ändrar färg och form. Jag hör min kärlek säga saker som aldrig någonsin skulle kunna komma från hans mun och jag slår tillbaka med misströstanssvärdets hela styrka. Sjuhundratvå ponnyer släpps fria i mig och flocken galopperar rakt ut i havet, i Atlanten, jag är i Connemara och gungas milt, harmoniskt, båten är stark, den bär oss, ponnyerna gnäggar och avskedsslänger med sina långa manar, de är vackra, de är kärleken, den otämjda.

Vi kramas men ger inte upp, inte efter allt det fruktansvärda, vi är otrygga och spänningen stiger i oss och det allra farligaste nuddar vid det innersta som en aning eller en varning men mittemellantillståndet dämpar och vi flyter på moln och mina kan vara romantiska eller åskgrå och min kärleks moln har en annan konsistens.

Det starka trycket går inte att kasta upp eller kasta ut.

Jag famlar och svamlar, försöker få tag på, klä i ord. Skriva. Det är det jag ska göra, ge efter, skapa men jag tappar bort det, får inte fatt i mina tankar och det är bra för tankarna är inte speciellt vettiga eller smarta eller ens överhuvudtaget begripliga.

Dags för känsla, alltså. Och som jag känner! För och emot och hit och dit och uppochner men inte mina egna känslor, nej, inte alls, för de här känner jag ju inte igen.

Villervallan dansar ut med mig på den blänkande parketten. Stråkarna spelar mjuka toner och ovanför gnistrar stjärnhimlen. Doften är mystisk som i Tusen och en natt men jag har stannat i mittemellanet och är på ett tåg genom Nordeuropa och bultandet från hjulen går in i rytmen och snart simmar jag bland ponnyerna eller om det är molnen och känslan av hetta är konstig för jag fryser utanpå.

Jag skriker fasa och vill ha snällhet och ingenting går överhuvudtaget att kombinera.

Okej. Utmärkt. Mitt förskaparstadium är som det är. Jag kreerar annat i väntan på det riktiga. Jag lagar mat. I går blev det bouillabaisseinspirerad fisksoppa och tomat- och lökpaj. Inte så illa faktiskt, och jag använde färsk vitlök, basilika och dill och naturligtvis en rejäl hutt vittvin.

Idag är läget att annat. Kanske jag får ihop något gulblekt dallrigt av potatis och ägg, något spanskt, tortilla kanske. En rejäl dos chili gör susen, kanske jag får älska med en eldig toreador i natt. Eller sitta under korkeken och dofta på blommorna, precis som tjuren Ferdinand.

Nåja. Det är som det är. Mittemellanvillervallan gör ändå precis som den behagar och jag får hålla till godo med den saken. Det blir nog en berättelse så småningom, i form eller annan.

Till dess: Må så gott därute!

*Svarta Hingsten är en romanfigur från 1940-talet. Walter Farley skrev många böcker om den underbara hästen och hans avkommor och jag läste dem alla – utom den som inte hade översatts till svenska. Senare läste jag dem högt för mina barn och ännu senare har vi haft filmkvällar med Svarta Hingsten som tema.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hon skulle aldrig få förgäta

Ur ”I hundarnas timma”

Skog

”Stämningen var trolsk på ett sätt som den bara kan vara högt uppe i norr. Det blåa halvdunklet målade fram skepnader och former. Sinnena skärptes och XX kunde känna nattens lockelser mot huden. Hans näsvingar vibrerade av den svaga doften av harsyra. Någonstans gav hundar skall. Genom skallet hördes en kvist brytas. Det var kanske en hjort, eller eventuellt en räv. Älgarna var för klumpiga och de andra djuren oftast tillräckligt försiktiga.
Det oundvikliga skulle etsas in för evigt. Hon skulle aldrig få förgäta.”

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Som i Kuba, eller Afrika

Boronali_Impression

Målning Joachim-Raphaël Boronali

Sol – mina vänner, sol! Inte i Kuba, i Havanna (ja, eller kanske där också), utan i Finland, i Helsingfors!

I morgonens lataste timme kittlade gasset mig till ett sömningt morgnande. Det var hett, jag kunde ha varit i Afrika. De orangemönstrade och ordentligt fördragna gardinerna gjorde värmen röd och innerligt livsbejakande. Jag kände att jag log och mitt i det ickevaknade blev jag varse om en annan hetta, en annan andning, en arm om min rygg, en förnimmelse mot min nacke.

Senare, men bara någon timme efteråt var vi utomhus och firade morsdagsaftonen i ljusblå förmiddagsstämning.

Mild spred sig blomdoften i den ljumma brisen. I havets vågor glittrade solen klar. Gräset grönskade i smaragdskimmer, hundarna la sig tillrätta och vi bänkade oss bekvämt kring vår medhavda matsäck.

Idag var den lyckad: Potatissallad à la mamban (mamman, morsan) med bacon och ärter avec en skandinavisk sås med rödlök, dill och persilja och en rucolabaserad grönsallad därtill.

Vi skålade i ljusgult och vackert vitt vin. Förutom barnen, de skålade i kallt och klart vatten. Barnen, ja. Inte mina, ”bara” styv, halv, plast eller hur man vill ha det. Den ena tjugoett, den andra tio. En han, en hon. Tillsammans med sin far, sex par bruna ögon, sex par liknande mötte mina, annorlunda.

Jag hade gärna tänt en cigarett trots att jag inte röker. Mina barn bär jag alltid med mig, åtminstone i stunder av lycka.

Jag vände ansiktet mot solen, lät värmen gå in, och det mjuka ljudet av de andra, av pratet, det långsamma. Njöt.

Jag tänkte på mina barn, de biologiska. Hur jag alltid har fått älska, glädjas över deras varande, hur underbart det är att de har det bra nu. Tänkte på mitt barnbarn, hans mamma, allt det härliga. Kände livselixiret och skickade styrkan, gemenskapen, över molntopparna. Känslan var stark, jag tänkte att den nådde, som om vi hade delat ett glädjerusigt gapskratt i de inre sfärerna trots att vi befann oss i tre olika länder.

Vi faktiskt närvarande promenerade runt den lilla ön. Utanför åkte en turistbåt genom det gråblåa vattnet.

Någon timme senare var ”plastflickan” och jag ombord på den samma. Vi kisade mot solen genom våra solglasögon, log. Diskuterade och pekade. Blåsten var påtaglig, vi bar röda plädar och beundrade ett ljusgrönt Helsingfors över vågorna och genom knoppande strandlöv. Vi samsades om någonting försiktigt trevande som gick att gömma i äppeljuice (hon) och vitt vin (jag).

Aningen om sommaren, om den kommande hettan, om barfotastränder och simturer klev sakta uppför ryggraden mot hjärtat och i mig var en underbar sol, som i Kuba, eller i Afrika.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Tantmys

rain

Tanten ogillar sura miner,
erbjuder apelsiner; varma drycker, vitaminer
som kur mot allt det kalla, bittra
som får själar att rentav söndervittra

Så då det regnar, riktigt plaskar,
öser ner eller snöslaskar
tanten plockar fram sitt paraply, det granna
(många barn sig önskar likadana)

Sedan hoppar hon och skuttar
i var pöl hon dansar, genom vattnet struttar,
hon släpper allt, hon leker ystert,
jagar bort det gråa, sånt som ter sig dystert

Tanten njuter faktiskt utav löjet,
bjuder gärna på det nöjet
(tror att människornas glada miner
vittnar om att inre solar skiner)

det handlar bara om
att värna om det lekfulla, liksom
och tanten sprider glädjen runt,
det anser hon är nyttigt, riktigt sunt

Efteråt hon drar sig in i hemmets trygga ro,
den platsen där hon tänder lyktor, har sitt eget bo
och hon tar fram sin tantedricka
som får henne att av välbehag bli varm och nicka

för i ärlighetens namn
tanten njuter utav livets trygga hamn,
hon virar sig i sjalar, plädar,
minns så många turer medelst hästar, uppå slädar

Smuttar på sin toddy, minns
mången karl och en och annan prins;
Plötsligt slutar hon att frysa,
i nattens varma fröjd hon unnar sig att mysa

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

En testläsare kommenterar ”I hundarnas timma”

Pärm slutgiltig

Ja nu har jag läst. Två gånger! Detta är utan tvekan något av det bästa och mest spännande jag läst på mycket länge! Otroligt persongalleri, stram intrig och rappt berättande!
Tack för att jag fick vara din testläsare!

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Svanesång intill skuggan

picasso_guernica1937

Picasso – Guernica 1937

1. 

Jag förstod att jag måste klara mig själv, från och med nu fanns ingen där för mig. Alla ord man sa hade ingen betydelse, snälla ord var oftast lögn och elaka ord var avsedda att såra och söndra, det fanns få ord som var just som de var. Det som betydde något var det man gjorde, hur man var. Jag såg låtsasomsorgen, jag hörde skadeglädjen. Jag lärde mig tyda, tolka, jag fick en egen hemlig värld. I min värld fanns mina människor, de snälla. De andra fick inte vara där. 

2. 

Det var underligt hur allting hade ändrats. Jag hade vuxit upp med pappas ”Din vilja är i min ficka”, jag hade alltid kunnat protestera och väsnas, viss om att hans orubbliga styrka alltid skulle förbli. Han hade varit stark som urberget, han hade aldrig vikit undan, aldrig någonsin dragit sig för att göra det han ville, alltid struntat i om det sårade eller inkräktade på någons personliga sfär, han hade smekt mig som om jag varit en kvinna, han hade tuktat mig som om jag varit en hund. Nu var han svag och rädd, och tryggheten i hans orubblighet var upplöst. Jag hjälpte honom med kissandet, jag hjälpte honom in i sömnen. Jag stod handfallen dag efter dag i sjukhusets stillhet, i lukten, i det vitdaskiga och jag såg livet blekna. Jag kände inte sorg, inte då, jag kände inte saknad, inte ännu. Men jag kände meningslösheten i att fråntas illusionen. 

3. 

Jag levde upp av gemenskapen, av att höra ihop. Tillvaron fick ett innehåll, ett samvete. Jag ville så gärna uppleva och hitta djupet i mitt varande, jag sökte tillfället, betydelsen. I tiden låg förändringar, man ockuperade hus, man kedjade fast sig i traktorer, man agerade, man tyckte, man påverkade, och jag kunde vara med, jag fanns där som en del av min tid, en del av det viktiga. 

4. 

Min hund var min bundsförvant, min bästis. Jag älskade honom. Allt annat var jag villig att ge upp, ändra eller utplåna, till och med förstöra. Men jag skulle aldrig ha erkänt att Ruben kom åt mig genom Toker, jag måste vara smart och tänka mig för. Jag åstadkom ett beslut, och Ruben trodde att jag valde honom. På sätt och vis valde jag. Jag lät mig bli påverkbar, men jag hade en intrig, ett slags röd tråd. Jag lät mig styras, jag lät mig tyglas, men jag fogade mig inte. 

5. 

Å, orden var så fula, rösten så hemskt. Han var rasande för att jag inte var tänd på hans tumme, inte tog emot den. Det gjorde så ont att bli mosad, det kändes som om jag ohjälpligt gick sönder, som om jag aldrig mera skulle gå att reparera. Först var jag närvarande i det som hände, jag ville så gärna förstå, hjälpa. Men sedan kom tomheten, jag orkade inte bry mig. Så därför hade det inte någon betydelse att han gjorde annat också sedan, det var som om det inte längre angick mig. 

6. 

Killarna hade supit sig oberäkneliga. Jag ville bort innan något hemskt hände. Det var långt att köra, festen hade inte egentligen varit en fest, bara råsupande på landsbygden, och Rubens makt, förstås. Han hade insisterat och vi hade åkt. Jag körde, det var självklart. Det var nästan mörkt och stämningen i bilen var obehaglig, det kändes som om någonting mycket otäckt var med oss. Bilen var en stor guldfärgad Cadillac. Vägen kantades på båda sidor av åkrar, det var vår och i kvällens kyla spred sig dimman. I ljuskäglan uppenbarade sig en hare. Jag såg den på långt håll och hoppades. Men Ruben upptäckte haren, och hans röst gick in i mig, och jag lät mig fråntas min vilja, jag kunde inte stanna, inte väja, jag var nära, närmare hela tiden, till slut du-dunket. 

7. 

I mig fanns vetskapen om haren, om det oförlåtliga. Jag hade aldrig stannat, inte efteråt, ens. 

8. 

Den vidriga känslan satt djupt, jag var smutsig, besudlad. Ruben ville blod, han ville blöda, eller att jag skulle. Jag hade äcklet i kroppen, det som var Rubens drivkraft, jag stod inte ut. Jag måste stoppa våldet. Det var så starkt att min rädsla blev oviktig, och jag var kall och klart beräknande. Jag hade inte råd att misslyckas. 

9. 

Jag visste att jag aldrig skulle komma loss från Ruben. Jag ville ha ett barn, hans barn, något som jag ville kalla för mitt kärleksbarn. Jag hade så mycket oförbrukad kärlek i mig, jag ville så gärna ha någon att älska, att kela med, vara mjuk med. Min kvinnlighet behövde min känsla, min längtan. Rubens kärlek var hård, min kärlek kunde inte spegla sig i hans. Rubens kärlek tog, också det jag inte ville ge, jag måste akta mig, ständigt vara vaksam. Ändå hade vi något oförklarligt tillsammans, något som existerade utöver det vulgära. 

10. 

Sedan ville han genast. Barnet tycktes betydelselöst, eller kanske det var ett hot. Barnet hade ju bebott grottan, den heliga. Mitt underliv värkte efter förlossningen, och på sjukhuset hade de sagt att jag skulle avhålla mig i sex veckor. Jag kände hans åtrå, jag ville den inte, den kröp i mig, jag pratade, log, liksom för att släta över. Jag måste vinna tid, hitta på något. Jag vågade inte utmana, det hade varit att riskera den lille, jag måste använda min intuition, jag måste reagera, handla, fort. Och jag hittade tillbaka till mitt ljuva, till mitt oemotståndliga, jag gav honom det han krävde, som en nödlösning, förstås. 

11. 

Sedan lekte jag mamma-pappa-barn. Jag hade ett dockhem i vilket det bodde dockmänniskor, allting var vackert och underbart och precis som det skulle vara. Jag var en supermamma med städning, matlagning, och utevistelse på schemat, allt handlade om galonbyxor och blöjor, skurmedel och hälsokost. Jag gjorde Ruben till dockpappan. Då han kom på permission var allting arrangerat, det stod blommor i vaser och ljus i stakar på de blänkande borden, kylskåpet var fyllt med öl och delikatesser, det fanns ostar och skinkor, kött och grönsaker. Jag hade handlat i saluhallen för att endast det bästa var gott nog. I sängen var lakanen doftande rena, i bakgrunden hördes musik och det vackra dockbarnet Danne lekte förnöjd med sina pedagogiska leksaker på det lackade trägolvet.

12.

Vi hade flyttat och bodde i utkanten av staden i ett hus med gungor på gården. Det var barnvänligt och trevligt och tillräckligt stort. Vi brukade ofta spela kort och lyssna på ”Nattradion” tillsammans med några kompisar. Utanför, på andra sidan gräsplanen flöt trafiken på motorvägen hela natten. Jag gillade vägen, och de gula lamporna. Tillsammans med havet bakom var stämningen som i New York. Jag ville inte ha verkligheten annorlunda, jag trivdes i min fantasis lycka. Men sedan kom besvikelsen som ändrade allt. Att tänka på hur Ruben velat ha en annan, hur hans mun hade kysst, hur hans kön hade attraherats; fick mig att kräkas. Jag kunde inte förstå hur han hade kunnat eller varför han hade velat. Jag hade trott att han älskade mig, och den kärleken skulle vara så ren att den ville bara mig. Jag kände mig billig, horaktig. Förlöjligad. Jag var förbrukad.

13.

Livet fick en harmonisk struktur. Jag hade blivit så illa sårad av Rubens snedsprång att jag inte var riktigt likadan längre. Jag hade kanske mognat. Ruben ångrade småningom sitt tilltag och friade till mig någon månad efteråt. Innerst inne visste jag att det var fel och ville säga nej, men svarade ja för att jag ville vara snäll. Senare insåg jag att det var trevligt att vara fru, det gav ett nytt innehåll i dockhemsleken. Jag hade blivit samhällsacceptabel. Vi hade flyttat igen och denna gång till Rubens barndomstrakter. Miljön var högborgerlig och välorganiserad. Det passade mig, för Danne trivdes. Jag hade det bra, jag hade allt jag kunde önska. Danne var det överlägset viktigaste för mig, hans välfärd gick före allt och eftersom han var ett soligt och öppet barn var jag lycklig med min mammainsats, och jag kände mig nöjd med att hinna med både jobb och fritidsintresse dessutom.

14.

Men ibland var Ruben elak mot mig. Jag tänkte att något i mig var irriterande och tycktes provocera honom, och kunde godkänna det för han hade rätt att känna som han ville. Men jag blev ledsen av att han var sträng mot Danne också. Jag var rädd för att Danne skulle fara illa så det blev lättare att vara borta än hemma och på det sättet undvika det obehagliga. Det värsta med att komma hem var att låsa upp dörren för i det ögonblicket brukade Ruben bli fruktansvärt arg. Ofta stod jag länge med nyckeln i handen utanför dörren innan jag lyckades samla mod att låsa upp. Det var som om den öppnade dörren öppnade Rubens ilska. Han hånade och hotade mig. Hans arga röst blev långsam och övertydligt artikulerad, hans kropp fick en stelhet i sina rörelser som hos ett vilddjur i anfallsposition, hans ansikte blev som en mask utan miner, så att bara ögonen levde. Han var så rasande att det inte gick att få kontakt med honom, hela han var uppfylld av ett vettlöst hat. Min reaktion var nästan alltid likadan; först blev jag rädd och liten, jag darrade och hörde mitt hjärta banka. Jag var rädd, men inte sådär fruktansvärt rädd som då han satt på mina revben och jag nästan kissade ner mig, mera sådär rädd som då jag sprang bort. Men efter en stund brukade jag bli arg tillbaka, jag kände hur vitheten i mitt ansikte fick rött på kinderna. Jag stampade fot, och fräste så spottet stänkte ur min mun och bestämde mig varje gång för att detta var den sista. Sedan efteråt då det var över fortsatte vi med vårt vardagsliv som om ingenting hade hänt. Jag aktade mig nog, förstås, och försökte vara till lags, försökte vara god. De här utbrotten var så alldagliga att det blev som om de var alldeles naturliga, de hörde till. Danne anpassade sig, han gömde sig medan raseriet pågick och var som vanligt efteråt.

15.

För att överraska mig köpte Ruben en båt. Han gav mig den bästa presenten jag kunde önska, han gav mig havet som var så härligt! Han gjorde något för oss, för vår gemenskap. Jag blev alldeles varmglad inuti för båten och för att den var en familjeangelägenhet. Det inte var tänkt att Rick skulle dela båtlivet med oss.

16.

Det nästan hemskaste var den tysta ilskan. Då allt på Ruben blev stilla och bara lite av tänderna syntes i leendet var det riktigt skrämmande för i utbrottet som kunde följa var han farlig. Om jag vågade föra min kropp tätt mot hans kunde det hända att min värme spred sig i hans kyla och fick honom att slappna av. Alltid vågade jag inte, eller så ville jag inte.

17.

Ruben älskade mig verkligen. Han kunde inte vara utan mig. Han fick ett fantastiskt erbjudande, han skulle få resa till Kina med en grupp från Ekonomihögskolan. Han vägrade resa utan mig. Det kändes rörande att han behövde mig så mycket att han inte ville vara ifrån mig, att han ville dela alla sina stora upplevelser med mig. Jag hade lite dåligt samvete, för själv skulle jag ha gärna ha åkt utan Ruben. Det var såklart genant att åka med som bihang, jag skulle komma att vara den enda utomstående, alla utom Ruben klarade sig ensamma. Samtidigt var det rörande att veta hur viktig jag var för Ruben som hade blivit min livsuppgift. Jag hade givit honom mitt löfte om mig själv och jag ville hålla det jag lovat. Om det gällde att stå ut med pinsamheter från människor som inte förstod kärlekens väsen gjorde jag det gärna, för som Ruben älskade mig hade ingen någonsin älskat.

18.

Vi reste i Kina som två främlingar för varann. Det var underligt, men sammanhanget gjorde oss olika. Med på resan fanns människor som jag känt innan jag träffat Ruben, människor som var hans studiekompisar. Tydligen var vårt förhållande till dem annorlunda som enskilda personer än som ett par, för vi hade svårt att hitta vår vanliga samhörighet. Det gjorde resan till ett ännu större äventyr. Vi upplevde så mycket. De kinesiska värderingarna var svåra för oss att begripa. Vi såg jättepandor vanka omkring i en bur och blev illa berörda. På Kinesiska Muren trängdes folk som ville uppleva det av miljoner människohänder uppförda underverket. Vi åkte vidare och genom bussfönstret såg vi hoppande säckar på en lerig åker. Då vi kom närmare förstod vi att det var grisar i säckarna som människorna runt omkring slaktade med påkar. 

19. 

Rick var en god vän, jag ville att det skulle vara så. Jag ville gärna tycka om honom, han var Rubens kompis, och därför viktig för mig. Vi snackade om mycket på nätterna. Han var ofta kritisk eller undervisande. För honom var världen enkel, det fanns rätt och fel och ingenting däremellan. Han beundrade Ruben, och tyckte om att mana på honom. Jag tänkte att det var som om Rick ville sola sig i Rubens glans, som om han fick sin del av spänningen genom att vara påhejare. Själv var han tillräckligt feg – eller tillräckligt klok – för att hålla sig på sidan om. Det blev nästan klibbigt kletigt. Ibland undrade jag om hans dyrkan var sexuell, om Rick och Ruben delade mer än vänskapen. En gång på en fest såg jag en ung tjej slicka deras öron turvis. Jag åkte hem, och Ruben följde med mig. Efter den gången utmanade Rick inte mig på det sättet. Han framhävde i stället sin lojalitet gentemot Ruben.

20.

Första gången jag träffade Erik var hemma hos honom i Villastaden. Det var natten mot julafton. Ruben var med sin dåvarande flickvän i sitt rum och jag sov på soffan i vardagsrummet under en rutig filt. Jag vaknade mitt i natten av att Erik satt i länstolen och tittade på mig. Jag hade inte tagit bort sminken och kajalen måste ha smetat ut till svarta ringar runt ögonen. Bakom Erik såg jag Martas målningar. Det var några månader sedan hon dött. Erik ville prata. Hans ord var vulgära, eller åtminstone råare än de jag var van vid. Det var lite obehagligt, men jag försökte tänka att han inte menade allvar. Sedan pratade han om böcker. Jag kunde inte minnas en enda boktitel och knappt någon författare. Det var så korkat, för jag hade sagt att jag läste mycket. Det var som om jag försökt imponera, som om jag ljugit. Småningom blev det morgon och vi önskade varandra en god jul. Ruben körde mig hem. Det var en konstig början på en konstig julafton. Ruben och Erik skulle fira utan Marta. Jag skulle fira ensam.

21.

På Eriks begravning var Iris klädd i vitt, den kinesiska färgen för sorg. Hon var tre veckor gammal. Sorgen var så stor och samtidigt var glädjen över det lilla barnet så närvarande. Jag satt längst fram med Iris i famnen och Danne bredvid mig. Min kropp var ännu frodig av barnet och brösten som spände av mjölk fick klänningen att glipa. Ruben satt en bit ifrån. Han såg förstelnad ut, ansiktet var utan uttryck, kroppsspråket var obefintligt. Hans tjocka mörka hår var välkammat, han var slätrakad, oklanderig elegant i sin mörka kostym, vita skjorta och svarta slips. Jag undrade hur det kändes i honom. På begravningen fanns de som han uteslutit ur sin tillvaro. Där var Eriks änka. Där var Rubens gudmor som fungerat som Eriks andra adoptivmor. De hälsade på mig och Danne, och välkomnade Iris men ingen noterade Ruben.

22.

Jag avskydde Rubens intresse för krig och vapen. Alldeles i början av vårt förhållande försökte han få mig att ta vapenlicens så jag kunde skaffa honom ett skjutvapen. Själv kunde han inte få licens för han var dömd för misshandel. Det var hemskt. Han tryckte på och ville inte ge upp. Slutligen svarade jag att jag hellre sköt mig själv än lät honom göra det. Då gick han till vapenaffären och köpte en äkta SS-rock för massor av pengar. Den hade han sedan på sig på många fester.

23.

Ruben hade ändrats och blivit mera skrämmande. Det var inte så att han skulle ha blivit våldsammare, men våldet hade ändrat karaktär och gick djupare inåt. Förändringen syntes i utseendet också, det var något med kroppshållningen som inte stämde. Ruben var lika säker och aggressiv i sina påståenden som förut men de var ofta totala påhitt eller rena lögner. Det var tungt att vara honom till lags. Han krävde omedelbar lydnad och medhåll i allt. Om han upplevde att han inte fick det han ville körde han i väg med gruset sprutande under däcken. Han kunde inte alls vara ensam så han brukade ta hunden Buddy eller Iris med sig. Ibland var han borta många timmar men han kom alltid tillbaka till natten. Då han var borta var han helt försvunnen, han var inte hos Rick, och han svarade inte i mobilen men han skickade textmeddelanden där han använde grova könsord och hotade att stympa mig.

24.

Det kändes vidrigt att Ruben övergivit mig. Jag kunde ha dött, och han skulle inte ha vetat om det. Jag funderade över hans hat, men förstod inte varför han i så fall alltid ville ha mig. Och vad han ville mig. Varför han behövde mig, varför han gjorde mig illa. De där nattimmarna var de värsta. De började alltid med vrålet. Hans ansikte lyste vitt och munnen var stor och mörk och vrålade ord som blev så hemska att jag ibland inte kunde höra dem men jag såg dem komma ur munnen. Sedan kom tjuren, hans tjur, den han blev till, och klöv mig. Det gjorde ont. Ont. ONT. Och tjuren fortsatte, stånkade och svettades och hans händer var hårda och kalla och knådade mig och munnen åt mitt ansikte, stängde sig runt det, kvävde mig. Och efteråt de mjuka orden ”Du är den bästa”. Men då var allting alldeles försent. 

25. 

O himmelska pannkakor, o alla heliga marängbottnar, o gudomliga banansviss, o söta öde, jag var kär! Förälskelsen hade slagit ner i mig som en blixt, det var underbart, jag var lycklig på ett sätt som fick det att strama kring handlederna. Jag var kär i en underbar man som fyllde mig med solsken, som målade mig honungsgul. O, jag var så himlastormande jättekär att jag hade kärleken i mig i varje andetag, i varje hjärtslag, i varje sekund. Jag visste precis hur det började, det var den där gråmulna halvregniga dagen i Storstaden. Han fladdrade till i mig så att det plötsligt inte var tillräckligt att se honom och höra honom, jag måste dofta honom också. Mina näsvingar vidgades och jag såg i mannes väsen att han förstod.

26.

Småningom blev jag allt oftare ensam. Jag hade hästarna att pyssla med och Buddy som sällskap. De andra var någon annanstans. Jag red omkring på åkrarna och var konstigt avtrubbad, som om jag tappat bort glädjen som funnits i mig. Kanske var det min själ jag tappat, kanske jag hade blivit själlös? Eller kanske jag hade överfört själen, kanske den fanns i barnen? Ruben brukade åka iväg med Iris utan att säga vart. Jag ville inte bråka och tänkte att Iris hade det bra. Då hon var hemma var hon ofta i stallet och ritade, och vi brukade berätta sagor för varann.

27.

Tomheten gjorde mig likgiltig. Jag brydde mig inte om Rubens gliringar, eller att han uteslöt mig. Jag önskade att han skulle hitta någon annan och lämna mig i fred. Jag hade gjort mitt, jag orkade inte längre. Ruben ville inte ha mig med i sina födelsedagsplaner. Jag blev nästan förvånad över att bli inbjuden, och dessutom i egenskap av värdinna.

28.

De här sällsynta morgnarna som jag hade tillsammans med barnen levde jag. Vi hade det så fint. Jag såg ut över ridbanan där morgonens fukt hade färgat sanden mörk. Jag såg de färdigt uppställda vackert målade hindren och mindes vilken iver de brukat fylla mig med. Snart skulle Iris vakna och komma springande, galoppera omkring på banan i pyjamas och leka häst. Danne mockade i boxen bredvid mig. Vi var noggranna och bäddade med ett tjockt lager spån åt hästarna. Äppelträdet dignade, de uråldriga askarnas blad gulnade mot orange och i luften kunde vi känna den första höstdoften. Vinden hade tagit med sig ett stänk av det svala, en föraning om kölden.
Danne såg så bräcklig ut där han stod lutad mot den röda grepen. Solstrålarna som silades genom gallret för fönstret fick honom att se randig ut. Jeansen var slitna och hade ett hål på knäet. Hans ögon var stora och allvarliga då han såg på mig. Jag behövde inte fråga för att veta. Han bar på Rubens hemlighet. Så måste det vara, Ruben hade dragit med Danne i sitt smutsiga spel. Ruben hade bedragit, han hade en annan. Min första reaktion var lättnad. Jag skulle bli fri, äntligen. Men då jag såg min sons blick full av fasa, såg hans skräckfyllda förtvivlan söndrades något i mig. Det var som om mitt inre hade bestått av en bubbla av glas som sprängdes i miljoner tårar.

29.

Christina lät rädd då jag ringde upp henne. Fånigt. Hur kunde hon vara rädd för att prata med mig, hon som inte ängslats för att skaffa två barn med min man? Jag frågade henne vad hon kände för Ruben och hon svarade att hon tyckte han var trevlig och att hon trodde sig älska honom. Med min lenaste röst bad jag henne ta honom, bara ta bort honom från mig, bara befria mig. Befria mig så att jag skulle bli befriad från det eviga hotet om att han skulle skjuta sönder hästarnas knän, skjuta sönder mig, skjuta sönder allt som var viktigt för mig. Hon flämtade till. Synd att jag glömde nämna om de eviga nattimmarna. 

30. 

Jag drack så mycket jag bara kunde, men det var svårt att svälja och gick långsamt. Det enda jag ville var att bli asberusad. Jag stirrade på främlingen jag varit gift med i 19 år och begrep ingenting. Jag fortsatte att vara i det konstiga tillståndet utanför mig själv. Mina frågor verkade för små för sammanhanget och hans svar verkade för banala. Han sade att hans inre var svärtat av mig, att jag hade dödat honom, att han inte kunde förklara hur han kände, att han bara gjorde. Han ville bara att jag skulle lida, så att det skulle vara rättvist.

31.

Egentligen hatade jag Ruben. Hatet kom över mig plötsligt och självklart som en visshet och fyllde mig med en enorm passion. Mitt inre i brann i en explosion som var våldsam och intensiv.

32.

Men jag tänkte inte låta hatet ta överhanden och låta det förstöra allt. Jag betraktade min vackra dotter och jag blev rovdjuret, tigrinnan. Jag var livsfarligt och listig. Tillvaron hade blivit till ett smutsigt spel som jag visste att jag kunde vinna för jag hade trumfen på hand och ingen hade sett mina kort. De andra förstod ju inte ens att jag spelade.

33.

Jag lät honom ta mig. Jag gav efter för det jag alltid hade bromsat, det han visste att han aldrig fått. Jag gav honom det bästa, han fick känna min hetta, han fick känna det han alltid längtat efter, det som styrt hans liv, det han trott att han kunnat tvinga mig till och därför aldrig fått vidröra.

34.

För att ta Rubens själ i besittning måste jag bli som han önskade. Att ständigt vara upptänd blev ett livstillstånd. Jag måste bli som Ruben, jag måste in i hans själ för att lära känna det svarta. Jag tog emot hans kön, men mycket viktigare var att jag bröt mig in i hans hjärna. Jag gick omkring i skogen och textade med Ruben, jag blev hans psykolog. Och han klampade rakt in i fällan, han anade aldrig vad jag gjorde.

35.

Det var självklart att jag skulle uppfylla Rubens alla önskemål. Han fick inte tro att jag skulle motsätta mig honom, han skulle veta det jag ville att han skulle veta. Världsliga ting var inte tillräckligt viktiga för sammanhanget eller för att tillåtas störa helheten.

36. 

Att vara i Ruben krävde hela mig. Jag kunde inte slappna av alls, eller låta någon annans tankar störa. Om jag hade tappat koncentrationen för ett ögonblick hade han märkt det och känt på sig att han hade blivit lurad och dragit sig undan. Hans meddelanden var vidriga. Om jag hade analyserat dem hade de blivit för skrämmande och jag hade inte vågat fortsätta så jag lät dem gå in i mig, bara. Det var kanske för att bibehålla mitt eget förstånd också, som om det att jag var Ruben skulle hålla mig utanför min egen själ. Mina svar och frågor var intuition, jag var förhäxad och ville komma nära det farligaste. 

37. 

För en sekund höll de gamla nattkänslorna på att komma tillbaka. Jag såg Rubens ansikte, och kände hur det kröp på ryggen och hur något stängdes i mig. Jag blev överrumplad och höll på att göra på mig i rädslan, men sedan fick jag tillbaka min styrka och blev igen utanför existensen.

38.

I existensens utanförskap fanns inga hämningar. Jag kunde göra vad som helst för jag hade ingen egen betydelse. Jag fanns bara för Ruben, jag var som han, eller det han behövde för att vara han. Jag var den han ville, den han format mig till. Jag hade utplånat mig själv och hade därför ingen vilja. Jag hade bara de känslor Ruben gav mig.

39.

Det gjorde så ont att Ruben gick eftersom han tog med sig allt det hopp han givit mig i sin enorma lust. Det kändes som om jag lyckats då jag slets sönder av hans omilda behandling för hans fysiska kärlek kunde jag känna. Jag mådde bra av att han inte kunde låta bli mig, låta bli att göra mig illa, för jag visste att jag fanns i honom då han måste ha mig. Jag hoppades att hans måste skulle vara för evigt för då han gick tog han med sig den jag blivit och jag hade tappat bort den jag varit. Jag höll om honom, ville kramas och kelas. Han ville inte, han ville bort från mig och det jag gjorde med honom, men jag fortsatte att smeka. Ruben slog bort mig. Han kunde inte låta bli att kyssa mig också, och därför måste han slå bort mig igen. Jag tyckte kanske om förnedringen, i alla fall bekom den inte mig illa. Jag försökte kliva in till Ruben i bilen, men då klämde han mig mellan dörren och körde iväg. Det sög till i magen av farten och mina fötter släpades mot gruset. Sedan släppte Ruben taget och jag föll ut. Efter att han åkt låg jag kvar på marken och såg på mina skor som stod kvar en bit ifrån där bilen hade varit parkerad. Jag förvånades över att jag inte kände någonting alls.

40.

Jag hade alltid vetat att Rubens vänner var rädda för honom. De flesta umgicks med honom för att de inte vågade låta bli. Jag var annorlunda, mig hade han gjort illa på ett annat sätt. Jag hade blivit hans slavinna, åtminstone tror jag att han gillade att tänka så. Men jag var inte rädd som de andra, kanske för att jag inte var så viktig för mig själv.

41.

Med Nicke kunde jag prata om Ruben. Jag behövde inte förklara eller försvara, Nicke visste ändå. Vi hade levt så nära intill varandra under en så lång tid att Nicke var en av de få som kände till hur Ruben var, egentligen. Vi kunde nämna sanningen utan att försköna den. Antagligen var Nicke inte rädd, eller eventuellt anade han inte konsekvenserna.

42.

Att få sova ut i en mans armar var underbart. Det var så längesedan. Jag vågade inte sova ensam, jag kunde alltför lätt bli sårbar i sömnen. Då armar höll om mig och fanns för mig kunde jag lita på omständigheterna. Jag var inte van att sova ensam. I över tjugo år hade Ruben bestämt mitt sovande. Men jag skulle inte låta det som ännu kunde skadas i mig bli synligt. Min kropp tillhörde inte mig längre på det sättet att den skulle ha haft någon egen värme, den kunde läggas bredvid vem som helst, den hade blivit ett verktyg. Min kropp var ett av trumfkorten. Nicke låg omslingrad runt mig bakom min rygg och han kunde inte veta. Då hans händer började röra sig över mig såg jag det på något sätt utifrån. Jag kände intensiteten i hans beröring, men den angick inte mig. Jag steg upp och gick bort från omfamningen. 

43.

Det var inte dags ännu. Ruben skulle inte få komma undan. Jag skulle inte ge honom möjligheten, inte nu i alla fall. Ruben hade beskrivit utvägen tillräckligt många gånger, jag visste att han var kapabel att ta sitt liv men jag ville inte låta honom komma ifrån. Han ville skada och han hade orsakat lidande och han skulle inte få njutningen att trycka av och bli den allsmäktige. Ruben var upphetsad i sitt raseri, affekten hade en sådan inverkan på honom.

44.

Då jag kände vapnet mot mitt huvud förstod jag plötsligt paniken och skräcken i Ruben. Jag förstod att han ville döda mig. Han var det övergivna barnet och jag var mamman som svek. Jag var så rädd att det var som om jag frusit till minusgrader men mina ögon var heta, det kokade i dem och det där kokheta gav jag Ruben. Jag visste att Ruben måste ha mig och om jag skulle dö måste han också.

45.

Metallkänslan från vapnet hade fastnat i mig. Något hade blivit hårt. Jag ville inte längre spela Rubens spel, jag ville leva och få lyckan. Det enda jag aldrig någonsin skulle diskutera med Ruben var att han nästan hade avrättat mig för det skulle vara att erkänna min rädsla och han skulle förstå mitt motiv.

46.

I stugan hade vi det bra, Iris och jag. Vi hade påbörjat vår livsresa. Vi vande oss vid det nya, tog försiktigt för oss av friheten. Jag kände mig upprymd av att våga vara olydig och strunta i Rubens befallningar. Först ändrade jag våra matvanor. Sedan började vi gå på bio. Det bästa med filmerna var att följa med hur Iris levde med i det som hände på duken. Vi köpte musik och böcker, vi gick på teater. Vi träffade släktingar och Iris fick en helt ny värld. Hon lärde känna alla dem som alltid älskat henne utan att hon vetat om att de fanns. Och jag var välkommen tillbaka. Ingen undrade var jag varit de senaste tjugo åren, de var alla där för mig, som om det varit alldeles naturligt.

47.

Jag hade i mig själv skrämts av rädslan. Jag måste fullborda mitt spel och jag måste vinna. Att erkänna förlusten var otänkbart för det var livsfarligt. Jag måste vara i Rubens själ, han måste behöva mig. Jag måste, för jag hade ändrats. Jag ville överleva.

48.

Jag låtsades vara som förut. Det nya var att jag kunde bestämma över textmeddelandena. Jag valde riktning för Rubens och mina diskussioner. Jag styrde in honom i sitt känslodjup och han rotade i sådant som var verkligt smärtsamt. Han trodde att det var min själ han tömde men han gick ständigt i fällan och reagerade med häftig ilska då han vidrörde det som ännu var levande i honom. Men valet var hans, han kunde välja att förinta det levande eller låta det vara och uthärda smärtan. För mig var det tillräckligt.

49.

Det gjorde ingenting att det gjorde ont. Jag hade bestämt mig och det var bara jag själv som kunde avgöra. Han skulle aldrig mera kunna äga mig med våld och med sitt våld blottade han sin svaghet och gav mig styrkan.

50.

Kvinnan i mig hade väckts. Det var uppskakande. Dittils hade jag upplevt mig som Rubens ägodel, jag hade stannat i tiden då jag blev hans och hade känt mig som en flicka som föråldrats, liksom. Eller kanske hade jag känt mig som ett barn bara, diffust könlös. Jag hade givit upp mitt jag och i stället låtit mig bli en del av hans han och han hade hade gjort allt för mig. Ruben hade valt vad jag åt. Han hade valt vilken musik jag tyckte om och vilka filmer vi såg. Ruben hade givit mig smycken och jag hade burit dem som han önskade. Och jag hade, givetvis, klätt mig enligt hans vilja. Ruben hade befriat mig ifrån allt svårt, han hade skött om sådant som skulle ha skadat eller bekymrat mig. Han hade tagit hand om allt. Jag hade inte ens behövt lära mig använda Internet, det var onödigt. Ruben skötte korrespondensen och alla bankärenden. Det var bäst så. Jag hade inte förstått tempot i utvecklingen och kände mig dum för att jag inte kunde sådant som ingick i alla andras vardag. Och jag hade känt mig tacksam mot Ruben som inte hade avslöjat min dumhet.

Nu var kvinnan i mig var en person. En människa med egna önskemål, en människa som gjorde egna val och hade egna behov. Hon var alltså också en del av mänskligheten, och hade därför betydelse. Hon hade frihet till sina egna känslor, och hade också en möjlighet att forma egna åsikter.

Det var skrämmande att inte ha någon som bestämde. Jag var rädd för vem jag var för Ruben hade sagt att jag var vidrig. Men samtidigt ville jag veta, jag måste utforska min egen djungel. Jag klädde av mig naken och stod framför spegeln och särskådade min bild, precis som jag gjort då jag varit 13 år, eller om det var 15. Den kvinnlighet som öppnade sig var en ny möjlighet, framför mig såg jag en kropp som kändes främmande. En kropp jag hade rätt till.

(Att någon sedan en dag skulle attraheras av mig, av Kvinnan Jag var jag var oerhört stort och svårt att hantera. Det var kanske för stort. Först måste jag spränga en mur i mig själv för att tillåta mig att någon tyckte om mig. För jag måste ju samtidigt tillåta mig att tycka om mig själv och jag var inte helt säker på att jag vågade.)

(Det som var ännu svårare var att tänka att jag skulle attraheras av någon. Det kändes omöjligt, äckligt. Att jag skulle attraheras av någons kön, att jag skulle vara på det sättet. Nej. Skammen var för stor. Jag var inte kapabel sådant, inte värd det.)

51.

Plötsligt blev jag medveten om mina lår. Jeansen stramade om dem. Jag gungade lite med fötterna i de svarta högklackade mockastövlarna. Det var lyxigt. Jag såg de andras tindrande ögon i ljusens sken. Min mun kändes röd. Då jag skrattade klirrade mina örhängen.

52.

Efteråt stod jag innanför vardagsrumsdörren och betraktade. Jag såg hur mina vänner förberedde sig, de tycktes vidta åtgärder. Kanske de var rädda, kanske de kände sig attackerade och ville försvara sig, kanske de gjorde upp strategier och valde metoder. Det var en surrande aktivitet i rummet, en sådan som det blir då man råkar trampa i en myrstack. Lågmälda, nedtonade röster och någon som grät, men surret var större än ljudet, det var hektiskt, eller elektriskt. För mig verkade det förbryllande, men jag hade antagligen blivit för van. Jag stod lutad mot dörrkarmen och tittade på alltsammans och var helt utanför det som pågick utan en tanke på att delta. Min mun kändes fortfarande röd och leende.

53.

Oh, jag blev äcklig igen. Äcklet sköljde över mig så jag måste bita ihop om spyreflexerna. Jag blev stinkande, smutsig. Jag ruttnade, i min mun smakade det as och jag visste att mitt blod var trögflytande var.

54.

Jag försökte lära mig tillit. Min barndomsvän Stefan tvingade mig till konfrontationer och utmanade mitt emotionella sanningstänkande. Han skar djupa snitt i min moral, som jag omorganiserat att innefatta alla andra utom Ruben och mig själv. Småningom skar han bort bölden i mig. Han var skicklig och vågade sticka djupt. Han brydde sig inte om det som trängde ut, han verkade inte äcklad av det ruttna. I oändliga timmar pratade vi. Han grävde i mig och fick tag i min inre substans varje gång den höll på att lösas upp. Det sägs att ärr är starka. Kanske det var därför min själ behövde så många operationer.

55.

Ruben sa “Jag är inte bra på att ta bort, jag är bra på att föra in”. Han förstod inte att jag var han och att smärtan han gav mig gick direkt in i honom.

56.

Ruben kontaktade mina bröder och gav dem sin sanning. De hade inte förstått, de hade inte haft en aning om någonting. För dem utspelades verkligheten nu i strålkastarljus och de fann sin syster som huvudaktör i en skräcktillvaro som nästan var för obehaglig att erkänna.

57.

Om mina människor bara anat hade de inte behövt oroa sig. Jag hade beslutat mig för den slutgiltiga lösningen. Spelet var komplicerat och jag måste vara säker i mina drag. Det gjorde ingenting att det tog tid. Tiden var en del av spelet och tiden ökade mina möjligheter.

58.

Jag var tvungen att hålla mig skärpt. Jag kunde inte ge efter, jag var ju så nära. Att dö skulle ha varit katastrofalt för hela handlingen skulle ha förtvinat. Att ha mig död skulle ha gjort Rubens saknad för lätthanterlig. Jag var rädd, så rädd att andningen var astmatisk. Men det störde inte för innerst hade jag beslutet och alla yttre omständigheter förstärkte min position.

59.

Ännu en sommar hade börjat och jag kände på mig att det snart var dags. Jag hade än en gång existerat mig genom en vinter och genomlevt en vår utan att ha haft närvaron att upptäcka livet omkring mig. Jag hade vandrat längs med stränderna och sett havet stängas in av isen och sett allting stanna av i lugn vila. Sedan hade jag sett isen släppa sitt grepp och jag hade sett hur vågorna jagat varandra fria och blåa med vita skumhattar på topparna. Jag hade frusit och jag hade värmts av solen men jag hade inte noterat någonting av det. Jag hade varit helt upptagen med att i min själ låta det jag måste göra utforma sig. Min intuition hade fått styra och jag hade blivit Ruben eller åtminstone varit i hans hjärna, jag hade låtit mig beslagtas av det svarta. Jag hade varit tvungen för jag behövde förstå. All min energi och tankeförmåga hade gått åt till att samla styrka för att utföra det jag måste för att överleva, eller för att skapa mig en framtid.

Jag hade ingen uttalad plan eller ens ord för min drivkraft, men jag hade vetskapen och jag visste att jag var den enda som hade den, och därför måste jag vara den som åtgärdade.

Jag måste välja rätt tidpunkt för att min handling skulle få rätt verkan. Mitt mentala dolkstick måste vara väl avvägt, det måste träffa alla sårbara punkter och det måste utdelas med precision för att uppnå fulländning. Det skulle handla om finess och vara konst. Missförstå mig inte, med fulländning avser jag det ofulländade, det som lämnar en möjlighet, eller ett hot, det som ger utrymme för betraktaren, eller tolkaren. Eller, som i det här fallet, mottagaren. Den stora konsten är alltid ofullständig, den är aldrig färdigförklarad. Den berör.

I mig fanns vetskapen om haren, om det oförlåtliga. Jag hade aldrig stannat, inte efteråt, ens. Många år hade gått och – som man så vackert brukar säga – mycket vatten hade flutit under broarna men jag hade inte glömt eller förlåtit. Du-dunket levde vidare.

Sommaren var här och det förvånade mig egentligen att det var på sommaren allt skulle avslutas. Eller påbörjas, det handlade om hur jag valde att se det. Till min karaktär var jag en sommarmänniska, jag skulle ha trott att min tid för sådant som skulle hända intill skuggan, bortom min egen identitet, utanför min själ, att det jag skulle komma att göra som en annan skulle ske en annan årstid. Säkert var ändå att tiden var inne, den var given sin mognad, den var som jordgubbarna i trädgårdslandet.

Det var inte alls komplicerat, det handlade bara om timing. Om man plockade bären för tidigt var de råa och träiga, väntade man för längre tog de hånskrattande skatorna skörden.

Det hade tagit mig en lång tid att lösgöra mig från allt det jag formats till. Det hade egentligen tagit hela mitt vuxna liv. Först att formas till den jag blivit och sedan att försöka lösgöra mig. Det var klart att jag inte kunde lösgöra mig från den jag var, den personen fanns ju inte, hon var påhittad, hon var ett fantasifoster som skapats i Rubens vilja. Men hon hade tagit över mig och jag visste inte vart den jag hade varit avsedd att bli hade försvunnit. Men jag hade givits möjligheten till frihet och den chansen vågade jag inte missa. Jag var skyldig Christina tacket, hon hade givit mig en öppning, ett hål att fly igenom. Den öppningen hade aldrig funnits tidigare.

Ruben hade sagt att han hade försökt såga av grenen. Han hade fått det att låta som motorsågen sågade och sågade så att köttslimsor och blod virvlade omkring, vilt. De där kringflygande kroppsdelarna befläckade mig. Ruben beskrev det som att jag varit så genomäckligt rutten att jag nästlat in mig i hans fysiska varelse, att mitt kött blivit hans, att han sågade så att kroppsdelar lossade men de var hans egna och den grenen som var jag satt för evigt omsnodd hans hjärta.

Jag ville inte vara där. Jag hade aldrig velat vara där men för att jag varit för feg för att säga sanningen hade jag hamnat där. Jag hade gått vilse, men jag hade aldrig erkänt det, jag hade svalt bitterheten och stannat. Jag hade ju lovat. Sedan fanns ju en möjlighet att jag hade velat vara där men att Ruben trots allt hade rätt. Det kan ju hända att mitt eget val varit att jag aldrig vågat kärleken, eller ens försöket. Det kan ju hända att mitt val nu måste vara annorlunda, att jag äntligen skulle göra det jag måste och samtidigt för evigt ta avsked av det jag kanske kunnat vara. Det kan ju hända att det faktiskt behövdes en Christina med alla sina barn för att ge mig livet, eller leken, på sådana villkor den vanligen lektes.

Jag kände mig som en lysten fransyska. Jag var vild och glödhet och passionerad. Jag var en femme fatale som hade låtit all min inneboende hetta knoppas i en längtan som aldrig slagit ut i blom. Jag var en blodröd ros. Ruben hade brutalt klampat in i min rosengård. Han hade stigit på taggarna och söndrat stjälkarna, han hade inte gett mig solen, daggdropparna, utrymmet. Nej, han hade kommit för att skövla, tukta, kuva. Vilda rosor låter sig inte kuvas men de kan frysas ner. Om de ges en möjlighet att tina, om de finner utrymmet att blomma gör de det med en sprängande intensitet. Ve den man som står i vägen för en sådan blomning!

På våren hade Buddy dött. Han hade varit gammal och hade haltat länge, men han hade varit glad och verkat nöjd och hade antagligen varit den sista som litade på Ruben. Det var väldigt sorgligt på ett stillsamt sätt. Buddy hade varit med om mycket för att vara hund. Han hade förtjänat ett bättre öde. Efteråt kom Iris med skolbussen. Ruben tvingade henne att röra vid den dödsstela hunden. Det var hans sätt att förklara döden för sin dotter och jag berördes mycket illa.

Att Ruben gjorde något så fasansfullt mot Iris kan ha varit den signal jag behövde, kanske var det mitt sista ess, det jag väntat på för att kunna spela ut min hand. Ruben ville in i andras tankevärld, han ville påverka dem han trodde sig älska. Det var ett spel, men ett falskspel, ett spel där det bara fanns utdömda. Jag hade i många års tid sett vad han gjorde med Danne, hur han svek i det stora men var lojal i det som saknade betydelse. Jag hade sett Ruben nästan ätas upp av sina inre demoner då han inte helt kom åt att påverka Dannes i hans stora sorg. Rubens avsikt hade varit att göra döden till en skam som han ville tilldöma sina barn att för alltid bära med sig. Men skammen var Rubens egen, eller kanske hade han fått den i arv av Marta, men den skulle inte någonsin få tillföras mina barn. Ruben hade inte förstått att jag genomskådat. Han förstod inte ens att jag aldrig skulle tillåta att mina barn besudlades.

Sommaren var ljum och ljus. Jag mådde bra i det milda med alla färger och ljud och dofter. Jag blev omhuldad av havet, det var alltid där i bakgrunden med sin trygghet och sitt vågkluck, det fanns som en saltig påminnele med doft av tång och med ljud av sjöfåglar. I sommaren fanns också den solstekta sanden som doftade barndom. Och där fanns båtarna, och den härligt starka lukten av bensin. Där fanns barnens glada röster, hundarna som skällde, matklockorna som pinglade. I sommaren fanns hoppet om idyllen.

Jag hade tagit som vana att ligga på stranden på ett blåspräckligt överkast och känna efter, att låta sommaren älska mig, gå in i mig och förbereda. Solen brukade bli små nålsticksaktiga prickar inanför ögonlocken och då det blev för hett vände jag mig på mage med näsan mot överkastet som var gjort av olika slags småblommiga tyger och sytt i lapptäcksteknik till ett vackert stjärnmönster. Vi kallade överkastet för Tyget.

En tidig morgon ringde Ruben. Han sade att han hade ett viktigt möte och behövde min kvinnokraft. Och jag hade funnit kvinnan i mig, jag var redo. Jag hade kanske kraften, eller åtminstone modet. Det var dags.

Vi träffades på stranden. Sanden var kall av nattens fukt och solen nådde inte fram. Det var bara den yttersta bryggspetsen som fick bada i några solstrålar. I vasskanten till vänster krökte svanparet sina vita nackar i en kelen omfamning. Ur grannens skorsten ringlade tunn rök. På badstranden snett mittemot var det ännu tyst men från småbåtshamnen hördes några röster.

Jag hade tagit bilen för att få med mig allt. Ruben väntade på stranden med ryggen mot havet. Han var gubbprydligt klädd i beiga långbyxor och mörkblå pikeskjorta, bruna seglarskor och brunt bälte om magen. Han hade blivit brunbränd och färgen klädde honom. Han såg nästan romsk ut och den lätta sommarbrisen lyfte upp en krusning på havsytan bakom honom. Jag hade en tunn vit trikåklänning över min röda bikini. Mitt långa hår hade blekts i solen. Jag steg ur bilen och såg på Ruben en stund. Jag kände mig utanför mig själv, det var konstigt att jag inte var nervös. Jag såg på Ruben och han såg alldeles annorlunda ut. Han var plötsligt liten som en sårbar insekt. Det var som om jag bara behövt sträcka ut lillfingret för att skuffa honom ner i helvetet. Vi gick långsamt mot varandra. Han sträckte ut armarna, drog mig intill sig. Mitt huvud nådde knappt hans bröstvårtor, kanske var jag i höjd med hans hjärta för jag hörde hur det dunkade.

Den förtrollade stunden var inne och scenen var min. Jag lossade varligt Rubens händer med blicken i hans. Jag tog ett par steg bakåt, dansade dem faktiskt. Jag kände hur jag glödde, jag var definitivt där i nuet, koncentrerad. Det kändes bra, ja, skönt. Med korsade armar böjde jag mig framåt och tog i klänningen med båda händerna en bit upp på var sitt lår. Sedan rätade jag ut kroppen och stod bredbent barfota framför Ruben i sanden. Då han ville närma sig fångade jag honom med min rörelse, mina händer drog klänningen i ett ryck över huvudet på mig.

För längesedan hade jag drömt om att bli pärlfiskare. Då skulle jag ha dykt efter pärlor och min kropp skulle ha varit lika stark som den kändes just då.

Klänningen virvlade kring mitt huvud och landade en bit bort. Ruben antog utmaningen, det verkade som om han vuxit igen. Leendet bredde ut sig i munnen men ögonen var hårda. Jag vek inte undan med blicken, eller kroppen för den delen. Ruben öpnnade bältet med ett ryck. Det verkade som om han tänkte slita det ur byxorna, det såg ut som om han tänkte ge mig ett rapp. Jag gungade till med underkroppen, släppte inte ögonkontakten. Rubens blick flackade lite men han lät byxorna falla och klev ur både dem och skorna.

Jag snurrade runt i min röda bikini, vacker nu. Stannade upp med ryggen mot Ruben, knixade av mig trosorna och parerade honom då han skulle greppa mig. Jag stannade i dansen, sökte hans blick. Han var med, kunde inte annat, han lät sig förföras, stackaren. Vi dansade en varandets dans, stormig och eldig, på liv och lust. Det var en tango för två, men bara den ena skulle klara sig.

Ruben fick av sig skjortan och hans hud var knottrig. Jag slängde av mig bikinitopen och vek igen undan med snabba gungningar. Jag såg att Ruben kämpade mot tjuren som höll på att stånga sig fram. Det ingav mig ett övertag, och en viss njutning. Jag tog fram Tyget ur bilen och slängde det till Ruben. Han fångade skickligt upp det, skakade ut det i luften och lät det dala mot sanden. Tillsammans fortsatte vi dansen, vi bredde ut Tyget med blickarna fastnade i varandras. Nu vek ingendera undan, ingendera gav sig, och dansen var mera frenetisk, och därför intensivare än någonsin. I Rubens ögon kunde jag se smärtan och jag visste att jag hade rätt. Han stod inte ut med sådant han inte kunde ljuga bort.

Jag gick vidare och gav Ruben allt han önskade. Det han mest av allt ville var antagligen det som skulle vara efteråt, att få vila ut i min grotta, men jag lät honom inte få det. Han skulle ju för evigt minnas. Han gjorde som han brukade, steg upp, hade skyndsamt, var tillfredsställd. Han vandrade ner i vattnet för att tvätta bort alla dofter, alla spår. Bakom honom var havet morgonvaket, och solen träffade redan udden längst ut. Jag satt på Tyget med armarna om mina uppdragna knän, helt lugn i vetskapen om att jag snart skulle kapa mina bojor. Jag avvaktade och såg på då Ruben tvättade sig. På hans lustiga hopp syntes det att vattnet var kallt. Det var bra, för kylan påverkade hans manlighet och gjorde honom mottaglig. Jag såg Ruben vada mot bryggan och sträcka sig mot handduken. Han exponerade sin kropp i det låga vattnet som nådde honom till knäna. Utmärkt. Så kunde jag se vilken effekt mina ord hade på honom.

Och så slog jag till. Det krävde ingenting, det var bara ett ”svisch” så hade jag klippt av alla band, sågat av alla grenar. Det handlade som sagt om timing. Jag bara dräpte hans tro, det var allt. Högg, och dödade. För evigt, för alltid, oåtertagbart. Död är död, kall och svart. Nu var den hans, hans egen. Precis som skammen. Svisch. Allt var över, alltsammans.

Och jag bara satt där naken på tyget och vek inte undan för någonting. Jag bara satt där, alldeles stilla, och bara befallde, förtrollade, förbannade. Jag befallde Ruben till den svarta döden, den kärlekslösa, den ensamma. Jag förtrollade honom att drunkna i sitt eget stinkande träsk, att bara långsamt sjunka. Jag förbannade honom till evig längtan. I min självklarhet tog jag bara ifrån honom grottan, jag tog ifrån honom hoppet och jag tog ifrån honom själen. Jag tog ifrån honom hans passion, hans lust, hans möjlighet. Jag lämnade honom, för evigt dömd till sig själv.

För egentligen återtog jag ju bara det som var mitt.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Extraunderbar tant

Erics bild champagne tanttu

Tanten – av Eric Leraillez

Tanten ville känna sig extraunderbar
(särskilt idag, fredag som det var)
så hon dressade sig casual och skönt
i jeans och tröja, smycke stort och grönt

Outfiten pryddes utav klackar höga
och vällackade naglar, röda,
glasögon med färgad båge
(alltihop var ultratrend med råge)

Happy hour på en lämplig bar,
kan något vara bättre för en dam så rar?
Tanten med väninnor slog på stort,
beställde in champagne, sagt och gjort!

I början fick de många uppskattande blickar,
glada miner, påhejande huvudnickar
(det var nog en aning skrämmande
med föranade äventyr: hu! Så främmande!)

Sedan ville tanterna äta något gott,
nytt och fräscht, det var underförstått
de beställde sushi, naturligtvis
(lyckligtvis innehöll maten också ris)

Efteråt föll det sig naturligt, ja, självklart
att tanterna på sina ben skulle få fart,
de sökte sig till den lämpliga nattklubben
för att dansa och träffa toppengubben

Där fick de blickar råa, inte lika snälla
(å andra sidan var tanterna nog rätt speciella)
kanske de upplevdes som fara och rivalitet
(att världen alldeles förändrats många tanter vet)

Nå, hemåt färden gick på morgonkanten,
hand i hand (sådan var hon, tanten)
och hon kände sig så vacker och uppvaktad,
det var extraunderbart att vara eftertraktad

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar