Konstiga krumelurer

För något tag sedan hände det konstiga… efter ett oändligt antal år fick jag för mig att måla!

Utan plan eller idé men med en intensiv lust kastade jag mig över en bordsstor, fasttejpad bit skyddspapper för golv. Sedan började jag försynt med blyerts – det är ju så man gör då man inte har en aning – men alldeles snart och med sprudlande glädje tog färgerna över och blev till cirklar och svängar.

Du milda galenskap så jag hade roligt medan jag höll på! Således blev det ju inte heller riktigt klokt och var alldeles extraunderbart ljuvligt just därför. Uppochner och hitochdit, fasliga drakar, förunderliga fantasifoster och flera underligheter därtill.

Här delar jag några konstiga krumelurer som inspiration. Vågar jag så vågar du ❤

 

 

 

 

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Stämningen var trolsk

Skog

”Stämningen var trolsk på ett sätt som den bara kan vara högt uppe i norr. Det blåa halvdunklet målade fram skepnader och former. Sinnena skärptes och XX kunde känna nattens lockelser mot huden. Hans näsvingar vibrerade av den svaga doften av harsyra. Någonstans gav hundar skall. Genom skallet hördes en kvist brytas. Det var kanske en hjort, eller eventuellt en räv. Älgarna var för klumpiga och de andra djuren oftast tillräckligt försiktiga.
Det oundvikliga skulle etsas in för evigt. Hon skulle aldrig få förgäta.”

Ur ”I hundarnas timma”

#ihundarnastimma #roman #vibergförlag

paintaword

”Stämningen var trolsk på ett sätt som den bara kan vara högt uppe i norr. Det blåa halvdunklet målade fram skepnader och former. Sinnena skärptes och XX kunde känna nattens lockelser mot huden. Hans näsvingar vibrerade av den svaga doften av harsyra. Någonstans gav hundar skall. Genom skallet hördes en kvist brytas. Det var kanske en hjort, eller eventuellt en räv. Älgarna var för klumpiga och de andra djuren oftast tillräckligt försiktiga.
Det oundvikliga skulle etsas in för evigt. Hon skulle aldrig få förgäta.”

Ur ”I hundarnas timma”

View original post

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

The bum from the Dublin slum

paintaword

by Seb Penazza

dublin-boy Photo as illustration by Mike O’Hanrahan

Well hello, I´m Irish,and the Irish canno make a long story short so bare with me.

When Ms Bergenheim asked me if I wanted to write a little something on her blog, I was flattered, and a bit ascared too. We are so different.
I mean Ms Bergenheim is a real talented author with a great vocabulary and poetic touch.
Me – not that much. I canno even spell
poeticand me vocabulary is rather scanty.
So when now
stepping in on her blog to write this post I feel like a bum who steps into the hall of the scholars. A bit nervous and staring down me shoes not to make any eye contact and hoping I won’t embarrass Ms Bergenheim too much for letting me in.

But even with our differences, we do have something in common. We…

View original post 569 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

A grand book ay!

penazza

Hello folks. I´m still alive. But cemo is taking a feckin lot of me right now. Had me last treatment a couple of days ago. It was the worst feckin time of me life. Well almost. Never felt that nausea before. Not even from a hungover. Got some meds for the sickness I felt but it dinna help much. Thay wanted to keep me in the hospital but NOO. Stubborn me wanted to go home.
Ya feel much more comfy in yer own home even if ya have noisy children. =)
I now feel a bit better today. So life is not coming to an end just yet. Bethie, me luvly wife is a fantastic person. The best of the best ya ever known.
Shes so patient wi old grumpy me. Like when it was time to take me meds. These meds taste like fuck. An at first I just…

View original post 235 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att skriva en bok

writer

Under många år hade jag haft en vag idé, ungefär som ett svagt surr kring ryggraden.

Jag började lite försiktigt med dikter. Sedan blev det en bloggsida. Surret ökade i intensitet, lämnade mig inte i fred. Jag skrev några långa noveller, ett slags följetonger. De kom att bli grunden för boken.

Offerrollen tilltalade mig inte men jag kände att jag måste skriva om utsatthet. Karaktärerna ville bli sedda, jag var helt enkelt tvungen att bli karaktärerna, gå in i dem. Jag måste överge min egen personlighet, mina värderingar, min moraliska identitet. Skrivandet kom att bli som att gå på bio varje dag. Jag visste inte på förhand var jag skulle hamna.

Då jag väl kommit in i rollerna flöt texten av sig själv. Jag målade med breda penseldrag och lätta färger och petade in mig i hörn med starka, svarta tuschdrag. Ibland skrattade jag högt, ibland kändes munnen som ett ilsket streck. Jag trippade runt i päls och högklackat, vrålade i manlig lust, sippade på exklusiva drycker, red fantastiska hästar, bara lät mig bli ett med hela hemskheten.

Genom sylvassa stick av djävulskap och klatschiga stänk av ondska fick livet vara precis så rått som det faktiskt kan vara. Men där fanns annat också, ömhet, kärlek och omtänksamhet, godhet rentutav. Drömmar och möjligheter, svek och fasa, en släkt och dess förgreningar, makt och maktfullkomlighet. Jag forsade fram i tiden, genom årtionden av trender och tidstypiska åsikter och jag älskade processen!

Som författare är man isolerad, nästan utanför tillvaron. Av mina närmaste fick jag tiden och förståelsen och varje tanke, rad och idé synades i sömmarna av min goda vän och fantastiska bollplank A. Hela tiden lästes texten också av andra för mig viktiga personer. Deras åsikter gav mig trygghet. Jag vågade hoppa över moraliska skaklar, flyta ut i det onämnbara.

Det blev en roman om en finlandssvensk släkt. Där finns lyx och flärd, sommar och sol, iskyla och invecklingar. Många intrasslade livsöden bär berättelsen vidare, många av dem vill berättas. Också en skitstövel har en bakgrund, en förståelse, en tro. I trasslet omformas någon annan, bryts sönder, försöker förtvivlad irra genom livets förvirrande labyrinter.

‘I hundarnas timma’ finns att köpa på Adlibris, Bokus, i Akademibokhandeln och Viberg Förlags webshop.

#ihundarnastimma

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Diplom på kunnandet?

iseland våg, klippa

För några år sedan gick jag en coachutbildning på inrådan av en vän.

”För dig, som har coachat hela ditt liv utan att veta om det,” sa hon på sitt underbara, direkta sätt ”kunde det kanske vara dags att få diplom på kunnandet?”

Vi hade varit kollegor inom ungdomsarbetet för riktigt många år sedan. Hon visste vem jag var, hur jag jobbade. Vi hade gjort så mycket tillsammans, dragit igång klubbar och grupper, pratat sex och mångkultur och massor mer därtill. Vi hade haft roligt, vi hade öst på med hela vårt empatiregister. På vår tid ansågs det udda att ta upp sådant man faktiskt inte pratar om, i synnerhet med fjuniga ungdomar.

Samhället var inte stort. Alla kände alla, åtminstone till släkten, eller så var man utböling. Invånarna var i genomsnitt välbärgade. Vi skaffade oss antagligen ett visst rykte, kollegan och jag.

Självklart kunde jag inte säga nej till utbildningen. Hon skulle ju dessutom vara med och assistera.

Och du min glada skapare så vi hade roligt! Vi var fokuserade, jobbade intensivt, känslor vällde fram, vi räddes ingenting, tog i det svåra, det sorgliga, gick djupt. Hittade den befriande humorn som motvikt, släppte loss på fikapauserna.

Hon var sjuk redan då. Nu finns hon inte längre och minnet lever starkt. Hennes sätt att tackla livet var så oerhört ärligt. Rakt på, modigt, med öppna sinnen, så som vågor slår mot klippor, vackra och starka, urkrafter i dialog, i samverkan.

I sammanhanget var jag kanske vågskummet men jag ser kraften, den som ger oss möjligheter. Jag fick diplomet, och mycket mer än så. Jag fick en medvetenhet. Vågorna fortsätter att skumma under mig. Det kommer nya mål, ny glädje, nya sorger och nya vinklingar in i våra själslager. Ibland är kraften försiktig och nästan dold, kanhända den tar pyttesmå myrsteg, trippar runt, vänder, snurrar och kvider. Ibland är den galet stor, som om den kanske vill ta med sig hela världen.

Den bär alltid vidare, framåt. Urkraften är positiv.

#coaching #urkraftiossalla

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mumindjur och hjärtelycka

Glada miner på betet efter en skön ponnydusch

Gassande sol och intensiv sommarvärme fick mig att gräva i garderoben. Värmen hade kommit plötsligt. I ett hörn stod vinterdojorna i rad och väntade på att bli flyttade till vinden. Jag struntade i dem och grävde fram ett par nötta shorts och en lagom urblekt topp som jag i tiderna hade skaffat till min dotter. Därtill ett par nedgångna och smutsiga fejkcrocs. Jag var jag igen, fri som en fågel och på väg till en tillvaro med hästar.

Med i bilen satt Tösen. Hon har fyllt tolv och är Hästtjej. Vi delar en kärlek. Han heter Winston, är vit och söt och hemma från Connemara. Svansen är lika lockig och mulen lika rosa som då min dotter förälskade sig i honom för tretton år sedan. Med åren har han blivit sturskare, ponnyn. I början var han blyg. Dottern kom att bli hans första människa och de blev oskiljaktiga. De reste runt på läger och tävlingar och skulle det ha gått att fixa hade Winston nog flyttat in i vårt lilla hem. De utvecklade en speciell samhörighet, de två. Han blev hennes älskade Mumindjur.

Väl framme släpade jag fram bommar och hinderstöd, mätte avstånd och planerade helheten. Flickan och ponnyn kom lunkade. Hon prydlig i hjälm och säkerhetsväst, han skinande vit, elegant och fortfarande vinterluddig i pälsen. En air av spänning kring Tösen. Ordlöst förstod stallsägaren och jag vidden av det hela.

Några nervösa varv senare föll bitarna på plats. Ponnyn spetsade öronen och flickan log med hela kroppen. De kom distanser på sex och fem steg precis som de skulle, först i trav, sedan i galopp. På ena långsidan fanns en övning med galoppbommar, långa skuggor och en vågformad planka. Ett missförstånd, en liten osäkerhet i anridningen och i samma ögonblick drog ponnyn förbi plankan. Ingen fara, Tösen klarade galant av att samla ihop sig och lyckan av att övervinna en svårighet blev blöt i min ögonvrå.

I bakgrunden bredde öppna fält ut sig och försommaren grönskade skirt i träden. Svetten klibbade på våra nakna armar och jag längtade intensivt efter iskallt bubbelvatten. Hettan bekom inte ponnyn. Han var fräsch och rörde sig ivrigt och nästan ljudlöst över det mjuka underlaget.

Träningen avslutades med en liten banövning. Flickan red mjukt och vackert. Rytmisk galopp mot ettan, bra distans till tvåan på fem steg. Mjuk högersväng och sedan trean fyran på böjt spår och sex jämna steg. Fem a-b-c avslutade banan och nu hade plankan blivit ett hinder. Fortfarande behövde stallsägaren och jag inte ord för att fatta vidden av det hela. Det var en sådan där hjärtestund, helt enkelt. En som förklarar varför det är så underbart med hästar.

#ponnyliv #winstonfanclub #coaching

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar