din hetta genom rummet

picasso-seated-woman

Pablo Picasso – Seated woman

innanför det tunna tyget
eller ute på balkongen där
månen är enorm och allting
som en sydländsk stad, varm
klibbig, vi lyfter våra

glas, vi klirrar med besticken, våra
skratt svallar vilda, fria, vi
umgås till toner av jazz trots att
ingen musik spelas, min
klänning är rosa, i spets

cigarettmunstycket i svart, jag
röker medan jag förälskar mig
om igen; och igen, känner
din hetta genom rummet, vi
diskuterar politik och

annat, en svettpärla
rinner mellan brösten, jag
hör mig ha åsikter om
det mänskliga, förstår
hur ensamhet kan kännas

klänningen vill dansa, vill famnas;
vill träffa dig; som de andra
varandra, eller någon, hålla
en hand, luta sig mot; pianot;
sammetsnatten midnattsvart

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Brains Limited by Gürhan Besen and Eric Leraillez

“Your aim should always be to reach for the stars. And when you get there why don’t you join me for a cup of coffee?”

The Boss

stars2

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Gryningar

sneda-stralar
Jag är ingen morgonmänniska, har aldrig varit. Jag brukar vara sur och purken och ilsk och tråkig – har jag trott. Ända tills det motsatta slog mig alldeles nyss.

Då jag tänker tillbaka finns det många morgnar bland de vackraste minnena, de som glänser i rosa pärlemor på evighetens band. Där finns solens tidiga strålar över gula åkrar, hästars glada gnäggningar, deras rofyllda tuggande. Tindrande barnaögon över gröttallrikar, radionyheter och tidningen, måsskrik i ljusnande dagrar, gröna, daggvåta betesmarker, tidiga promenader genom stadens fortfarande tomma gator, sovvärmen kvar i kroppen under midvinterns stjärnetak.

På sista tiden har jag börjat drömma på ett nytt sätt. Jag spenderar nätterna bland förälskade hundar och stora faror, det är action och bråddjup, berg och månar. Det mesta går i rödbrungula färgskalor, så där som på gamla fotografier. Texturen är lämplig, grovkornig och mjuk och kontrasten stor eftersom jag minns blänket i hundarnas pälsar som tunna silverstrimmor.

Ofta är jag själv i utkanten. Det är inte mig drömmarna handlar om, jag är betraktaren eller den som upplever. Jag kan inte rädda men nog vara rädd, jag kan inte styra, bara känna och fängslas. I det riktiga livet är jag den som kavlar upp ärmarna, drar djupa och stärkande suckar, ser sanningen i vitögat och  tar itu med sådant som måste göras, obehagligt eller inte. I drömmarna tycks känslorna gå utifrån in och jag hänger på olika Ulla Viotti-aktiga reliefer och försöker låta bli att tappa taget.

Lustigt nog känner jag mig utsövd. Många gånger har jag vaknat abrupt med vilt galopperande hjärta och någonting krampande i magen och jag har inte kunnat minnas vad som skrämde mig. Sakta har jag kommit tillbaka till verklighetens trevligt mönstrade lakan och låtit mig fyllas av det faktiska. Värmen under täcket, harmonin i de lugna andetagen bakom min rygg, hundarnas mjuka tassande, deras godmorgonslick.

Nattens rädsla har funnits i blodet som pulserar, i gråten jag aldrig grät. Nu blir den en sorg som handlar om sådant som kunde ha varit annorlunda, den handlar om mitt kraftlösa hopp genom åren, min önskan om allt nog skulle bli bra. Den handlar om tider som varit. Sorgen handlar om mina barn som jag älskar så innerligt, den handlar om det som fanns innanför, den handlar om sådant som inte går att radera.

Vi brukade skämta och nojsa. Företog oss saker, upptäckte världen i smått och stort. Sjöng ”Uppå väggen går en gädda med långa ludna, svarta ben”, skrattade. Genom livet porlade barnabubblet, det flöt vidare och fick oss att överleva vattenfallen, grynnorna, farorna. Solens strålar nådde oss och vi fångade dem, lät dem glittra. Vi skadades av smärtorna och blödde i såren men vi tände lägereldar och värmde oss och månen fortsatte att vandra på himlen och egentligen var allting alldeles bra.

Mina barn är vuxna nu och i vemodet finns deras skratt och glädje. I varje morgon, i varje möjlighet finns de rosa stunderna, de daggvåta gryningarna och jag fylls av pirrig lycka. En som är glad och granngul och känns ända ner i tårna, som flyter runt och skvalpar som ett turkosblått hav, är lika fjäderlätt som tussiga moln över granna månar, en glädje som bubblar och sprakar, flammar, dansar och gnistrar av levnadslust, en som älskar och rodnar, vaknar till morgnar, skriver dikter och bubblar.

Med dikten under önskar jag er innerligt goda morgonstunder alla tider på dygnet. Tag vara på ert fina!

Livets lust

I
nynnande ängar med
smeksamma budskap
får mig att minnas
tider som varit och

instängda känslor
rusar i droppar
av sorg som förlorats, som
aldrig har sörjts

och vågen som bryts vid
yttersta klippan är
själar som stängts för
kärlek och frihet;

II
men längs havet från
fjärran kommer budet med
vinden; glädje och
kryddor, sötma och doft

och vassar så sjunger
med nyvakna röster om
kraften att älska, om
kärlekstörst

och vi vandrar längs stranden
över glödande stenar, vi
öppnar försiktigt,
förenas i famn

och vågspelsorkestrar med
kristallkalla toner får mig
att lustas i längtan; spira,
spraka i norrskensnatt

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

1960

(ur I hundarnas timma)

sisu_diesel_1954

De åkte buss. Karl bet surt ihop tänderna och stirrade ut genom det smutsrandiga fönstret. En trubbig irritation tuggade i hans mellangärde och han smackade till med tungan mot gommen.

Hela familjen satt längst bak med bagaget uppradat på bänkarna framför. Det stank sliskigt av Wunder-Baum och Karl mådde illa.

Bredvid honom till höger sjöng Elisabeth tyst för sig själv. Hon hade korviga knästrumpor och ljusturkos klänning och gav ett underligt intryck, som om hon var lite annorlunda funtad i huvudet. Det bleka håret var fäst i två råttsvansar på var sin sida om det ekorraktiga ansiktet. Karl fnös och tittade på Ruths gungande fötter. De var klädda i röda mockaskor och sträcktes förföriskt fram med små vickande, utsträckta tårörelser. Resten av Ruth doldes av hennes föräldrar.

Idiotsyskonen störde honom verkligen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

jag andas mot din hud

venus-pacific-levelled
varmfuktigtklibbig, nästansvart
viker natten ut sig över
månens ljusa
löften
 
bortom kluckar
havets vågor, löftesrika,
djupvioletta, petroleumgrå,
mjuka
 
går raktigenom; gungar,
lockar, drar, ”en sjöman älskar”
och jag sugs in i
virvlarna
 
nattens svaga skogsdoft;
forneldarna brinner
rödheta, glödande,
jag med dem och
 
havet bara
svallar, vågorna är mina,
dina, våra och
vi är i Casablanca,
 
någonstans i Afrika,
ljuden är i oss, i, eller med –
hettan; min hud knottrar
som under öknens
 
stjärnkyla men den enda som
faller är jag och jag
andas mot din hud, din
hals
 
så vandrar skeppen – de
tysta karavanerna, de
mäktiga – vidare, de som
bultar i alla
 
hägringar, viskningar, nätter, i
drömmar; i strålars
och droppars gemensamma
färd
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vid de gråspräckliga stenarna

grå stenar

Det var kanske vid de
gråspräckliga stenarna eller om det var
under regnbågens väna valv;
fötterna i det
genomskinliga, klara vattnet

färglöst, eller ljusblekt

I det som hade funnits innan, i elden,
i stjärnorna levde känslorna, de
sprakande, intensiva och vi
hade beröringarna, kyssarna, hettan
dansade genom våra nakna
själar

en hägring, en vind, en längtan

vattnet var kallt och grumlades
av is eller om det var tårar men
efteråt mindes vi inte och du knuffade tills jag
föll och svävade och på alla sidor räfflades
bergen i brunviolett och lila, med
ädelstensglitterande struktur och

jag var lätt igen, tyngdlös

Det var kanske vid
de gråspräckliga stenarna för
ur min kupade hand
singlade rosens sagoskimmer
som minnenas bortglömda doft

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar