Välkommen till Mia Bergenheims blogg <3 Här finns feelgood, dikter, sagor och krönikor, vackra bilder och annat i ett vänligt sammelsurium. Joskus suomeksi, sometimes in English.
Att ha barnbarn är alldeles ljuvligt, nästan osannolikt, de bara finns som små rosenknoppar eller lingon eller så. Små, söta, rödkindade, fiffiga, roliga, arga, glada, hur än, men alltid alldeles utöver.
Jag bor inte med mina barnbarn, inte ens nära. I ett helt annat land bor gullungarna, inte i Långbortistan men ändå. Snabbaste färdsätt ger mig en resetid på några timmar med tåg, flyg och tåg igen.
Ändå gläds jag ända in i hjärtedjupet för de har det så mysigt där i Nästannäralandet. Familjen bor i en by som är som en pittoresk småstad. Där finns liv och rörelse, affärer, dagis, skola, restauranger, hotell, badinrättning och mer därtill. Kanaler glider igenom det bördiga landskapet och färgerna är intensiva, djupaste gräsgrönt, mörk mull, gula och röda tegelhus, stängsel i ljust trä. Fläckiga kor, bruna och gråa hästar, guldgul majs. Trakten är gammal och stämningen fin. Människor har tid, de ler, pratar, stannar upp, frågar hur man har det.
I allt det vackra bor mina barnbarn i ett högsmalt och relativt nybyggt hus i tre våningar. Området är barnvänligt med små lekparker här och där. Familjen har två hundar och barnbarnen är så snälla mot dem. Djur hör till familjen. I ett stall finns hästar som föräldrarna tar hand om, rider, tränar och sköter. Barnbarnen älskar att vara med och hjälpa till så gott de kan. Ofta beger man sig iväg på ridtävlingar. Barnbarnen har små matsäckar och smoothies med sugrör. De trivs, hälsar glatt på folk och djur. Pappa rider, mamma hjälper på framridningen och barnbarnen växer upp i en trygg värld där alla verkar känna varandra.
Då och då reser jag till dem. Inte så ofta, men ofta nog i tankarna. Ibland känns det som att barnen gör liknande tankeresor för det är som tiden har stannat då jag kliver in genom den trevligt inbjudande ytterdörren. Barnbarnet F ropar ”fami!” och kastar sig i min famn. Barnbarnet E kikar under lugg och ler lite blygt. Det tar en stund men sen kliver hon på i sina skor (kan vara vilka som helst och tillhöra vem som helst, favoriterna är ändå hennes egna röda och blanka gummistövlar) och hojtar ”fami!” precis som sin bror.
Ibland kommer de åkande till sitt gamla hemland. Bråttom har de då, så många släktingar ska träffas, så mycket ska hinnas med. Då känns det bra att vara fami på ett sätt som känns som att vi faktiskt känner varandra. Vi tar vara på tiden vi har och i hjärtat har vi alltid varandra. Ingen blygsel då ungarna kommer på besök, i stället hela charmregistret och famihjärtat svämmar alltid över i glädjedroppande tårar.
Jag längtar till sommaren. Då ska vi bege oss på skattjakter efter kottar och stenar som kan målas med fingerfärg och på promenader längs skogsstigar där solens strålar genom lövverken blir underbara inramningar för sagor och rim om feer, alver och troll. Regniga dagar ska vi dansa, precis som vi dansade med barnbarnens pappa och hans syster. Eller också ska vi baka – kanske i sand, kanske i lera.
Åååå, att vara farmor på distans är fint. Jag hinner längta och planera, samtidigt som jag känner lintottarnas närvaro, kollar bilder på dem, hör deras röster. De växer så det knakar och i deras nya land blir man ”stor” redan då man är liten. Man får en snygg frisyr, klär sig i jeans eller klänning, kan allt möjligt och tar för sig av världen.
Barn är underbara och barnbarn den extra pricken på i-et eller smöret på grädden i moset. Livet blir ett kanelbulledoftande och kälkbackshäftigt äventyr, ett där stjärnhimlar sprakar, sommarmoln smeker och upphittade snäckskal är skatter man minns långt upp i farmorsåldern. Du milda Matilda så roligt det är, det här farmorskapet! ❤
Pissarro, Camille; The Boulevard Montmartre at Night
Uti min åder sticker jag en spruta.
En handling som ej längre är spontan;
jag gör det på rutin, av slentrian.
Och riskerna de vill jag blott förskjuta.
Hos langaren jag aldrig lyckats pruta.
Vem ger rabatter till en narkoman?
Men trots mitt bakslag jag tänkt ut en plan
hur jag för mina pengar får valuta:
Med dubbel dos kanylen min jag fyller.
Jag slipper se på hycklarnas parad,
ty drogerna min verklighet förgyller
där jag nu krälar runt i Stockholms stad.
Jag blir en skymf för falskhetens idyller
när döden tar mitt liv vid Rosenbad.