Från mamba till fami

kumkumam djungelgrönt

Nästan hela mitt vuxna liv har jag haft privilegiet att ha Viktiga Barn i min omedelbara närhet. Som jag har njutit! Jag har fått dela de underbara, gemensamma skratten, tokroligheterna, tandagnisslingarna, puberteterna, hela rubbet med känslostormar och myspys, ilskor och kramar.

Jag vande mig vid att alltid ha någon att glädjas över.

Det kom en tid då det blev distans till barnakänslorna. Det var väldigt ovant och jag förlikade mig dåligt vid att ha egen tid. Det passade mig inte. Jag valde att jobba på i stället – och lyckades faktiskt få ihop en liten diktsamling på kuppen.

Barnakänslor är humor och värme, bubblande tankar i livets djungel, sådana som får mig att strunta i tråkigheter och ta för mig av fågelsången. Barnens far hade en egen slags humor. Mitt i mitt djungelkvitter var han seriös. Jag blev mamban, han blev farzan.

Det lät lite rart. Att vara mamba var inte helt fel, jag menar, mammabarn, typ.

Senare skaffade sig min son och hans flickvän hund. Jag var ju varken matte, mamba eller farmor så jag blev fami. Jag gottade mig lite, ordet hade en varm och respektingivande klang. Jag älskade barnbarnhunden, precis som jag älskade mina barns lurviga hund- och hästsyskon.

Nu är jag fami på riktigt.

Det ni, hörni! Sol, bara sol, glädje, värme, allt det finfinaste, du milda Matilda! Mitt famihjärta bultar, hoppar, skuttar. Att igen få myspysas, nackkittlas, nosas, gosas, att bara få mamba sig – är helgjuten glädje!

I mina vuxna barn finns småttorna kvar. Jag har hissat, blåst, lyft och gungat – och så mycket mer. Jag har fått och delat; så många pussar, så oändliga kramar. Fortfarande lever jag på den glädjen, fortfarande är jag stark bara för att jag blev sådan. Det gör inget alls att hjärtekänslan numera har fysiskt lång distans – gemenskapsbubblet sprudlar oavsett.

En gång var min dotter sexton år. Då skrev jag en dikt:

Kinderna rödglödande,
ögonbrynen uttrycksfullt snirklade,
näsvingarna darrande,
munnen hopknipen i hallonform

Nacken; en knyck,
Hakan; snett upp

Händerna gestikulerar en dans:
Håret svänger i solfjäderform,
de tunna benen; jeans,
fötterna stampar, tradam!

Dörren; krasch BANG!
Ekot; vibrerande

Sedan tystnaden
Tårarna
ljudlösa, vackra
alldeles genomskinliga
pärlor; så känsliga
Fina

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Street art by Eric / Taiteiden yö, Helsinki

Akseli Gallen-Kallela’s ”Sammon puolustus”  interpreted by Eric Leraillez.

Find out more about the artist: http://www.e-mage.fi

eric street art 1eric street art 3eric street art 5eric street art 6eric street art 7eric street art 9

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Polte; unikonpunainen

paintaword

Liski_VierasMiesTuliTaloon.jpg Kalevi Liski – Vieras mies tuli taloon

kaislikon kaunis kuiskaus
läpinäkyvänä sarastaa,
kipinöi, säkenöi, ohraisen
kultaisen kuumana

sinä siellä syvyyksissä, kaukana
sukellat, uit, leikit
kenties; sinisessä

meressä, vedessä, kuultavassa
simpukat sulkevat sisäänsä
veden vallan, turkoosisen,
haikean

kalliolla harmaalla, jyrkällä
jykevällä kehoni
turvallisena, mutta

liekkiisi kietoutuneena ratsastan
tulivuoren ulkoista laitaa, sisälläni
polte;
unikonpunainen

View original post

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Till mitt barnbarn – Världens Bästa Fred

cow cartoon

Jag har ett barnbarn, Världens Bästa Fred. Vi bor långt ifrån varandra och då vi träffas svämmar mina famikänslor över. Det är som ingen tid alls har passerat, och samtidigt förundras jag över miraklet. Precis nyss var han nyfödd, strax efter gick han omkring, nu dansar han! Han är så Gosegod, så Söt, så Hjärtansgullig, så Fiffig, så Absolut Underbar! Han är en liten klimp som väger så mycket mer än han ser ut att göra, han är så glad, han fäller ner sina gardinfransar över sitt fantastiska leende, han skrattar, förälskar sig i livets mirakel, är så innerligt Älskad, det lilla Knytet ❤

Lyckligtvis har Fred en smart mamma 🙂 Hon bad mig skriva något till Fred. Här är del 1:

 

Det var en gång en kille som
i hela världen såg sig om
Han var härlig, fin och modig,
gav sig ut i hagen frodig,
stötte på en blomma röd:
”Hej, vill du ha mjöd?”

”Nej”, sa pojken, ”inte nu,
jag letar efter Mamma Mu!
Hon är min bästa vän
sedan för längesen,
hon sjunger fint och har små horn
i pannan som två torn”

Plötsligt lystrade de till de små,
blomman och pojken, bägge två,
de tog varann i hand och pussade på kind,
över fältet blåste en förtrollad vind;
blomman blev en flicka, en riktig liten vän,
de skrattade och dansade om och om igen

Bortom kullen råmades det visst –
det var faktiskt ett tag sen sist
gossen smakat kosseost så god,
tittade på tösen, samlade sitt mod;
sprang bestämt mot ljudet, ropade på Mu,
hojtade likt Ferdinand ”Mamma, var är du?”

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nattdjur

Erics bild hundar

Bild Eric Leraillez http://www.e-mage.fi

vårt bo; lakan
i milda färger, bekväma
kuddar och dämpad
belysning

fyra ögon till för
lyan bör säkras, två
mot ytterdörren, två
mot oss

värmen kanske kommer
inifrån, ombonat i mig och
jag känner din puls som
är min och vi
önskar varandra och
älskar varandra och

på datorn fortsätter
filmen, de andra
nattdjuren har tagit
över, sover
nos mot nos

 

Repris och feelgood 🙂

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En vän är borta

sensommar

Igår kväll gick Tor bärsärkagång över himlen. Det hade börjat med uppladdning, sommarvärme och fuktfyllighet i luften. Solens långa strålar hade målat med de där underbart vackra, långa dragen, de, som får värden att bada i rosarött och rostfärgat.

Ett vemod, eller om det var en saknad hade fyllt mig. Jag ville skriva en dikt men hade inga ord. Det var något med skuggorna, eller ljuset. Det var en dans med hästars massiva lätthet som fond. Det var något som ville ha min uppmärksamhet och jag var inte bekväm i känslan.

Mörkret som inte är svart, inte hårt, mörkret som är som en sydlig breddgrad hade blivit till ösregn, piskande vind, sprakande blixtar. Träd hade blåst omkull, bilar hade krossats, vatten hade flödat. Kraften hade gått rätt in i mig och efter åskan, i lugnet, i det som är mörkt men upplyst av stadslyktor, i det som finns i urladdningen; i det skrev jag. Det blev en dikt med ett annat språk, en annan form.

I morse fick jag budet. En vän är borta.

Jag minns det gemensamma, de många sms-nätterna, hur vi stöttade varandra i var sitt mörker, i de dystra vargtimmarna. ”Låt mig veta hur det går”, hade han sagt, då för längesedan. Om han lät mig veta anar jag inte. Det jag vet är att dikten ” urkraftens hägring; saltdoften stark” blev till igår, efter åskan.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

urkraftens hägring; saltdoften stark

vaggas nu stillhet av
de sköraste skira och havet: så
stålgrått, blankglänsande,
dimmornas mjukmilda
 
förvandlas, förändras,
lever och lyser i
molnformationer; bortom
själsfridens kanter
 
månsken i rött och
dovlila slöjor, gungar och famnas,
urkraftens hägring i kammar som
rusar: De vitaste hästar;
saltdoften
stark i vågornas dån
Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer