Prinsessan och ponnyn

paintaword

winston

Prinsessan dansar ut på ängen,
sjunger på refrängen
till en sång om getter
som heter Pål och Petter,

dansar med en näpen skara
glada blombarn, underbara!
De är lila, röda, rosa,
en nätt flicka heter Åsa

den vita ponnyn snälla, rara
kommer ifrån Connemara,
han har krona av solstrålar
och en ring gjord av månar

Ponnyn bjuder upp till ritt
i stjärneriket sitt:
Prinsessan ropar ”Hej, hurra,
alldeles jättebra!”

Sessan rider, flyger fram
tittar ner, ser kor och lamm,
rider en ordentlig sväng,
landar sen i egen säng

Och nu är sagan riktigt slut,
bakom molnet ponnyn tittar ut
Blommorna syns ingenstans;
gömmer sig i sovsandsglans

View original post

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

VIDUNDERLIGHETER OM POJKEN, PONNYN OCH ODJURET

paintaword

Jormungandir Bild Eric Leraillez http://www.e-mage.fi

Det var en gång, och senare en annan, och ännu senare antagligen ganska många till, men det var i alla händelser en vidunderlig natt. De vidunderliga nätterna är annorlunda och konstiga, sådana, där det händer magiska saker. Nätterna är så spännande att de nästan är som drömmar. En av de här vidunderliga nätterna kom en ponny med en stor hemlighet, och i precis den natten gjorde pojken sitt livs modigaste gärning.

Natten började alldeles som vanligt. Pojken åt sin kvällsmat, borstade tänderna, tog på sig sin pyjamas och sa god natt. Ute mörknade natten. Pojken försökte somna. I rummet spred en liten nattlampa ett mjukt och trevligt sken. Bakom dörren pratade föräldrarna med hårda och arga röster. Rösterna var farliga och pojken försökte stänga sina öron. Han önskade att det skulle vara annorlunda, att rösterna skulle förvandlas till snälla, att någon skulle trösta honom. Men ingen…

View original post 1 675 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tantspritter

paintaword

Tanten gillar diskussioner,
milda åsikter och höga toner,
olika infallsvinklar och debatter,
dova trumpetanden och ljusa tjatter

Att våga se sig om, att våga tycka
kan vara beståndsdelar i tantens lycka;
hon gillar ett och annat, även ohemult;
Om ett och annat hon täcks säga: Fult!

Och sedan finns det sådant som
är ganska besvärligt att prata om,
sådant som berör på riktigt,
sådant som är väldigt viktigt

Sådant som gör tanten skör och mjuk och tagen
(det kan ske på kvällen, mera sällan mitt på dagen)
sådant som handlar om
dem hon värnar om

View original post

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Punk, pogo och drömmar om parisiska boar

paintaword

Anamma, vad coola vi var på den tiden det begav sig. Inte för att man sa ”coola” på den tiden, och inte för att vi kände oss speciellt trendiga utan för att vi var där, mitt i det pulserande, mitt i Helsingfors, precis där det begav sig.

Vi tog oss för, vi levde ut, vi led, våndades, förälskade oss, deppade och festade enligt stund, känsla och behov.

Konstnärliga var vi, och djupa, naturligtvis.

Till bägge hörde mängder med café au lait och rödvin, eventuellt i omvänd ordning. Vi skrev dikter. Minns speciellt en väldigt djupsinnig dikt som min bästis skrev. Den behandlade alla livets svårigheter i ett komprimerat format. Tror att dikten hette ”bara på grund av en stum telefon”. Den handlade om en kille som aldrig ringde.

Vi levde i en tid då man tvungen att vakta telefonerna för annars kunde de få för sig att ringa då man…

View original post 450 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

ERISKUMMALLISIA TARINOITA POJASTA, PONISTA, LOHIKÄÄRMEESTÄ JA MUISTA YÖN SALAISUUKSISTA

Stars

paintaword

Olipa kerran yksi, ja myöhemmin toinen, ja vielä myöhemmin todennäköisesti aika monta lisää, mutta olipa kuitenkin kerran eriskummallinen yö. Eriskummalliset yöt ovat sellaisia erilaisia ja kummallisia, sellaisia, joissa tapahtuu ihmeellisiä asioita. Yöt ovat niin jännittäviä, että ne ovat melkein kuin unta. Yksi eriskummallinen yö toi eräälle pienelle pojalle suuren salaisuuden, ja juuri tässä eriskummallisessa yössä poika teki elämänsä rohkeimman teon.

Tämä eriskummallinen yö alkoi aivan tavallisella tavalla. Poika söi iltapalan, pesi hampaat, puki pyjaman ja toivotti vanhemmilleen hyvää yötä. Ulkona yö pimeni, ja poika yritti nukkua. Pojan huoneessa pienen yölampun valo oli mukavan pehmeä. Oven takana vanhemmat puhuivat kovilla, vihaisilla äänillä. Äänet olivat vaaralliset, ja poika yritti sulkea korvansa. Poika toivoi, että asiat olisivat toisin, että äänet muuttuisivat kilteiksi ja, että joku tulisi lohduttamaan häntä. Mutta kukaan ei koskaan tullut, ja poika tiesi, että kukaan ei kuullut hänen itkuaan.

Poika katsoi ulos auki olevasta ikkunasta. Kuu näkyi taivaalla keltaisena sirppinä ja…

View original post 1 319 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kanske jag skyllde på taxen… Vad gjorde du?

Summer Mood Dachshund Girl Pets Dog Portrait

Fortsättning på ”Jag rymde…”

Min kompis hade dragit till Borås för att studera textil. Det var något alldeles utöver, en önskedröm, totalhäftigt. Jag hade egna framtidsdrömmar åt det hållet, tänkte mig färger och tyg, garn och design. Problemet var att jag inte var något vidare på att sy, men det skulle ordna sig.

Hur som helst skulle jag bli något åt det konstnärliga hållet. Kanske författare. Eller journalist. Eller skådespelare. Kruxet var sångförmågan, alltså den jag saknade. Livet skulle i alla fall vara fritt och bestå av långa, rödvinsdränkta kvällar, romantik, hand-i-hand-promenader över dimtyngda broar. Där skulle finnas resor och naturligtvis hästar. Ja, och hundar.

Taxen och jag hade vandrat runt i Borås och lyckats hitta fram till kompisens address. Huset var trevligt och tiden var sådan att det bara var att knalla rätt in genom ytterdörren. Kompisen bodde någon trappa upp. Jag ringde på men hon var inte hemma. Det var ett streck i räkningen men ingenting att oroa sig för, hon var nog ute och handlade eller så.

Vi satte oss på trappan. Det regnade inte och allt var egentligen rätt behagligt. Taxen stirrade på mig med hungriga, pepparbruna ögon. En fläkt av dåligt samvete fladdrade till i mellangärdet och jag smekte hunden över den sträva ryggen.

Det var väldigt lugnt i Borås. Höstlördagen drog mot lunchtid och folk hade nog annat för sig än att vandra omkring i stan. Jag undrade om kompisen kanske var bortrest över helgen och funderade ett slag på att söka mig till polisen på nytt. Idén var inte bra, speciellt om polisen hade kommit på tanken att kontakta min bror. Rymningen skulle få ett ytterst snöpligt slut om jag eskorterades tillbaka hem till Finland av en uniformsklädd konstapel.

Jag ringde på dörren för femtioelfte gången och fick för mig att jag hörde steg inne i våningen. Ingen öppnade. Jag ringde och ringde. Stegen hade tystnat. Det luktade typisk trappuppgång och gammal stekos. Hela huset var konstigt tyst.

Taxen och jag gjorde som vi redan hade vant oss vid. Sneddade över det lilla torget och ringde från telefonkiosken utan pengar. Om någon hade svarat hade jag hört klicket. Hittills hade det inte klickat, bara ringt och ekat. Hunden behövde mat. Jag behövde gå på toa.

Kanske jag kunde knycka nåt i mataffören längre ner på gatan. Jag oroade mig för att inte våga och för att bli fast. Då hade jag antagligen igen riskerat att bli hemskickad i sällskap av en polisman. Den risken var inte värd att ta. Jag utmanade rutinen och ringde på nytt, en fjärde gång på raken.

Klicket var som en skänk från ovan.

Någon hade faktiskt svarat. Om jag hade snurrat rätt nummer, vill säga. Jag lyfte upp taxen och skenade över torget, kastade mig in genom dörren, rusade upp för trapporna och ringde på. Kompisen öppnade. Hon hade pyjamas, rufsigt hår och sömndrucket ansikte. Vi kramades och kramades.

Det var helt otroligt, fantastiskt, underbart! Sällan har jag längtat så efter någon. Kompisen såg inte lika betagen ut men hon fann sig snabbt. Med sin några år längre livsvisdom fattade hon antagligen att det var bäst att dra en djup suck och åtgärda. Hon måste få till det, få iväg mig, det skulle gå att fixa, helt klart var att jag inte kunde stanna.

Jag nickade och log.

Hon bjöd på te och gick ut och handlade. Ringde några samtal och höll sig om huvudet. Jag hoppades att festen hade varit bra, att hon inte hade sovit för att hon var ledsen, att allt var precis så görkul som det skulle vara i Borås.

Min rymning slutade med äran i behåll. Utan hjälp av ordningsmakten skickades jag till släktingar i Skåne, vilket för mig var exotiskt och långt borta. Där fanns hav och konst och jag skulle verkligen se till att förverkliga mig själv. Jobba med textil och kanske lera. Promenera, bli kär, eller åtminstone snygg. Det var början på mitt nya liv, alla dörrar stod vidöppna, det var fritt fram i möjligheternas väldiga värld.

Det blev faktiskt så att jag promenerade en hel del. Fälten och åkrarna var underbart vackra, mustiga och bördiga. Havets oavbrutna dån var mjukt och rogivande och jag kunde betrakta alla dess skiftningar i oändlighet. Saltdoften blandade sig med lukten av kobajs och de stora tjurarna var respektingivande.

Det var iskyla det året. Många minns tiden som den kallaste senhösten i mannaminne. I de välvårdade trädgårdarna frös stora, röda rosor i rimfrostiga lager.

Man pratade mycket och gärna med mig. De första veckorna fattade jag ingenting. Nickade och log och köpte cigaretter. Skåningarna verkade inte ha problem med min dialekt och jag kände mig som en töntig idiot. Fattningsförmågan blev småningom bättre efter att jag börjat i en garnspinnargrupp. Vi spann ull och ilskna exem slog ut på mina händer. Textil var alltså inte min grej. Lyckligtvis fanns det andra yrken, som långtradarchaffis, till exempel.

Efter två knappa månader i tjusiga Skåne lockades jag att avge ett löfte. Mot att få åka till Lanzarote skulle jag fortsätta skolan hemma i Helsingfors. Jag var välkommen tillbaka till min gamla klass. Jag skulle inte skolka. Det skulle bli hur bra som helst. Jag grunnade på förslaget en stund och översköljdes av en häftig hemlängtan. Saknaden efter vännerna, festerna, de tonårsdjupa diskussionerna, dikterna, de olyckliga kärlekarna, och de lyckliga, förstås. Alltsammans forsade genom mig med en intensitet som hade fått Niagarafallet att te sig tamt. Det var självklart att jag lovade, jag hade gjort det utan resa, utan belöning, utan något alls.

Bara för att höra till, få vara en del av, känna mig normal.

Lanzarote var en underbar ö. Vi var ett udda sällskap, två charmiga bröder, den enas vackra hustru och brödernas lilla, knubbiga syster. Ön var svart och maffig, arkitekturen vit och stilig. Där fanns allt, turkosblått hav, stränder, vajande palmer, sötklibbig likör och vrålsnygga killar. Jag delade rum med min yngsta bror, som trots det var dryga åtta år äldre. Det blev en hel del skratt, vi var inte speciellt lika i våra vanor.

Det enda jag saknade var taxen. Då jag tänker tillbaka seglar en seg misstanke upp bland mina bortglömda minnen. Undrar om det kanske var så att det var hunden jag skyllde på då jag började skolka från skolan – efter att knappt ha börjat den igen…

Tack för att du ville läsa! Välkommen att skriva din egen berättelse om du känner för att gästblogga här på sidan.

Kram!

Mia

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Jag rymde – vad gjorde du?

Kuvahaun tulos haulle stockholm

Om jag minns rätt var jag sexton. Det är klart, jag kan ha varit sjutton. Hur som helst var det november och jag hade fått nog. Livet var trist, jag saknade äventyr, innehåll, dans och flärd. Egentligen längtade jag efter Kärleken, men sådant sa jag inte högt. Jag var iskall, världsvan, smart och djup. Jag hade min tax. Mer än så behövde jag inte. Verkligen och basta.

Nå. Jag rymde. Det var häftigt, unikt och idealistiskt, lagom blasé och intressant.

Med några timmars förberedelsetid hann jag låna pengar av vår snälla tant, skriva och posta ett brev till min stackars mellanbror som var utvald att ta hand om mig efter föräldrarnas frånfälle, köpa en limpa cigaretter på kredit i mataffären, packa en liten bag med underkläder, jeans och extra tröja och köpa en båtbiljett, enkel, destination Stockholm.

Klockan sex prick drog båten iväg. Vid åttatiden hade jag träffat en kille som berättade att han var dödligt sjuk och ville älska. Kring nio var taxen uttråkad. Vid midnatt var jag vrålhungrig. Kär blev jag inte och på något sätt hade jag lyckats skaka av mig uppvaktaren. Han var övertygande, så pass att jag fortfarande hoppas att han ljög. Han bjöd nog på dricka, eller så var det någon annan. Nykter var jag inte och småningom glömde jag bort hungern. Taxen stirrade surt på mig. Han vägrade uträtta sina behov på däck, och okej, han kan kanske inte klandras för det. Det blåste som bara fanken och en liten tax var nog säkrast inomhus. Mig störde det, jag oroade mig för hunden, som alldeles tvärtemot antagligen tänkte på mat.

I Stockholm blev det tvärstopp. Taxen hade inte de papper som behövdes. Tullarna var stränga, obevekliga. Jag tänkte fort och förklarade snabbare. En stund senare var vi igenom. Fria som fåglar, och dessutom i Sverige. Pengarna räckte till en fralla, en karta och en biljett till Trosa, staden där vägarna E3 och E4 delade på sig. I korsningen delade taxen och jag på frallan. Han ansåg att det var ett alldeles för magert morgonmål och jag hade dåligt samvete. Vi lät oss inte nedslås, jag lyfte på tummen, vi liftade. Någon hade berättat att man skulle välja långtradare, så jag gjorde det. Slumpen avgjorde och vi fräste iväg längs E3:an. Många hemligheter och en hel del dricka och andra erfarenheter senare blev vi utstjälpta en bra bit utanför Alingsås.

Då var jag nästan rädd, eller åtminstone en smula orolig. Det var mörkt och alldeles för långt att gå. Jag hade inga pengar och vi stod vid sidan av en motorväg. Trafiken hade mattas av och jag hade ingen aning om någonting alls. Kallt var det, dessutom. Taxen glodde surt på mig. Jag bad om ursäkt och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

Till sist förbarmade sig en annan långtradarchaffis över oss. Han släppte av oss en bit in i staden. Vi traskade mot centrum. Jag tryckte ner händerna i den beiga duffelns fickor. I den högra låg ett spårvagnskort, vilket fick mig att skratta till. Inte mycket hjälp av det just nu. Det var sent. Både hunden och jag var hungriga. Vi hade ingenstans att ta vägen.

Det här var långt före mobiltelefonernas tid. Det gick bra att ringa från telefonautomater, men man behövde pengar. Rätt slags mynt, helt enkelt. Sådana hade jag inte, och ingen att ringa till, för den delen.

Vi fortsatte vår tröstlösa vandring. Jag frös så jag skakade och vågade inte tänka på det som egentligen hade hänt. Till sist såg jag en skylt. Det stog Polis på den och jag närmade mig utan att tveka. Blev jag inburad skulle jag i alla fall slippa frysa, men taxen skulle de inte få ta ifrån mig.

“Du behöver ID”.

Va fan!?! ID hade jag definitivt inte. Jag hade ju rymt, för höga bövelen. Sådant gjorde man inkognito.

Polisen förklarade tålmodigt att jag var i Sverige. ID krävdes. Läget var låst. Jag svor till och letade efter en cigarrett och kände spårvagnskortet mellan fingrarna. Det dög. Polisen hjälpte. Hunden och jag inkvarterades i ett ljusgult och vackert rum på stadshotellet. Sängen var underbar, en dröm av mjuka bolster och varma täcken. Vi hade dusch, toa och vatten. Mat hade vi inte. Hunden surade.

Vid åttatiden på morgonen drog vi vidare för att inte riskera att bli hemskickade eller förhöras av polisen. Livet var drägligt, kläderna hade torkat och vi hade druckit oss mätta. Någon timme senare kom vi att landa i Borås – och vad som hände sedan får bli till en annan gång.

Tack för att du läste. Du är varmt välkommen att gästblogga med din egen berättelse.

Kram !

Mia

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar