droppar, iskristallklara

dagg rosa blomma

Glansfyllda
droppar, som
pärlor, jag
dricker daggen, den
iskristallklara

(över himlen ett stråk, en
annan vind, en
tid, en
hetta och)

i eldsmålande
sprakvirvlar
rödglödda gnistor;
skummande, tornande
färgspraksdans

(ja, sedan efteråt
en vinter;
dvala
min nakna själ
alldeles
dunluddsmjuk)

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En ny, möjlig iver

flowerfield spring

Telefonens melodi gör mig glad. Hon som ringer är en viktig vän sedan många år. För länge sedan träffades vi mitt i mängder av svårigheter och samtidigt under synnerligen kreativa förhållanden. Det råkade vara höst också då. Vi pratade om sinnliga dimensioner och mötte varandras livsbejakande känslospektra. Vi dök i det okända och räddes ingenting. Trots att jag befann mig djupt nere i ett helvetiskt och personligt avgrundshål kom vi att glöda, spraka och skratta.

Det är nog det livsbejakande nyfikna som förenar oss. Alltid är livet inte en dans på rosor men mitt i eländet är det befriande att bara få ge utlopp för känslorna som kommer som de är. Frisläppt gråt blandas med leenden, oändliga varianter av upprymdhet, ilska, sorg, glädje, kärlek, förälskelse, besvikelse och mycket mera. Allt finns i oss människor, paletten är gränslös. Då livet visar sig från en annan köl och solen sänder sina glittrande strålar in i själslandskapet är det underbart att landa i entusiasmen.

Vi vill gärna dela den glädjen, eller förmågan. Det finns alltid en ny dag, en ny stund, ett nytt hopp, en ny, möjlig iver. Det glittrar också i de mörkaste utkanterna, det ljusa finns att förnimma även i de dunklaste vrårna.

Hon ringer och vi pratar ihop oss. Under färgsprakande träd med frosten nypande i kinderna dansar vi igenom prasslande löv och känner att det liksom är dags. Vi smider planer. Vi diskuterar och gestikulerar med var sin telefon tryckt mot var sitt öra. Skrattet klingar i den höga luften och om det börjar regna låter vi färgerna flyta som akvarellmålningar över våra inre landskap.

Vi kommer till en insikt: Vi är på gång. Vi ska ta våra kunskaper, vetskaper, förmågor och metoder och dela med oss av det som får luddiga drömmar att klarna till chanser och svårigheter att verka som språngbrädor. Skratt är inte det samma som lycka men grönska kan spira i det nattsvartsdystra. Vi vill dela glädjefrön och hopptussar. Med hjälp av det vi lärt oss vill vi visa på sätt som kan hjälpa också andra att upptäcka sina egna innersta finheter, de älskansvärda, lyftande, stöttande, frisläppande. Vår önskan är att få vara verktyg som kan användas till att plantera knoppande möjlighetsblommor på ljusgröna tillitsängar.

Intresserad? Stay tuned 😊 eller kontakta mig privat på Facebook, alternativt per mejl mia.bergenheim@gmail.com

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I had a farm in Tenala

paintaword

Bild: Matisse

Bild: Matisse ”La danse”

Min sambo har börjat spela djembe-trummor. Han är väldigt ivrig, går på kurs och trummar varje ledig stund. Vårt hem fylls av suggestiva afrikanska rytmer och jag förflyttar mig till varmklibbiga breddgrader och heta, svarta nätter.

”Jag måste få resa bort”, säger min sambo. ”Jag menar bort, som utomlands. Vi måste göra något annat än det eviga Helsingfors – Lille.”

Han är hemma från trakten kring Lille så det är kanske förståeligt. För mig är det alldeles härligt att resa, också till Lille. För mig är Frankrike definitivt Utomlands.

Sambon talar om resor till Senegal och Benin. Jag minns den finska sången ”Mombasa” och min fantasi målar upp underbara bilder om Afrika som jag vet så ytterst lite om.

Men jag har läst en del. Bland annat boken ”En halv gul sol” av Chimamanda Ngozi Adichie som jag rekommenderar varmt. Jag har också sett filmen ”Mitt…

View original post 335 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ur romanen #ihundarnastimma, långt innan #metoo

Ur IHT

IHT pärmbild

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ur romanen I hundarnas timma

Wien foto

Bild Wikipedia: The Marmorsaal (marble hall) in the Berlin Zoological Garden, here shown in a 1900 postcard, was where Nosferatu premiered

”Han kände samhörighet med det förfinade, han ville dansa över gamla stengolv och kyssas framför stora tavlor. I ett eldfängt ögonblick lät han sin inneboende romantik blomma ut och nuddade vid tanken på att en dag vara färdig att binda sig vid ett kärlekslöfte.
Om han någonsin skulle fria skulle det ske i en precis sådan miljö.
En gungande vals skulle tona mjuk mot de undersköna valvens rymd. Takkronor skulle lysa och stora, antika speglar skulle reflektera det mjuka skenet. Karl skulle knäböja vördnadsfullt med en röd ros mellan tänderna och han skulle se upp på sin utvalda med brinnande ögon.
De levande, höga ljusen skulle lysa med ett mjukt sken och han skulle lova evig trohet med Gud som vittne.
Han blev varm i hjärtat av sina tankar och lät en hand leta sig in mellan Lindas fylliga lår.”

#ihundarnastimma

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hästen är kanske otämjd

horse galloping

 

Doften är alldeles speciell,
just den som alltid påminner om
Riket men egentligen eller antagligen
är den bara signifikant för vissa delar

eller områden
eller
hus, gamla, byggda av stenar i gulgrått
eventuellt en kultur som egentligen
har försvunnit men

fortfarande sitter man bakom
gyllengult milda vetefält i skuggorna
av de stora träden och
smuttar på drycker och
gnuggar lavendel mellan
fingrarna och
fortfarande finns skillnaderna och allt det mänskliga
och det är som om

(sägnerna som aldrig
var mina men som jag bar med mig
ändå)

jag är där i det jag
flydde från eller
till men min längtan finns kvar och
den är Havet och alltid har jag
längtat och alltid har jag tillskrivit min
längtan Kärleken och
jag har drunknat, det förnekar jag inte

men bakom de gula fälten sitter du
plötsligt och känner dig bekväm och jag
står inte ut i skuggan av det trevliga

och jag rider som jag måste och
hästen är kanske otämjd
och han spränger fram över
det gröna och lummiga, över det
odlade, tuktade, in i det vilda och
jag låter mig föras, ända in i det
outtalade

och genom dånet av vågorna viskar
det stillsamma och hur jag än flyr
är doften och rötterna och jag
vill inte

gråta, inte någonsin
mer

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

VENUS MÖTER MARS – Av Sune Axelsson*

Jag har en vackrare 
insida, sa den äldre 
damen till sin läkare 
Du menar tarmkanalen?
sa han och såg på
henne över glasögonen

*Sune Axelsson är poet och essäförfattare

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar