Macarons och fisknätssorterare – för säkerhets skull

Jag sitter mittemot min syster och slås av hur fantastiskt det är att vi faktiskt har gjort så många liknande val. Jag menar, skillnaderna till trots, vi influerades knappast av varandra, vi bodde aldrig under samma tak.

Kaffekopparna klirrar diskret, caféet är elegant. Utanför glider gröna spårvagnar förbi och deras tyngd får golvet att darra. Torget kantas av stora turistbussar och kyrkan får mig alltid att tänka på luciadagen. Nu är det högsommar och så kallt att jag längtar efter grovstickade raggsockor.

Officiellt är vi halvsyskon. Vi är inte speciellt lika, utanpå åtminstone. Hon är lång och blond, jag kort och mörk. Hennes skratt klingar ljust, mitt bräker vida omkring. Vi ger fan i hur vi låter, skrattar, och pratar, bubblar och babblar, det går inte att få stopp på oss. Vi gillar människor, vi ser möjligheter, vi älskar att skapa. Det går bra att prata om allt. Stormar det så flyger vi, vi håller hårt i hatten och drar iväg, bara.

Omkring oss pratas det dämpat. Bakelser äts med förfinade rörelser. Någon dricker vitt vin. Glaset är immigt, vinet ser gott ut. Jag hämtar mera kaffe. Vi delar på tre macarons. De är vackert pastellfärgade och då jag sätter tänderna i den första förstörs harmonin på den pyttelilla tallriken. Vi skrattar och vet precis. Hon delar den sista i minimala, gammelrosa bitar.

Det fanns en tid då hon var nästanmamma för mig. Min egen hade dött, hennes barn var i min ålder. Det passade oss bra, och vi delade pappaerfarenheten, dessutom. Hon lärde mig strandleta, fixade äventyr, museibesök, skidturer. Hon designade barnkläder och flyttade till en drömbostad med en lång kälkbacke utanför och ett klubbrum i nedre botten. Hennes barn fick ha träskor. Dem lånade jag.

Tiderna hade ändrats, tanken var den samma. Mellan henne och mig skiljde ett antal år och tre bröder.  Hon minns min mamma, och sin egen. Jag minns hennes, och lite min. Hon berättar, fyller ut luckor, låter mig bli en del av vår historia.

Vi går ut på gatan. Hon ska till den urgamla och förnäma sportfiskeaffären runt hörnet. Grejen man reder ut nät med lämpar sig nämligen bra som vävverktyg och hennes barnbarn gillar att väva. Hon köper två fisknätssorterare, för säkerhets skull.

 

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Macarons och fisknätssorterare – för säkerhets skull

  1. penazza skriver:

    Luvly story. As aways ya showing. Grabbing the reader into the scene.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s