Känslor

En gråkall, regnig sommardag kan plötslig bli väldigt känslosam. Det handlar förstås om summan av slump och sammanhang, lite påkryddat med långtråkigheter och facebookhäng, ja, ni vet.

Idag var jag i något slags sinnesstämning redan tidigt. Började dagen med att vara rationell och fixa måsten. Bland annat bokade jag en hyrbil för en viss resa, jag ska åka och träffa mitt underbara ’världens bästa’ barnbarn (alla mina älskade är ’världens bästa’ – ni är många, hörni ❤ ). På resan ska jag få med mig mitt bonusbarn, kanske kunna erbjuda henne en fläkt av det som i tiderna var gemenskapen vi delade, mina barn och jag. Alldeles extraordinärt underbart att få umgås över ålders-, generations-, biologiska- och plastgränser!

Utöver och alldeles: Som jag längtar efter dem, mina barn, alltså. Så där riktigt ljufvligt, så där att det är så fint att de är där de är – utomlands båda två – att de har dörrarna öppna mot drömförverkliganden, att de är så levande i livet, på ett sätt som gör att jag helhjärtat kan tillåta mig att glädjas över att ha lite ont i hjärtat ibland.

Nog för att jag saknar det andra också, det vi var med om. Hästarna, tävlingarna, stallet. Det som var vår grej, vår tillvaro där vi sysslade tillsammans, knegade, skrattade, hoppades, lyckades och störtdök däremellan ”pladajskis” bara – men det fanns alltid en ny chans, en ny morgondag och alltid, alltid vår gemenskap, vårt familjeteam.

Det teamet finns för alltid. Oberoende av vad som händer.

Åh, idag är en känslosam dag. En av mina absolut bästa vänner är borta. I tankarna ringer jag honom så ofta, och minns att han inte finns kvar. Han svarar ändå, jag hör hans ord, hans skratt, hans värme och humor. Idag är det hans födelsedag. Jag gråter och skickar en bukett, en hel blomsteräng, ett hav av milt böljande sommarkänslor. Jag minns hur vi promenerade över åkern, hur vi red på isen. Ett helt liv i vänskap, en evighet av minnen.

I tiderna plottrade jag ihop en barnslig bokbörjan till min son. Det var rim och bilder, standarden var knappast himlastormande. Idag kom jag att minnas – och fick en underbar present. Barnbarnets mamma föreslog att jag kunde skriva en bok till barnbarnet som ”ett trevligt minne från dig till honom”. Ja, ni vet redan. Jag grät, så det skvalade. Kände mig smickrad och glad och otillräcklig. Men banne mig att jag ska försöka! Kanske det blir snirklig skrivstil, kanske med bilder av mig eller (helst) sambon, kanske det blir nåt, eller ingenting, men känslor blir det, hursomhelst! 😊

 

Det var en gång en kille som

i hela världen såg sig om.

Han var härlig, fin och modig,

gav sig ut i hagen frodig,

stötte på en blomma röd:

”Hej, vill du ha mjöd?”

 

”Nej”, sa pojken, ”inte nu,

jag letar efter Mamma Mu!

Hon är min bästa vän

sedan för längesen,

hon sjunger fint och har små horn

i pannan som två torn”

 

Plötsligt lystrade de till de små,

blomman och pojken, bägge två,

de tog varann i hand och pussade på kind,

över fältet blåste en förtrollad vind;

blomman blev en flicka, en riktig liten vän,

de skrattade och dansade om och om igen

 

Bortom kullen råmades det visst –

det var faktiskt ett tag sen sist

gossen smakat kosseost så god,

tittade på tösen, samlade sitt mod;

sprang bestämt mot ljudet, ropade på Mu,

hojtade likt Ferdinand ”Mamma, var är du?”

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s