paintaword

Om hösten faller bladen. Torra, skrynkliga och knastrande. Ett frasande regn av sprakande färger. Brunt, gult, orange, rött, purpur och svart. Rynkiga ådernät som en gång fyllts av livgivande vätska. Ett utdraget dalande av förgängelse. Tiden går och liv förgås. Genom september, oktober och november går vi från ljus till mörker, från sommarens solbelysta ängsblomster till vinterns djupfrysta krypta. Vilken årstid av melankoli och filosofiskt grubbel! Här finns, åskådligt och kännbart, beviset för att allting är fåfänglighet. Här ligger det som var grönskande, en matta av vegetabiliska lik utelämnade till förmultning på höstens dystra slagfält. Och jag måste kratta undan sattyget!

minns

hur rädd jag brukade
vara då det stora
tornade upp sig,
gjorde att världen blev
isande kall

men

vad är Mårran
i jämförelse
med någon som säger sig
älska,
säger sig behöva, någon som
faktiskt

förgör

Rape of the Sabine Women (1583) by Giambologna

Det här är en berättelse som baserar sig på fakta. Berättelsens ”jag” är inte undertecknad. Allt hände på den tiden då mobiltelefoner inte var uppfunna och relationer baserade sig på riktiga kontakter. Historien utspelade sig i en förort till Helsingfors, i en stad som var så liten att det ibland kunde verka som om där fanns egna lagar.

I ONDSKANS GREPP

Vintern hade klätt sig vacker i gnistrande drivor under gatlyktorna. Min nyblivna pojkvän skulle ha fest och jag hade klätt mig fin i tajta jeans och tunn spetsblus.
Jag var andfådd av spänning. I månskenet påminde radhuset om ett julkort med sina upplysta fönster och den mörka skogen i bakgrunden.

Frans måste ha sett mig komma för han stod i dörren och inspekterade mig uppifrån och ner med ett svårtolkat uttryck i det breda ansiktet. Det drog till vid min hjärttrakt men jag log.

Han älskade mig. Han hade viskat sina hemligheter i mitt öra. Jag var den enda som visste. Han hade det svårt. Jag skulle alltid finnas där, jag skulle aldrig någonsin svika. Jag sträckte ut handen och smekte honom över ryggen.

För Frans behövde min kärlek, det var så han hade sagt. Jag behövde bli älskad, det hade han också sagt. Det var sant och det var underbart att han förstod så väl.

Han tog mig i handen och ledde mig in i sin fars sängkammare. En liten lampa spred ett mjukt sken och dubbelsängen var vackert bäddad.
Jag slöt ögonen, lät mig förföras. Jag var så lycklig, äntligen. Mitt hjärta bultade och andningen blev häftigare.

Plötsligt hårdnade hans smekningar och jag knuffades ut i tamburen i bara bh:n och trosorna. I Frans blick lyste ett svart hat och jag hörde kompisarna flabba från vardagsrummet. Han gav mig en kraftig knuff till och jag landade på knäna i snön.
Kylan stack som nålar i min hud. Jag trodde att det var ett skämt så jag ringde på dörrklockan och sjöng samtidigt en liten, lustig kärlekstrall.

”Håll käften hora!” dånade det inifrån.
Jag blinkade bort tårarna och trampade runt för att hålla kölden borta. Mina bara fötter gjorde spår i snön. Jag ringde på på nytt och bultade desperat på dörren. Den hölls stängd.

Nu var jag rädd på riktigt. Jag visste att jag inte skulle klara kölden länge till. Klädd som jag var hade jag inte lust att knacka på hos grannen. Jag bultade och sparkade och gläntade på brevinkastet medan jag bönade om att bli insläppt.

Frans sparkade fast inkastet så att mina fingrar blev emellan. Jag orkade inte bry mig om blodet, jag orkade inte bry mig alls, egentligen.
En modig tjej smög runt huset i drivan och släppte in mig genom altandörren.

Frans betedde sig som det inträffade aldrig hade hänt. Han satt i den stora länstolen och bjöd mig på starka drinkar och chips.
Festen fortsatte och vi dansade som alla andra och Frans kysste mig öppet. Jag var sprängfärdig av lycka, det var så fint att vara hans utvalda.

Senare älskade han med mig och viskade i mitt öra att jag var den bästa, den enda.

Ännu senare sa han med ett leende att han var ondskan själv.
”Och ondskan släpper aldrig sitt grepp.”

På det gamla, bruna träbordet står förutom min dator ett fång rosa rosor. De är härliga, stora, utslagna, imponerande och skira på en gång. De har hållit sig fräscha i en vecka redan, det är som om de förstår hur mycket de betyder för mig.

Jag tittar på rosorna och hittar på innebörd i deras existens och mediterar över livets oändliga lätthet. Jag kunde göra något annat. Jag kunde exempelvis städa. Men jag tittar på rosorna, och då måste det väl vara meningen? Just nu, eller?

Det var sambon som kom med rosorna. Jag väljer att tänka att det var en spontan handling, att han, fylld av kärlek i precis rätt ögonblick råkade få syn på blommorna som i sin knoppande skönhet påminde om vår gemensamma blomning. Jag väljer också att inte tänka att det var en följd av mina mindre finkänsliga vinkar.

Rosorna för mig omedelbart till alla de klichéer jag har om älskliga, artiga och förföriska fransoser. Ni vet, de där den eleganta mannen artigt håller upp dörren för kvinnan, där han eldigt kysser hennes hand i månskenet, där han smeker henne tills hon spinner som en katt.

Jag älskar de där klichéerna.

Rosornas blad snirklar sig till mönster som får mig att tänka på balkonger på medelhavsstränder och fladdrande gardiner i öppna fönster. Jag tänker på ”Sista tangon i Paris”. Jag tänker på min sambo, hör hur han knappar på datorn i rummet intill men trots den rosendoftande romantiken tar jag mig samman, tar några klunkar rödvin och tvingar blicken till datorn. Planlöst och okoncentrerat surfar jag omkring på nätet men plötsligt halkar jag in i något helt oväntat.

Jag blir medskribent i något som ska bli en ungdomsbok.

Vi är ungefär tio stycken och jag känner ingen av de andra författarna. Vi bor inte i samma stad, inte ens i samma land men vi brainstormar i ett tempo som om vi var kolleger sedan åratal tillbaka. Vi jobbar som om vi tillsammans hade vant oss. Vi har kul. Ja, och så skriver vi boken, förstås.

Berättelsen växer fram på datorn. Idéer och tankar formligen sprutar fram, kreativiteten är smittsam och skapandet går som en dans. Jag skriver med glödande kinder och anar att de andra gör det samma.

Sagan blir mjuk som en ros men farlig som törne. Det skiraste, det rosenbladstunna, förenas med det kraftiga, det magiska, det förfärliga. Scener avlöser varandra, hav byts till asfalt, det vardagliga vävs in i fantasin och spänningen stiger så att vi får svettdroppar på pannan.

Och nu förstår jag. Berättelsen handlar om livets oändliga, det absolut farliga, det absolut underbara.

När mitt medvetande uppnått full insikt om vad som hänt mig var min första reaktion förskräckelse. En rent instinktiv vämjelse, som när man ryggar tillbaka inför något både äckligt och fruktansvärt. Strax inpå denna känslokrevad följde en störtflod av hetsiga tankar. Det kändes som om jag svikit alla mina principer, som om min kropp inte längre tillhörde mig, som om hela mitt väsen hade satts ifråga. Tillvarons ondska hade genom ett påtagligt exempel, manifesterat i mig själv, tillintetgjort min sinnesfrid. Allt var så orättvist, så osunt, så lömskt, så vidrigt, så löjligt, så groteskt, så omänskligt mänskligt, så motbjudande på alla sätt och vis.
Jag hade blivit kär.

(publicerad som mininovell på Kapitel 1)

Bild Eric Leraillez http://www.e-mage.fi

Avfärdsplaner tanten börjar smida
med äventyr över världen vida,
njutningar och många fjärran riken,
kanske avsmaka den goda romantiken

Hon tänker stort, hon tänker runt,
har fått nog av småsint strunt:
Hon minns Bengali, Fantomens land
härlig djungel intill världens rand;

Vill dansa eldig, häftig tango i Paris
och kanske eventuellt, möjligtvis
träffa en läcker fransos artistique
med basker i rätt stuk: Très chic

Kommissarie Brunetti hon vill möta,
hoppas på att ihop med honom stöta
i en förtjusande gondol i Venedig
(planerar en uppsyn: blyg, beskedlig)

Till Australien tanten absolut ska åka
för att i samklang med Tom språka,
kanske i en gammal jeep kring färdas
och lite småkyssas, bara för att härdas

inför passionen, vild och stor
som i varje latinamerikan bor:
rytmer, iver, kryddor, sinnen, hetta,
vackra vyer, samba, åh, mer av detta!

För att kyla ner sig och sin andning
tanten gör en kort mellanlandning
i New York som aldrig sover, vilar;
från vernissage till annan pilar

sedan tanten önskar se annan slags kultur
äkta, genuin, skapad av befolkning: Ur
hon vill ryckas med, hänföras, vibrera
(och kanske något konstverk kopiera)

till Afrika, till Moçambique vill tanten fara;
uppleva trummor, lockas av det underbara,
förföras under nattens stjärnor
till musik av väna bröllopstärnor

”Sagt och gjort” tanten tänker
(tacksamhet till internätet skänker)
kappsäcken i läder hastigt letar fram,
och torkar av allt ingrott damm

Hon laddar upp telefonbiljetten,
fyller i förhandsblanketten,
förväntansfull tar taxi ut till hamnen;
ler; ger hela världen öppna famnen

Bild: Matisse ”La danse”

Min sambo har börjat spela djembe-trummor. Han är väldigt ivrig, går på kurs och trummar varje ledig stund. Vårt hem fylls av suggestiva afrikanska rytmer och jag förflyttar mig till varmklibbiga breddgrader och heta, svarta nätter.

”Jag måste få resa bort”, säger min sambo. ”Jag menar bort, som utomlands. Vi måste göra något annat än det eviga Helsingfors – Lille.”

Han är hemma från trakten kring Lille så det är kanske förståeligt. För mig är det alldeles härligt att resa, också till Lille. För mig är Frankrike definitivt Utomlands.

Sambon talar om resor till Senegal och Benin. Jag minns den finska sången ”Mombasa” och min fantasi målar upp underbara bilder om Afrika som jag vet så ytterst lite om.

Men jag har läst en del. Bland annat boken ”En halv gul sol” av Chimamanda Ngozi Adichie som jag rekommenderar varmt. Jag har också sett filmen ”Mitt Afrika” med Meryl Streep och Robert Redford.

Trots det romantiska är Afrika också nöd. Kontinenten är världens fattigaste.

Jag surfar på nätet och försöker förstå. I Afrika finns naturrikedomar som olja och diamanter, men världsdelen är stor. I många länder lever man för det mesta på jordbruk i områden där jordens bördighet är låg, där människor svälter ihjäl.

Jag har sett bilder, många bilder. Uppsvällda magar och barn med flugor i ögonen. Vackra människor i färd med klädtvätt stående med vatten upp till midjan i natursköna floder. Jag har sett översvämningsbilder och bilder på torka men också bilder på städer och bilder på vänskap. Jag har sett turistbroschyrer och bilder på diktatorer. Jag har sett bilder på krig, på död, på lemlästning. Jag har smakat på mat som sagts vara afrikansk och jag har sett konst som gjorts i Afrika.

Det finns flera tusen etniska grupper i Afrika och där talas kanske 1800 språk. Fascinerande. Kontinenten är stor, och gammal. Att resa i Afrika måste vara otroligt. Hela tiden finns det något nytt att ta till sig, att beröras av, att upptäcka.

Afrika verkar så påverkat, och samtidigt så totalt opåverkat.

Jag tittar och drömmer och det afrikanska griper tag i mig, det talar och sjunger, eggar och flirtar, det dunkar i mystik, i mustiga dofter, i färger och toner.

”I had a farm in Africa.” säger Meryl Streep som Karen Blixen i filmen.

Min egen lilla gård var i Tenala, i Finland, men orden gräver in sig i mitt minne.

”I had a farm in Tenala.”

Och hur jag än surfar och ser på fakta och försöker ha en klar och kall attityd dunkar de levande rytmernas spänning högre än förståndet. I mig dansas förföriska danser och oändliga savannerna breder ut sig mot bergtoppade horisonter och stjärnklara himlavalv. Min hud knottras och i den finska höstnatten hör jag regnskogens ljud och känner de tunna, flytande tygernas intensivitet mot mitt bara skinn.

Det är alldeles självklart att jag vill resa. Överallt, men naturligtvis till Afrika.

Painting by Eric Leraillez http://www.e-mage.fi

Eric writes: I lived several years in Paris. I crossed this city in all directions with my bicycle. I discovered magnificent closed gardens, secret alleys… I liked taking out my paper and my brushes in places deserted but full of charm…

Till minnet av en kär vän.

förändras, försvinner
fladdrar i ljusets låga;
en sidentråd

Och avskedet är inte nu,
nu är tiden;
rosor, starka, och liljor,
vita

Kistan; vacker,
värdig
Sorgen, så oändligt
spröd

för du i det som varit och
i det som ska minnas,
får en speciell glans

Och musiken, dess
djupa klang; fulländad,
fyller var själ, vart hjärta och
du är alla toner,
du är alla färger, alla
blommor

Och tiden är din, nu