När mitt medvetande uppnått full insikt om vad som hänt mig var min första reaktion förskräckelse. En rent instinktiv vämjelse, som när man ryggar tillbaka inför något både äckligt och fruktansvärt. Strax inpå denna känslokrevad följde en störtflod av hetsiga tankar. Det kändes som om jag svikit alla mina principer, som om min kropp inte längre tillhörde mig, som om hela mitt väsen hade satts ifråga. Tillvarons ondska hade genom ett påtagligt exempel, manifesterat i mig själv, tillintetgjort min sinnesfrid. Allt var så orättvist, så osunt, så lömskt, så vidrigt, så löjligt, så groteskt, så omänskligt mänskligt, så motbjudande på alla sätt och vis.
Jag hade blivit kär.

(publicerad som mininovell på Kapitel 1)