Det absolut farliga, det absolut underbara

foto ros

På det gamla, bruna träbordet står förutom min dator ett fång rosa rosor. De är härliga, stora, utslagna, imponerande och skira på en gång. De har hållit sig fräscha i en vecka redan, det är som om de förstår hur mycket de betyder för mig.

Jag tittar på rosorna och hittar på innebörd i deras existens och mediterar över livets oändliga lätthet. Jag kunde göra något annat. Jag kunde exempelvis städa. Men jag tittar på rosorna, och då måste det väl vara meningen? Just nu, eller?

Det var sambon som kom med rosorna. Jag väljer att tänka att det var en spontan handling, att han, fylld av kärlek i precis rätt ögonblick råkade få syn på blommorna som i sin knoppande skönhet påminde om vår gemensamma blomning. Jag väljer också att inte tänka att det var en följd av mina mindre finkänsliga vinkar.

Rosorna för mig omedelbart till alla de klichéer jag har om älskliga, artiga och förföriska fransoser. Ni vet, de där den eleganta mannen artigt håller upp dörren för kvinnan, där han eldigt kysser hennes hand i månskenet, där han smeker henne tills hon spinner som en katt.

Jag älskar de där klichéerna.

Rosornas blad snirklar sig till mönster som får mig att tänka på balkonger på medelhavsstränder och fladdrande gardiner i öppna fönster. Jag tänker på ”Sista tangon i Paris”. Jag tänker på min sambo, hör hur han knappar på datorn i rummet intill men trots den rosendoftande romantiken tar jag mig samman, tar några klunkar rödvin och tvingar blicken till datorn. Planlöst och okoncentrerat surfar jag omkring på nätet men plötsligt halkar jag in i något helt oväntat.

Jag blir medskribent i något som ska bli en ungdomsbok.

Vi är ungefär tio stycken och jag känner ingen av de andra författarna. Vi bor inte i samma stad, inte ens i samma land men vi brainstormar i ett tempo som om vi var kolleger sedan åratal tillbaka. Vi jobbar som om vi tillsammans hade vant oss. Vi har kul. Ja, och så skriver vi boken, förstås.

Berättelsen växer fram på datorn. Idéer och tankar formligen sprutar fram, kreativiteten är smittsam och skapandet går som en dans. Jag skriver med glödande kinder och anar att de andra gör det samma.

Sagan blir mjuk som en ros men farlig som törne. Det skiraste, det rosenbladstunna, förenas med det kraftiga, det magiska, det förfärliga. Scener avlöser varandra, hav byts till asfalt, det vardagliga vävs in i fantasin och spänningen stiger så att vi får svettdroppar på pannan.

Och nu förstår jag. Berättelsen handlar om livets oändliga, det absolut farliga, det absolut underbara.

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Det absolut farliga, det absolut underbara

  1. penazza skriver:

    Hej, Nora här. Vilka vackra rosor du fått, underbart fluffiga och stora. Va spännande det låter att du skriver en ungdomsbok med folk du inte ens känner. Vad är det för projekt? Och eftersom du är med kommer det bli jätte bra. Kommer man kunna köpa den sen och vart?
    Kramar från Nora

    Liked by 1 person

  2. penazza skriver:

    Lycka till med boken. Kanske man skulle skaffa facebook ändå så man inte missar ut på sånt här.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s