Rape of the Sabine Women (1583) by Giambologna

Det här är en berättelse som baserar sig på fakta. Berättelsens ”jag” är inte undertecknad. Allt hände på den tiden då mobiltelefoner inte var uppfunna och relationer baserade sig på riktiga kontakter. Historien utspelade sig i en förort till Helsingfors, i en stad som var så liten att det ibland kunde verka som om där fanns egna lagar.

I ONDSKANS GREPP

Vintern hade klätt sig vacker i gnistrande drivor under gatlyktorna. Min nyblivna pojkvän skulle ha fest och jag hade klätt mig fin i tajta jeans och tunn spetsblus.
Jag var andfådd av spänning. I månskenet påminde radhuset om ett julkort med sina upplysta fönster och den mörka skogen i bakgrunden.

Frans måste ha sett mig komma för han stod i dörren och inspekterade mig uppifrån och ner med ett svårtolkat uttryck i det breda ansiktet. Det drog till vid min hjärttrakt men jag log.

Han älskade mig. Han hade viskat sina hemligheter i mitt öra. Jag var den enda som visste. Han hade det svårt. Jag skulle alltid finnas där, jag skulle aldrig någonsin svika. Jag sträckte ut handen och smekte honom över ryggen.

För Frans behövde min kärlek, det var så han hade sagt. Jag behövde bli älskad, det hade han också sagt. Det var sant och det var underbart att han förstod så väl.

Han tog mig i handen och ledde mig in i sin fars sängkammare. En liten lampa spred ett mjukt sken och dubbelsängen var vackert bäddad.
Jag slöt ögonen, lät mig förföras. Jag var så lycklig, äntligen. Mitt hjärta bultade och andningen blev häftigare.

Plötsligt hårdnade hans smekningar och jag knuffades ut i tamburen i bara bh:n och trosorna. I Frans blick lyste ett svart hat och jag hörde kompisarna flabba från vardagsrummet. Han gav mig en kraftig knuff till och jag landade på knäna i snön.
Kylan stack som nålar i min hud. Jag trodde att det var ett skämt så jag ringde på dörrklockan och sjöng samtidigt en liten, lustig kärlekstrall.

”Håll käften hora!” dånade det inifrån.
Jag blinkade bort tårarna och trampade runt för att hålla kölden borta. Mina bara fötter gjorde spår i snön. Jag ringde på på nytt och bultade desperat på dörren. Den hölls stängd.

Nu var jag rädd på riktigt. Jag visste att jag inte skulle klara kölden länge till. Klädd som jag var hade jag inte lust att knacka på hos grannen. Jag bultade och sparkade och gläntade på brevinkastet medan jag bönade om att bli insläppt.

Frans sparkade fast inkastet så att mina fingrar blev emellan. Jag orkade inte bry mig om blodet, jag orkade inte bry mig alls, egentligen.
En modig tjej smög runt huset i drivan och släppte in mig genom altandörren.

Frans betedde sig som det inträffade aldrig hade hänt. Han satt i den stora länstolen och bjöd mig på starka drinkar och chips.
Festen fortsatte och vi dansade som alla andra och Frans kysste mig öppet. Jag var sprängfärdig av lycka, det var så fint att vara hans utvalda.

Senare älskade han med mig och viskade i mitt öra att jag var den bästa, den enda.

Ännu senare sa han med ett leende att han var ondskan själv.
”Och ondskan släpper aldrig sitt grepp.”