First impression lasts

Jag ombads leverera ett foto till författarpresentationen på förlagets sida.

”Jahaja, hur svårt kan det vara” tänkte jag lättsinnigt, väl medveten om att det var på gränsen till det omöjliga.

Det är något mellan kameror och mig, eller åtminstone med mitt förhållande till bilderna som tas av mig. Jag bara står inte ut. Tittar på fotona ur ögonvrån, kisande, dessutom. Det konstiga sker varje gång. Jag sväller ut till en påssjuk elefant, dubbelhakorna ringlar som knackkorvar kring halsen, munnen vrids i konstiga grimaser, benen stumpar sig som välfyllda cannelloni ovanom klackarna och blicken flaxar röd och hejvilt skevande.

Jag bläddrade alltså desperat i de få foton jag har. Nada. Eller ja, men alla använda, på de flesta gömde jag mig dessutom bakom solglasögon. Irritationen gnistrade som ett elektriskt fält runt mig och för att avleda explosionsfaran kontaktade jag släktingar som eventuellt kunde ha ett vettigt foto på mig. Min dotter skickade ett trevligt urval bilder, men jag hade ett vinglas i handen på allihop. Inget vidare i en officiell presentation, ni vet ”first impression lasts”.

Igår föreslog sambon försynt att han kunde ta fotot. Jag visste ju att det inte går att ta snygga bilder på mig och kände mig grälsjuk och missförstådd. Han insisterade. Jag fräste. Han riggade belysningen och jag kände mig som en säl på ett operationsbord. Det klick-klick-klickade i kameran och jag bet ihop om mina morranden och ansträngde mig för att le. Sedan gick vi ut i snöfallet och han fortsatte med sitt klick-klickande. Tur det – för det blev resultat med bilder där jag faktiskt inte bara ler utan gapgarvar, svassar runt och till och med poserar! Bilderna blev mer än hyfsade och det var faktiskt roligt!

Så av bara farten fortsatte vi idag – och nu har jag skickat porträttbilden. I samma veva bytte jag profilbild på både min privata och min författarsida på Facebook, och om jag klarar av tekniken kanske jag byter bild här också. Till dess – varsågod, här bjuder jag på några av fotona jag inte använde 🙂

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Förförelsen

Frida Kahlo Tango

Frida Kahlo – Tango

Mig Lockelsen kallar, mjuk
smeker min själsgrop: ”så kom,
ack, så kom…”
Och jag kittlas och frestas men

med helt annat tempo
Äventyret nu pockar, önskar
”kom upplev,
kom lustas!” och
det finns något kraftfullt, något
utöver

kommer så Möjligheten, tar
över, befaller: ”kom,
så kom vidare, fortsätt, kom
lev, se framåt min Sköna” och jag
tvekar

men Förförelsen manar,
förtrollar, förleder, hetsar och
eggar, vibrerar i åtrå: ”så kom,
så spinn, så dansa, så dåna,
så tjusas, så hänförs, så
rodna! Så brinn, så vaggas:
Min älskling” och ja,
jag brinner och älskar och hänförs

men i dunklet finns
röster, de svartaste djupen,
förbjuder och hånar och
rytmen har stannat men

jag lockas och kallas, och
kittlas och viskas, jag
vaggas och lockas, och älskas

igen

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Boksida: I hundarnas timma

https://www.facebook.com/I-hundarnas-timma-1715321415444828/?ref=ts&fref=ts

helsingfors-1966-foto-volker-von-benin-helsingfors-stadsmuseum

Helsingfors 1966, foto Volker von Benin. Helsingfors stadsmuseum

”I hundarnas timma är en roman som flyter på mörka psykologiska underströmmar, men som också växer i det familjeepos som successivt tar form. Vi får följa med vid dramatiska livsval, på de irrvägar som människorna tar…” – Danje förlag

E-boken ”I hundarnas timma” släpps den 25 januari 2017. För att väntan inte ska bli för lång har vi gjort en boksida på Facebook med textsnuttar, recensioner och annat smått och gott. Välkommen att titta in!

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sammetsnatten midnattssvart

picasso-seated-woman

innanför det tunna tyget
eller ute på balkongen där
månen är enorm och allting
som en sydländsk stad, varm
klibbig, vi lyfter våra

glas, vi klirrar med besticken, våra
skratt svallar vilda, fria, vi
umgås till toner av jazz trots att
ingen musik spelas, min
klänning är rosa, i spets

cigarettmunstycket i svart, jag
röker medan jag förälskar mig
om igen; och igen, känner
din hetta genom rummet, vi
diskuterar politik och

annat, en svettpärla
rinner mellan brösten, jag
hör mig ha åsikter om
det mänskliga, förstår
hur ensamhet kan kännas

klänningen vill dansa, vill famnas;
vill träffa dig; som de andra
varandra, eller någon, hålla
en hand, luta sig mot; pianot;
sammetsnatten midnattsvart

 

(repris; jag skrev dikten 27.9.2015)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Paris… and much more – by Eric Leraillez

My secret gardens

Erics paris16

”I lived several years in Paris. I crossed this city in all directions with my bicycle. I discovered magnificent closed gardens, secret alleys… I liked taking out my paper and my brush in places deserted but full of charm…”

Erics bild annappes2

”I was born in the North of France. It is the region which has an industrial past thanks to the extraction of the coal. Brick houses were narrow with a garden where the worker, after a hard day’s work could make a little culture instead of hanging out in bars. I drew many gardens as those there. I like this mess of old rubbish, sheds, vegetation. They are small quiet paradises, completely in shelters of the noises of the street.”

Erics bils paysage3

”I did mountain climbing when I was young. I admired the variety of mountain landscapes:  There could be beautiful places in this hostile environment. The vegetation had almost completely disappeared, leaving only the broken rock, and ice…”

Erics bild table

”l’esprit est là, au coeur des images évanescentes, constamment en mouvement, les idées surgissent et disparaissent.

Le bistrot est plein de paroles, de regards par ici, plus loin ou alors ils se perdent dans un ailleurs que je soupçonne.

Un rire en bière claque quelque part ; les vies se frottent, s’emboîtent ou se heurtent. Ce sont des images qui s’échappent, envahissent l’air bleu et orange, se mirent dans les verres, se répandent jusqu’au fond des tasses et se meurent par d’autres mots, d’autres idées, d’autres personnages.”

http://www.e-mage.fi/works/blog/

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Penazza: The story of the angel, the devil and the lad

nine-dragons1

“Hey! Wake up yer righteous fuck!, said the devil and poke the angels stomach.

“Why?, said the angel.

“Because I need to follow the feckin rules, remember? I need ya to try to stop me and all that shit ay”, said the devil and poked the angel again wi his trident.

“Stop that hurts!”, wailed the angel and pushed the trident away.

“Yer such a maggot, angel”, the devil mocked.

“Is he in trouble?”

“This feckin lad is always in trouble because I win all the time”, the devil grinned.

“Ya don’t win all the time so stop praising yerself”, said the angel and sat himself comfortable on the lads shoulder and continued:

“Can ya be kind enough to fill me in?”

“Yeah, yeah – do ya want the long feckin version or…”

“Make it short devil.” The angel interrupted.

The devil cleared his raspy throat and told how the lad had pulled that evening and now it was time for him to get it on with the lass.

The angel took a good look at the beautiful lass who was laying on the bed beside the lad.

“Oh dear! That´s the girl he likes so much.” the angel exclaimed.

“Yeah right he does! She´s a real sexy piece of arse.” The devil smirked.

“She´s a bit too young.”

“Naa, who´s give a shite. He wants her so why shouldn’t he?” the devil said.

“Because he really LIKES her.”, the angel put his hand on his hips and stared at the devil.

“Just a feckin kiss to see if she´s on”, the devil said and whispered in the lads ear.

“No! Stop! Look at her.” The angel sounded angry and firm.

“Yes im looking at her and she´s a real sexy thing. Kiss her!”, the devil almost shouted in the lads ear.

“No Stop! Think aboot it lad”, the angel said into the other ear.

“Ha, ha, ha, too late sucker”, the devil laughed.

“Donna use yer tongue!” the angel tried to save the situation.

“She´s responding feckin nicely to that! 1-0 to me. I told ya I always win ya loser!” the devil was jumping up and down and his body was now glowing red by the excitement.

“It was just a kiss, devil. A light one with no tongue, so ya dinna win.”

“Then we have to sort that out then. Use yer tongue lad! Feel her!”, the devil whispered.

“She´s a respectable woman! Don’t!

“Try it she might like it!”, the devil urged.

“Oh dear! He scared her off ya dork! Look at her eyes! She looks unsure!”

“Noo, she wants ya lad. Go for it!”

“Now think! Ya like her a lot donna ya? Don’t make a fool out of yer self now.” the angel almost put his whole head into the lad´s ear when he spoke.

“Oh bugger! Why did ya stop him ya loser?” the devil´s  red glow was now fading.

“That´s me boy. Now yer acting like a real gentleman “ the angel felt good about it and flapped his white wings.

“Like a feckin eejit I think”, said the devil and poke the angel with his trident.

The angel continued his speech to the lad.

“If ya want her ya have to respect her. Ya have to show her yer not a monster.”

“Rip her panties off! Ya know ya want it!” the devil shouted.

“Oh shut up! He´s doing great. Look! SHE kissed him! Aww!”, the angel´s wings flapped again and a feather came floated down on to the devil.

The devil wiped the feather off and shouted:

“Donna overthink it lad, just go with yer basic instincts! Ya want that lass!”

“He´s not an animal.”,

“Oh really?”

“He can be a real gent if he wants to”

“Ha!, since when? I mean ya lose a lot of times don’t ya angel!”, the devil grinned.

“I win a lot too”, said the angel and turned his back on the devil with his arms crossed over that white gown.

“Oh ya mean that time with the blond one? he wanted her and he got a real good shag”

“Ya sweet talked her into it yer moron”, said the angel still with his back to the devil.

“And what`s that have to do with it?”

“A lot”

“Ya make no sense – oh look he´s going for her titties! That´s me lad!”

“If he do that she will walk away!”

“Naa, she´s in on it! Go for it!”

“Now ya listen to me son, she´s not that kind of lass ya hear!”, the angel sounded desperate.

“Go for it! Go for it!”, the devil insisted and started to glow again.

“DON’T!”

“Grand! He´s closing in on them. Oh this is going to be feckin great! His fingers are stroking them. Don’t stop now lad she´s likes it! ”

The angel desperation now made him pull the lads ear.

“Listen to me! Take yer filthy fingers off her! Now!”

The lads hand stopped its movements.

The angel sat down on to his shoulder and took a deep breath.

“Yer such a bore! Look what ya made him do!”

“And what´s wrong with just embracing her?”

“A fuckin lot!”

“They are still kissing so stop being grumpy.”

“Just light kisses ay. No fun in that!” the devil muttered. His glow was almost gone now.

“They look lovely, donna ya think?”

“Bla bla”, responded the devil and started to fill his lungs with air.

“Come on now yer maggot! Rip her feckin clothes off. Ya want her don’t ya? Donna be such a pussy!”

The war was on the angel felt. The devil must be beaten or otherwise the lad would lose this lass.

“Ya lose her forever if ya do this! Donna listen to that devil he´s all evil and yer not!”, the angel begged.

“Just let yer instincts free lad! Ya want her body and ya donna give a shit aboot her soul. Those juicy lips of hers her tongue would feel so good in yer mouth!”

“NOO! STOP! For once in yer life don’t listen to that devil. Ya like her!”, the angel stock his head deep into the lads ear and repeated the words over and over again.

“Great! Now he start to listen to YA! This canno be happening!”. The devil raised his trident and roared:

“I make is dick even harder he canno resist to do her now!”

“Noo! Resist it! Ya can do this! Ya LOVE her!”, the poor angel took all of his powers to make himself heard over the thunderstorm of evil that the devil spoke.

“YEAH! He´s on the hunt again”, the devil was so excited he was glowing again.

“Leave him alone devil!”

“Ya will lose – again angel. He´s not a son of yers but he truly is one of mine, and this is the proof of it”, the devil laughed.

The angel then got down on his knees and closed his eyes. Put his hand on the lads head and with all the power he could bring forth he started to talk.

“This is the woman of yer life. This is the one that´s gonna save from all the evil things that the devil want to put ya up to. Listen to yer heart son. She´s the best thing that will ever happen to ya. Donna scare her off now. Please. Take a grip of yer self. Ya can do this! Ya have to.”

The storm petered out slowly. The devil waved his trident to make it stronger but…

“Feckin great! Now look what ye done ya wimp!”, the devil struck his trident against the lads shoulder to get his attention. But the lad somehow blocked the devil away.

“Ya stupid feckin angel, look at him, feckin stroking her hair. What the feck is wrong with him?”

“He really likes her”, the angel smiled.

“If he like her so feckin much why donna he shag her good then? Come on lad, do her!”

“Stop it devil, ya lost this time!”, said the angel and sat down to rest.

“I´m not giving up that easy – come on now! Sweet talk her, kiss her, grab her arse she will let ya if ya just try!”

“Why are ya always such a bad loser, devil? Let them be now.”

The devil couldn´t just give up so he tried once more.

“She´s soo god damn hot and ya want her, what is yer feckin problem?”

“Don’t ya know?”, the angel asked the grumpy devil.

“What?!”

“He´s in LOVE with her cant ya see it?”

The devil turned his back on the angel and said:

“Love, ay? Yeah ya wait and see. I´ll make him fuck up and she will leave him, ya just wait and see angel”

Then the devil disappeared in a puff of smoke.

The angel stayed on for a while just to make sure the devil wouldn’t come back.

And ya see the devil never returned to this lad because the love he felt for his lass was so strong that it kept the devil away forever.

 

The end.

 

Se mera av Seb Penazza texter här: https://penazzas.wordpress.com/

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Rekommenderar:

Seb Penazza och Martin Glännhag heter två duktiga skribenter som har hjälpt mig en hel del med boken ”I hundarnas timma”. Jag rekommenderar varmt att titta in på deras sidor:

https://penazzas.wordpress.com/

http://martinglannhag.wordpress.com/

Här under en mininovell av Martin. Den heter ”Bahamas nästa gång”

bahamas-by-konrad-herrman

Foto Konrad Herrman

Förhoppningsvis skulle detta bli det sista luciatåg som han tvingades delta i. Lucia var den högtid som Markus ogillade mest (tätt följd av nyår, en deprimerande sup- och knallorgie för att döva den existentiella ångesten, och midsommarafton, en forcerat munter hednarit i oundvikligt duggregn). Detta, som skulle vara en vacker och högstämd ceremoni för att besvärja mörkret och kölden, blev vanligtvis ett stapplande led av sömngångare som kraxade, gnällde eller mumlade fram psalmliknande sånger i en takt som lämpade sig för begravningsmarscher. Markus hade hört berättelser från tillfälliga besökare i Sverige som fått mindre trauman då de plötsligt väckts av en spöklik procession någon decembermorgon. Och så var det alltid något som gick fel. Markus mindes hur han gått i luciatåg på dagis och han hade varit den ende med en stjärngosseutstyrsel. Alla de andra småpojkarna hade varit tomtenissar och självfallet hade hans haksnöre gått av som en pisksnärt, som det alltid måste göra vid luciatåg. Vid vartenda luciatåg under hans skoltid hade någon glitterprydd tärna hållit ett brinnande ljus för nära sitt ansikte och svimmat på grund av syrebrist. Hade lucian haft brinnande ljus i kronan så hade hon fått stearin i håret och hade ljusen varit elektriska så hade batterierna dött efter ungefär nio minuter. Stjärngossarnas stjärnor var skamfilade och deras huvudbonader såg ut som dumstrutar. Tomtenissarnas skägg verkade malätna och tofsarna hade fallit bort från deras luvor. Och så var det den extra plågan med poesirecitation. Många människor befinner sig hellre i en livshotande situation än uppträder på scen inför publik. Alla dessa flickor som med blossade kinder och sänkta blickar viskade fram orden och alla dessa pojkar som förtvivlat och stammande försökte komma ihåg versraderna. När Markus hade gått i sjätte klass så skulle pojkarna läsa upp Rydbergs Tomten i luciatåget. Det hade inte varit alltför svårt för Markus, som faktiskt varit intresserad av poesi. Svårare var det för de andra, illitterata, pojkarna i klassen. En stackare snubblade ständigt över det för honom främmande språkbruket och i hans mun blev ”Alla sova i enslig gård” omskrivet till ”Alla sova i ängslig gård”, vilket lät självmotsägande.

Nåja, detta skulle bli sista gången.

De hade radat upp sig i den mörka korridoren. Markus hade placerat sig längst bak av säkerhetsskäl. Därifrån kunde han lätt ta till flykten eller söka skydd. Han hade på sig tomtepaltor, men bara sitt eget skägg. I vänstra handen höll han en elektrisk lykta. Luciatågets organisatör var chefstärnan, en medelålders och magerlagd kvinna med glasögon och cendréfärgat hår. Hon utdelade de sista instruktionerna: ”Vi börjar sjunga när vi når slutet av korridoren och kom ihåg att ta i ordentligt. Det är ju pensionärsföreningen vi ska uppvakta.”

Markus hade ingen avsikt att sjunga, möjligtvis röra på läpparna. De satte sig i rörelse, tvekande långsamt, likt en dödsdömd på väg till avrättningen. Utan att knappt ha lyft på fötterna nådde kolonnen fram till de öppnade dubbeldörrarna.

”Saaanktaaa Luuciiiaaaa…”

Sången steg som ett brummande blandat med ett gnyende. De klev ner för en liten trappa, rundade ett hörn och kom in i matsalen. De enda ljuskällorna därinne var en julgransbelysning och ljusstakar i fönstersmygarna. Vid de rektangulära borden anades rynkiga och tunnhåriga gestalter sittande i rullstolar och lutade mot käppar. Det doftade av kaffe och lussekatter. Procession släpade sig runt i en halvcirkel mellan borden och skulle just gå upp på den lilla estraden. Då bröt kalabaliken lös.

I dunklet och förvirringen var det svårt att avgöra exakt vad som hände, men tack vare en handfull skilda vittnesmål och en övervakningskamera som klarade sig trots branden kunde man efteråt rekonstruera huvuddragen i förloppet. Först fälldes lucian av en sladd som var mer eller mindre osynlig i den dåliga belysningen. Hennes krona, med brinnande ljus, föll in i granen och antände denna. Hur detta var möjligt är något av ett mysterium, ty granen var en mångårig tingest av plast. Den mest trovärdiga förklaringen är att den blivit mer lättantändlig av glittersprayen som ödslats på den i riklig mängd. Granen brann alltså. Eftersom det var lucia så skulle man som en rutinmässig förberedelse stängt av brandlarmet, men av någon outredd anledning var så icke fallet. Larmklockan drog igång med ett skrällande som tystade alla försök till konversation. Somliga åldringar skrek medan andra trodde att det hela var någotslags show. Chefstärnan, ivrig att inte låta allt sitt arbete vara förgäves, blockerade tvärtemot föreskrifterna utgången med sin person och försökte yttra, eller snarare hojta, lugnande ord. Med sina viftande armrörelser råkade hon dock, hon höll ju fortfarande i ett brinnande ljus, sätta eld på en gardin. Folk ropade efter brandkår, kaffekoppar slogs över ända och ett par av de yngsta medlemmarna i sällskapet började gråta. En ström av människor tryckte undan chefstärnan från dörröppningen och hon fick sin vänstra fot överkörd av en rullstol. Markus var ute på gatan före någon annan därför att han kände lokalen och smet genom bakvägen i köket.

Sedan satt han och åsåg den gråbruna röken som bolmade fram och ankomsten av brandbilar och ambulans och han muttrade för sig själv: ”Aldrig mer lucia. Snart är det jul. Jag emigrerar till Bahamas.”

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

En liten tjuvtitt…

parmbild-danje

Omslag Eric Leraillez, http://www.e-mage.fi

… på en häftig läsupplevelse med vackra, fjärilslätta ord i kombination med fruktansvärda rysligheter:

https://drive.google.com/file/d/0B9AuGM0sdTkkM3lnakxoekhSRlE/view?pli=1

”Mia Bergenheim har ett rikt, poetiskt språk men också en förmåga att ta läsaren till det hemska, till de ord som gör ont att läsa.” – Danje förlag

I hundarnas timma släpps som e-bok den 25.1.2017.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

O helga julefrid – o hemska mardrömstid?

stars-1245902_960_720

Juletiden gör mig sentimental, gråtmild, älskande, saknande, förstående, kramande och fjållig. Jag tänder ljus och lyssnar på radio och låter mig förledas att tro på godhet. Jag öppnar mitt hjärta och blir rörd över små barnafötters tassande över gymnastiksalars scener. Näpna lucior får mig att diskret snyta bort oönskade tårar och (över)förfriskade jultomtar som vinglar omkring på stan ler jag glatt åt. Jag vaggar mig in i ett saligt tillstånd av förtröstan och naiv barnatro, jag älskar sysslet och pysslet och tippet och tappet och faktiskt dippet och doppet också.

Sanningen är att jag lurar mig själv.

Jag vet mycket väl att julens mys triggar igång starka känslor. Det finns hat och våld, ensamhet, utsatthet och misströstan. Det finns nattsvart förtvivlan, sjukdom och död. Alltför många spiraler för neråt, bortåt, utåt, alltför många känslor bottnar i hopplöshet. Någonstans i mig hoppas jag ändå på ett mirakel, på ett samstämt stråk av lycka, ni vet, sådär som det kunde vara i en disneyfilm där féer flyger över mörka himlar och strör stjärnelycka i trötta ögon och sänder ljuv musik i bittra hjärtan. Krig och elände trollas bort och man lever lycklig i alla sina dagar. Rosor knoppas, trädgårdar grönskar, drömmar går i uppfyllelelse och alla prinsessor får sina prinsar och alla prinsar sina sessor oberoende av kön eller tillhörighet och över allting råder en lycka som bubblar upp från tår till hjärtan och hjärnor.

I år blev det inte så. I stället fick jag uppleva en oväntad hätskhet som fick mig att minnas dem med brustna förhoppningar och förfärliga besvikelser och tänka på dem som är rädda och dem som räddades, på alla som hade valt annorlunda om de hade haft den möjligheten.

Efter ett långt och trivsamt firande med nära och kära i olika tappningar utspridda över tre dagar av fest var mitt sinne extra lipsilligt och känslosamt. Jag vibrerade av mjuk kärlekssnällhet och julefrid. Min käraste firade hos sin egen släkt i ett annat land. Jag längtade till den grad att vår kärlek tycktes lysa starkare än Polstjärnan och vara större än universum. Jag gungade i romantikens sfärer och vi pratade och smsade och skickade elektroniska kyssar och kärleksbetygelser. Alla lyckliga sagor forsade genom min kropp och jag flöt bland ulliga moln på ljusblåa skyar och längtade ljuv och skimrande på att min sambo som skulle dimpa ner som ett brev på posten på de värnlösa barnens dag.

På annandag jul hände det bisarra. En okänd granne beslöt sig för att ta närmare kontakt. Inte med mig, det hade varit för vågat, men däremot med vår ytterdörr mot trapphuset.

Tillsammans med hundarna hade jag följt min väninna till taxistationen. Klockan var runt halvelva på kvällen och gatorna spretade ödsliga och folktomma. Julens glada sånger trallade i mig och jag vandrade hemåt med lätta steg. Låste upp ytterdörren, tog trapporna upp, skulle sticka nyckeln i hemlåset och flämtade till av förvåning. Allt stannade, tiden också. Det var nästan omöjligt att tro på det jag såg och jag var tvungen att gnida mig i ögonen och blinka upprepade gånger. Genom julstämningen kom ett kallt obehag krypande. Ingenstans hördes någonting. Till sist sträckte jag fram handen och kände längs de inristade linjerna i träet. Ljuset slocknade och då jag tände det på nytt fanns texten på dörren fortfarande kvar.

Det stod HUORA (finska för hora).

Jahaja, det var ju också ett sätt att önska god jul.

Senare visade sig att två andra grannar också hade fått en liknande slags hälsning. Det var skrämmande och sorgligt på en gång. Om jag bara visste vem det var som mådde så ilsket hade jag gärna delat med mig av min glädje. Kanske det blir så år 2017?

Det får bli min nyårsönskan; en glad jul till alla och envar!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Rosett-tant

Profilbild för mia bergenheimpaintaword

rosettskrinning palais_de_glace

Tanten hyr skrinnskor röda, granna,
(de andra hyr alldeles likadana)
ut på isen med en spark hon far iväg
(och sätter sig på ändan med besked)

men snart så får hon tag i det eleganta
flytet, det som gör tanter dansanta:
Hon svävar ut i krusiduller, rosetter
(med kollisionskurs för på isen det tätt är)

hon krockar lagom lätt med en herreman
(å, vilken tur att det råkar vara just han!)
hon fladdrar lite rart med fransen
(han kanske fladdrar till med svansen)

Hur det med saken sig befinner
kan anas, för nu de tillsammans skrinner
de dansar vals, de dansar rock, de svävar
(måhända lite farligt, mången annan bävar)

efteråt kakao med stark likör –
njuter gemensamt, som en invit ju bör;
bestämmer sig helt apråpå
för att tillsammans på bio gå

och de väljer muminfilmen På Rivieran som
skänker glädje till henne och honom
Mer än så vår…

Visa originalinlägg 10 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar