Seb Penazza och Martin Glännhag heter två duktiga skribenter som har hjälpt mig en hel del med boken ”I hundarnas timma”. Jag rekommenderar varmt att titta in på deras sidor:

https://penazzas.wordpress.com/

http://martinglannhag.wordpress.com/

Här under en mininovell av Martin. Den heter ”Bahamas nästa gång”

Foto Konrad Herrman

Förhoppningsvis skulle detta bli det sista luciatåg som han tvingades delta i. Lucia var den högtid som Markus ogillade mest (tätt följd av nyår, en deprimerande sup- och knallorgie för att döva den existentiella ångesten, och midsommarafton, en forcerat munter hednarit i oundvikligt duggregn). Detta, som skulle vara en vacker och högstämd ceremoni för att besvärja mörkret och kölden, blev vanligtvis ett stapplande led av sömngångare som kraxade, gnällde eller mumlade fram psalmliknande sånger i en takt som lämpade sig för begravningsmarscher. Markus hade hört berättelser från tillfälliga besökare i Sverige som fått mindre trauman då de plötsligt väckts av en spöklik procession någon decembermorgon. Och så var det alltid något som gick fel. Markus mindes hur han gått i luciatåg på dagis och han hade varit den ende med en stjärngosseutstyrsel. Alla de andra småpojkarna hade varit tomtenissar och självfallet hade hans haksnöre gått av som en pisksnärt, som det alltid måste göra vid luciatåg. Vid vartenda luciatåg under hans skoltid hade någon glitterprydd tärna hållit ett brinnande ljus för nära sitt ansikte och svimmat på grund av syrebrist. Hade lucian haft brinnande ljus i kronan så hade hon fått stearin i håret och hade ljusen varit elektriska så hade batterierna dött efter ungefär nio minuter. Stjärngossarnas stjärnor var skamfilade och deras huvudbonader såg ut som dumstrutar. Tomtenissarnas skägg verkade malätna och tofsarna hade fallit bort från deras luvor. Och så var det den extra plågan med poesirecitation. Många människor befinner sig hellre i en livshotande situation än uppträder på scen inför publik. Alla dessa flickor som med blossade kinder och sänkta blickar viskade fram orden och alla dessa pojkar som förtvivlat och stammande försökte komma ihåg versraderna. När Markus hade gått i sjätte klass så skulle pojkarna läsa upp Rydbergs Tomten i luciatåget. Det hade inte varit alltför svårt för Markus, som faktiskt varit intresserad av poesi. Svårare var det för de andra, illitterata, pojkarna i klassen. En stackare snubblade ständigt över det för honom främmande språkbruket och i hans mun blev ”Alla sova i enslig gård” omskrivet till ”Alla sova i ängslig gård”, vilket lät självmotsägande.

Nåja, detta skulle bli sista gången.

De hade radat upp sig i den mörka korridoren. Markus hade placerat sig längst bak av säkerhetsskäl. Därifrån kunde han lätt ta till flykten eller söka skydd. Han hade på sig tomtepaltor, men bara sitt eget skägg. I vänstra handen höll han en elektrisk lykta. Luciatågets organisatör var chefstärnan, en medelålders och magerlagd kvinna med glasögon och cendréfärgat hår. Hon utdelade de sista instruktionerna: ”Vi börjar sjunga när vi når slutet av korridoren och kom ihåg att ta i ordentligt. Det är ju pensionärsföreningen vi ska uppvakta.”

Markus hade ingen avsikt att sjunga, möjligtvis röra på läpparna. De satte sig i rörelse, tvekande långsamt, likt en dödsdömd på väg till avrättningen. Utan att knappt ha lyft på fötterna nådde kolonnen fram till de öppnade dubbeldörrarna.

”Saaanktaaa Luuciiiaaaa…”

Sången steg som ett brummande blandat med ett gnyende. De klev ner för en liten trappa, rundade ett hörn och kom in i matsalen. De enda ljuskällorna därinne var en julgransbelysning och ljusstakar i fönstersmygarna. Vid de rektangulära borden anades rynkiga och tunnhåriga gestalter sittande i rullstolar och lutade mot käppar. Det doftade av kaffe och lussekatter. Procession släpade sig runt i en halvcirkel mellan borden och skulle just gå upp på den lilla estraden. Då bröt kalabaliken lös.

I dunklet och förvirringen var det svårt att avgöra exakt vad som hände, men tack vare en handfull skilda vittnesmål och en övervakningskamera som klarade sig trots branden kunde man efteråt rekonstruera huvuddragen i förloppet. Först fälldes lucian av en sladd som var mer eller mindre osynlig i den dåliga belysningen. Hennes krona, med brinnande ljus, föll in i granen och antände denna. Hur detta var möjligt är något av ett mysterium, ty granen var en mångårig tingest av plast. Den mest trovärdiga förklaringen är att den blivit mer lättantändlig av glittersprayen som ödslats på den i riklig mängd. Granen brann alltså. Eftersom det var lucia så skulle man som en rutinmässig förberedelse stängt av brandlarmet, men av någon outredd anledning var så icke fallet. Larmklockan drog igång med ett skrällande som tystade alla försök till konversation. Somliga åldringar skrek medan andra trodde att det hela var någotslags show. Chefstärnan, ivrig att inte låta allt sitt arbete vara förgäves, blockerade tvärtemot föreskrifterna utgången med sin person och försökte yttra, eller snarare hojta, lugnande ord. Med sina viftande armrörelser råkade hon dock, hon höll ju fortfarande i ett brinnande ljus, sätta eld på en gardin. Folk ropade efter brandkår, kaffekoppar slogs över ända och ett par av de yngsta medlemmarna i sällskapet började gråta. En ström av människor tryckte undan chefstärnan från dörröppningen och hon fick sin vänstra fot överkörd av en rullstol. Markus var ute på gatan före någon annan därför att han kände lokalen och smet genom bakvägen i köket.

Sedan satt han och åsåg den gråbruna röken som bolmade fram och ankomsten av brandbilar och ambulans och han muttrade för sig själv: ”Aldrig mer lucia. Snart är det jul. Jag emigrerar till Bahamas.”