Juletiden gör mig sentimental, gråtmild, älskande, saknande, förstående, kramande och fjållig. Jag tänder ljus och lyssnar på radio och låter mig förledas att tro på godhet. Jag öppnar mitt hjärta och blir rörd över små barnafötters tassande över gymnastiksalars scener. Näpna lucior får mig att diskret snyta bort oönskade tårar och (över)förfriskade jultomtar som vinglar omkring på stan ler jag glatt åt. Jag vaggar mig in i ett saligt tillstånd av förtröstan och naiv barnatro, jag älskar sysslet och pysslet och tippet och tappet och faktiskt dippet och doppet också.

Sanningen är att jag lurar mig själv.

Jag vet mycket väl att julens mys triggar igång starka känslor. Det finns hat och våld, ensamhet, utsatthet och misströstan. Det finns nattsvart förtvivlan, sjukdom och död. Alltför många spiraler för neråt, bortåt, utåt, alltför många känslor bottnar i hopplöshet. Någonstans i mig hoppas jag ändå på ett mirakel, på ett samstämt stråk av lycka, ni vet, sådär som det kunde vara i en disneyfilm där féer flyger över mörka himlar och strör stjärnelycka i trötta ögon och sänder ljuv musik i bittra hjärtan. Krig och elände trollas bort och man lever lycklig i alla sina dagar. Rosor knoppas, trädgårdar grönskar, drömmar går i uppfyllelelse och alla prinsessor får sina prinsar och alla prinsar sina sessor oberoende av kön eller tillhörighet och över allting råder en lycka som bubblar upp från tår till hjärtan och hjärnor.

I år blev det inte så. I stället fick jag uppleva en oväntad hätskhet som fick mig att minnas dem med brustna förhoppningar och förfärliga besvikelser och tänka på dem som är rädda och dem som räddades, på alla som hade valt annorlunda om de hade haft den möjligheten.

Efter ett långt och trivsamt firande med nära och kära i olika tappningar utspridda över tre dagar av fest var mitt sinne extra lipsilligt och känslosamt. Jag vibrerade av mjuk kärlekssnällhet och julefrid. Min käraste firade hos sin egen släkt i ett annat land. Jag längtade till den grad att vår kärlek tycktes lysa starkare än Polstjärnan och vara större än universum. Jag gungade i romantikens sfärer och vi pratade och smsade och skickade elektroniska kyssar och kärleksbetygelser. Alla lyckliga sagor forsade genom min kropp och jag flöt bland ulliga moln på ljusblåa skyar och längtade ljuv och skimrande på att min sambo som skulle dimpa ner som ett brev på posten på de värnlösa barnens dag.

På annandag jul hände det bisarra. En okänd granne beslöt sig för att ta närmare kontakt. Inte med mig, det hade varit för vågat, men däremot med vår ytterdörr mot trapphuset.

Tillsammans med hundarna hade jag följt min väninna till taxistationen. Klockan var runt halvelva på kvällen och gatorna spretade ödsliga och folktomma. Julens glada sånger trallade i mig och jag vandrade hemåt med lätta steg. Låste upp ytterdörren, tog trapporna upp, skulle sticka nyckeln i hemlåset och flämtade till av förvåning. Allt stannade, tiden också. Det var nästan omöjligt att tro på det jag såg och jag var tvungen att gnida mig i ögonen och blinka upprepade gånger. Genom julstämningen kom ett kallt obehag krypande. Ingenstans hördes någonting. Till sist sträckte jag fram handen och kände längs de inristade linjerna i träet. Ljuset slocknade och då jag tände det på nytt fanns texten på dörren fortfarande kvar.

Det stod HUORA (finska för hora).

Jahaja, det var ju också ett sätt att önska god jul.

Senare visade sig att två andra grannar också hade fått en liknande slags hälsning. Det var skrämmande och sorgligt på en gång. Om jag bara visste vem det var som mådde så ilsket hade jag gärna delat med mig av min glädje. Kanske det blir så år 2017?

Det får bli min nyårsönskan; en glad jul till alla och envar!