Under många år hade jag haft en vag idé, ungefär som ett svagt surr kring ryggraden.

Jag började lite försiktigt med dikter. Sedan blev det en bloggsida. Surret ökade i intensitet, lämnade mig inte i fred. Jag skrev några långa noveller, ett slags följetonger. De kom att bli grunden för boken.

Offerrollen tilltalade mig inte men jag kände att jag måste skriva om utsatthet. Karaktärerna ville bli sedda, jag var helt enkelt tvungen att bli karaktärerna, gå in i dem. Jag måste överge min egen personlighet, mina värderingar, min moraliska identitet. Skrivandet kom att bli som att gå på bio varje dag. Jag visste inte på förhand var jag skulle hamna.

Då jag väl kommit in i rollerna flöt texten av sig själv. Jag målade med breda penseldrag och lätta färger och petade in mig i hörn med starka, svarta tuschdrag. Ibland skrattade jag högt, ibland kändes munnen som ett ilsket streck. Jag trippade runt i päls och högklackat, vrålade i manlig lust, sippade på exklusiva drycker, red fantastiska hästar, bara lät mig bli ett med hela hemskheten.

Genom sylvassa stick av djävulskap och klatschiga stänk av ondska fick livet vara precis så rått som det faktiskt kan vara. Men där fanns annat också, ömhet, kärlek och omtänksamhet, godhet rentutav. Drömmar och möjligheter, svek och fasa, en släkt och dess förgreningar, makt och maktfullkomlighet. Jag forsade fram i tiden, genom årtionden av trender och tidstypiska åsikter och jag älskade processen!

Som författare är man isolerad, nästan utanför tillvaron. Av mina närmaste fick jag tiden och förståelsen och varje tanke, rad och idé synades i sömmarna av min goda vän och fantastiska bollplank A. Hela tiden lästes texten också av andra för mig viktiga personer. Deras åsikter gav mig trygghet. Jag vågade hoppa över moraliska skaklar, flyta ut i det onämnbara.

Det blev en roman om en finlandssvensk släkt. Där finns lyx och flärd, sommar och sol, iskyla och invecklingar. Många intrasslade livsöden bär berättelsen vidare, många av dem vill berättas. Också en skitstövel har en bakgrund, en förståelse, en tro. I trasslet omformas någon annan, bryts sönder, försöker förtvivlad irra genom livets förvirrande labyrinter.

‘I hundarnas timma’ finns att köpa på Adlibris, Bokus, i Akademibokhandeln och Viberg Förlags webshop.

#ihundarnastimma

För några år sedan gick jag en coachutbildning på inrådan av en vän.

”För dig, som har coachat hela ditt liv utan att veta om det,” sa hon på sitt underbara, direkta sätt ”kunde det kanske vara dags att få diplom på kunnandet?”

Vi hade varit kollegor inom ungdomsarbetet för riktigt många år sedan. Hon visste vem jag var, hur jag jobbade. Vi hade gjort så mycket tillsammans, dragit igång klubbar och grupper, pratat sex och mångkultur och massor mer därtill. Vi hade haft roligt, vi hade öst på med hela vårt empatiregister. På vår tid ansågs det udda att ta upp sådant man faktiskt inte pratar om, i synnerhet med fjuniga ungdomar.

Samhället var inte stort. Alla kände alla, åtminstone till släkten, eller så var man utböling. Invånarna var i genomsnitt välbärgade. Vi skaffade oss antagligen ett visst rykte, kollegan och jag.

Självklart kunde jag inte säga nej till utbildningen. Hon skulle ju dessutom vara med och assistera.

Och du min glada skapare så vi hade roligt! Vi var fokuserade, jobbade intensivt, känslor vällde fram, vi räddes ingenting, tog i det svåra, det sorgliga, gick djupt. Hittade den befriande humorn som motvikt, släppte loss på fikapauserna.

Hon var sjuk redan då. Nu finns hon inte längre och minnet lever starkt. Hennes sätt att tackla livet var så oerhört ärligt. Rakt på, modigt, med öppna sinnen, så som vågor slår mot klippor, vackra och starka, urkrafter i dialog, i samverkan.

I sammanhanget var jag kanske vågskummet men jag ser kraften, den som ger oss möjligheter. Jag fick diplomet, och mycket mer än så. Jag fick en medvetenhet. Vågorna fortsätter att skumma under mig. Det kommer nya mål, ny glädje, nya sorger och nya vinklingar in i våra själslager. Ibland är kraften försiktig och nästan dold, kanhända den tar pyttesmå myrsteg, trippar runt, vänder, snurrar och kvider. Ibland är den galet stor, som om den kanske vill ta med sig hela världen.

Den bär alltid vidare, framåt. Urkraften är positiv.

#coaching #urkraftiossalla

Glada miner på betet efter en skön ponnydusch

Gassande sol och intensiv sommarvärme fick mig att gräva i garderoben. Värmen hade kommit plötsligt. I ett hörn stod vinterdojorna i rad och väntade på att bli flyttade till vinden. Jag struntade i dem och grävde fram ett par nötta shorts och en lagom urblekt topp som jag i tiderna hade skaffat till min dotter. Därtill ett par nedgångna och smutsiga fejkcrocs. Jag var jag igen, fri som en fågel och på väg till en tillvaro med hästar.

Med i bilen satt Tösen. Hon har fyllt tolv och är Hästtjej. Vi delar en kärlek. Han heter Winston, är vit och söt och hemma från Connemara. Svansen är lika lockig och mulen lika rosa som då min dotter förälskade sig i honom för tretton år sedan. Med åren har han blivit sturskare, ponnyn. I början var han blyg. Dottern kom att bli hans första människa och de blev oskiljaktiga. De reste runt på läger och tävlingar och skulle det ha gått att fixa hade Winston nog flyttat in i vårt lilla hem. De utvecklade en speciell samhörighet, de två. Han blev hennes älskade Mumindjur.

Väl framme släpade jag fram bommar och hinderstöd, mätte avstånd och planerade helheten. Flickan och ponnyn kom lunkade. Hon prydlig i hjälm och säkerhetsväst, han skinande vit, elegant och fortfarande vinterluddig i pälsen. En air av spänning kring Tösen. Ordlöst förstod stallsägaren och jag vidden av det hela.

Några nervösa varv senare föll bitarna på plats. Ponnyn spetsade öronen och flickan log med hela kroppen. De kom distanser på sex och fem steg precis som de skulle, först i trav, sedan i galopp. På ena långsidan fanns en övning med galoppbommar, långa skuggor och en vågformad planka. Ett missförstånd, en liten osäkerhet i anridningen och i samma ögonblick drog ponnyn förbi plankan. Ingen fara, Tösen klarade galant av att samla ihop sig och lyckan av att övervinna en svårighet blev blöt i min ögonvrå.

I bakgrunden bredde öppna fält ut sig och försommaren grönskade skirt i träden. Svetten klibbade på våra nakna armar och jag längtade intensivt efter iskallt bubbelvatten. Hettan bekom inte ponnyn. Han var fräsch och rörde sig ivrigt och nästan ljudlöst över det mjuka underlaget.

Träningen avslutades med en liten banövning. Flickan red mjukt och vackert. Rytmisk galopp mot ettan, bra distans till tvåan på fem steg. Mjuk högersväng och sedan trean fyran på böjt spår och sex jämna steg. Fem a-b-c avslutade banan och nu hade plankan blivit ett hinder. Fortfarande behövde stallsägaren och jag inte ord för att fatta vidden av det hela. Det var en sådan där hjärtestund, helt enkelt. En som förklarar varför det är så underbart med hästar.

#ponnyliv #winstonfanclub #coaching

…  jag varmt vill rekommendera. Läs de här duktiga författarnas fyndigt välskrivna texter – de ger dig något utöver; allt från gapskratt och breda leenden till djupa insikter och rörda sinnen. Ett och annat författartips hittar du också, som pricken på i:et eller grädden på moset

PENAZZA

Jag tog hoppet, rakt ut i det okända, utan fallskärm – och

herreduminje

det kändes bra!

Sedan fattade jag att det handlade om win-win. En cyniker skulle ha sagt lose-lose. I slutändan blir det same-same så jag väljer winnarattityden.

Vad det egentligen handlar om är att se möjligheterna, dem vi alla bär inom oss. Vi kan öppna dörrar, eller stänga dem.

Jag förverkligade ett tickande måste. Det blev en roman.

Om du har en dröm kan också den förverkligas – om det är det du vill.

Times they are a changing, sedan 1964 (tack Bob Dylan!).

Vi kan välja att vara modiga, att flyga fria, hoppa ut i det okända, drömma en stund. Du har vingarna, de är dina. Flyg fritt min vän, precis så högt du vågar, dina vingar bär.

#coaching #levdinadrömmar #winwin