Glada miner på betet efter en skön ponnydusch

Gassande sol och intensiv sommarvärme fick mig att gräva i garderoben. Värmen hade kommit plötsligt. I ett hörn stod vinterdojorna i rad och väntade på att bli flyttade till vinden. Jag struntade i dem och grävde fram ett par nötta shorts och en lagom urblekt topp som jag i tiderna hade skaffat till min dotter. Därtill ett par nedgångna och smutsiga fejkcrocs. Jag var jag igen, fri som en fågel och på väg till en tillvaro med hästar.

Med i bilen satt Tösen. Hon har fyllt tolv och är Hästtjej. Vi delar en kärlek. Han heter Winston, är vit och söt och hemma från Connemara. Svansen är lika lockig och mulen lika rosa som då min dotter förälskade sig i honom för tretton år sedan. Med åren har han blivit sturskare, ponnyn. I början var han blyg. Dottern kom att bli hans första människa och de blev oskiljaktiga. De reste runt på läger och tävlingar och skulle det ha gått att fixa hade Winston nog flyttat in i vårt lilla hem. De utvecklade en speciell samhörighet, de två. Han blev hennes älskade Mumindjur.

Väl framme släpade jag fram bommar och hinderstöd, mätte avstånd och planerade helheten. Flickan och ponnyn kom lunkade. Hon prydlig i hjälm och säkerhetsväst, han skinande vit, elegant och fortfarande vinterluddig i pälsen. En air av spänning kring Tösen. Ordlöst förstod stallsägaren och jag vidden av det hela.

Några nervösa varv senare föll bitarna på plats. Ponnyn spetsade öronen och flickan log med hela kroppen. De kom distanser på sex och fem steg precis som de skulle, först i trav, sedan i galopp. På ena långsidan fanns en övning med galoppbommar, långa skuggor och en vågformad planka. Ett missförstånd, en liten osäkerhet i anridningen och i samma ögonblick drog ponnyn förbi plankan. Ingen fara, Tösen klarade galant av att samla ihop sig och lyckan av att övervinna en svårighet blev blöt i min ögonvrå.

I bakgrunden bredde öppna fält ut sig och försommaren grönskade skirt i träden. Svetten klibbade på våra nakna armar och jag längtade intensivt efter iskallt bubbelvatten. Hettan bekom inte ponnyn. Han var fräsch och rörde sig ivrigt och nästan ljudlöst över det mjuka underlaget.

Träningen avslutades med en liten banövning. Flickan red mjukt och vackert. Rytmisk galopp mot ettan, bra distans till tvåan på fem steg. Mjuk högersväng och sedan trean fyran på böjt spår och sex jämna steg. Fem a-b-c avslutade banan och nu hade plankan blivit ett hinder. Fortfarande behövde stallsägaren och jag inte ord för att fatta vidden av det hela. Det var en sådan där hjärtestund, helt enkelt. En som förklarar varför det är så underbart med hästar.

#ponnyliv #winstonfanclub #coaching