För några år sedan gick jag en coachutbildning på inrådan av en vän.

”För dig, som har coachat hela ditt liv utan att veta om det,” sa hon på sitt underbara, direkta sätt ”kunde det kanske vara dags att få diplom på kunnandet?”

Vi hade varit kollegor inom ungdomsarbetet för riktigt många år sedan. Hon visste vem jag var, hur jag jobbade. Vi hade gjort så mycket tillsammans, dragit igång klubbar och grupper, pratat sex och mångkultur och massor mer därtill. Vi hade haft roligt, vi hade öst på med hela vårt empatiregister. På vår tid ansågs det udda att ta upp sådant man faktiskt inte pratar om, i synnerhet med fjuniga ungdomar.

Samhället var inte stort. Alla kände alla, åtminstone till släkten, eller så var man utböling. Invånarna var i genomsnitt välbärgade. Vi skaffade oss antagligen ett visst rykte, kollegan och jag.

Självklart kunde jag inte säga nej till utbildningen. Hon skulle ju dessutom vara med och assistera.

Och du min glada skapare så vi hade roligt! Vi var fokuserade, jobbade intensivt, känslor vällde fram, vi räddes ingenting, tog i det svåra, det sorgliga, gick djupt. Hittade den befriande humorn som motvikt, släppte loss på fikapauserna.

Hon var sjuk redan då. Nu finns hon inte längre och minnet lever starkt. Hennes sätt att tackla livet var så oerhört ärligt. Rakt på, modigt, med öppna sinnen, så som vågor slår mot klippor, vackra och starka, urkrafter i dialog, i samverkan.

I sammanhanget var jag kanske vågskummet men jag ser kraften, den som ger oss möjligheter. Jag fick diplomet, och mycket mer än så. Jag fick en medvetenhet. Vågorna fortsätter att skumma under mig. Det kommer nya mål, ny glädje, nya sorger och nya vinklingar in i våra själslager. Ibland är kraften försiktig och nästan dold, kanhända den tar pyttesmå myrsteg, trippar runt, vänder, snurrar och kvider. Ibland är den galet stor, som om den kanske vill ta med sig hela världen.

Den bär alltid vidare, framåt. Urkraften är positiv.

#coaching #urkraftiossalla