Välkommen till Mia Bergenheims blogg <3 Här finns feelgood, dikter, sagor och krönikor, vackra bilder och annat i ett vänligt sammelsurium. Joskus suomeksi, sometimes in English.
En viss slags spänning tanten ibland behöver
för att inte tillvaron ska bli till en som söver
Någon gång hon vill utmana sitt öde
(och samtidigt riskera sitt minimala pengaflöde)
Tanten blir en riktigt rävaktig filur
(det behövs för spelet; det ger tanten tur)
Hon klär sig i vit skjorta och kravatt
och en alldes äkta Borsalino-hatt
Det spelas kort och även roulett
(för hasardspel finns det många sätt)
Kortspelsalternativen är många,
de spelas uti i timmar långa
de kan handla om canasta, bridge och poker
och tanten håller sig med undanstoppad joker
för hon vill alltid vinna, rent för fröjden
att se pengahöjden växa upp i höjden
(kanske spelen också handlar om att respekteras,
ses som kunnig, inte nedvärderas
kanske spelen är ett sätt att få revansch
för dem som tror att tanten inte har en chans?)
De gråa filtstövlarna blev röda steppskor.
Jag lyfte upp tåspetsarna och red den eldiga hästen Flamenco i en häftig tango. Kastanjetternas klapprande fyllde mig med en kokande livsglädje och gatans snöklädda smuts blev en soldränkt plaza. Rytmen vibrerade intensiv. Min silkesklänning flöt i mjuka veck över hästens välvda rygg och filtstövlarna rörde sig trippande i mycket samlad trav över snösörjan. Dansarens strama kroppshållning gjorde min kropp stark och jag smekte den svarta låtsashalsen med min vantbeklädda vänsterhand.
Värmeböljan är av det där slaget som får kaffet att kännas svårtuggat. Det är starkt, förstås, och hett. Mjölk i är otänkbart. Egentligen är hettan sådan som får mina tankar att söka sig till New Orleans. Inte för att jag varit där men för att min hud blir så där medveten, som om jag plötsligt känner pulsen i det som dolts i blyghet.
Förr om åren brukade jag svalka mig i havet men nu blommar det ärtsoppsaktigt av blågröna alger. Något måste jag göra så jag cyklar. Vinden blåser genom håret, ner i urringningen, fläktar kring de bara benen. Hela stan är full av turister och de tycks komma från många ställen men inte just från New Orleans. Jag hör franska, italienska, kinesiska. Ofta verkar de ovana, de här turisterna, de som vågar sig till Helsingfors. De är lite virriga och ordentligt påklädda. Kanske kommer de för att Finland är tryggt och lite juntigt (i Sverige säger man kanske tölpigt?). Det är liksom okej att vara ovan, alla andra är det också. Jag ler och köper estniska kantareller på torget. Bredvid mig gör en utländsk dam detsamma.
Jag längtar efter kryddor. Eldiga, intensiva. Chili och vitlök, munnen vattnas, jag suktar efter räkor, sötpotatis, lök och koriander.
Hemma är det hetare än någonsin. Jag har kanske anpassat mig och blivit sydländsk. Först skalar jag av mig kläder. Det gamla husets väggar verkar ånga inåt. Huden är fuktig. Plötslig känner jag mig annorlunda, kanske rytmisk, eller dansant. New Orleans pulserar mörk och jazzig. Jag nynnar och dansar genom floddeltan och aktar mig för krokodiler. I det tropiska hemmaklimatet klär jag det röda köksförklädet över bikinitoppen som om det var helt naturligt.
Min sambos avkläddhet stör inte honom. Min kanske gör det. Alla fönster är öppna och i korsdraget verkar kvällsbrisen ljum. Jag fräser lök och olja i pannan. Vi dricker vin. Saltet har torkat till doft på huden. Kvällen går mot natt, en sådan som fortfarande inte mörknar.
En annan natt ska vi spela Mölkky, eller Canasta. Eller Bridge, men då kan det hända att vi är i Frankrike.
innanför det tunna tyget
eller ute på balkongen där
månen är enorm och allting
som en sydländsk stad, varm
klibbig, vi lyfter våra
glas, vi klirrar med besticken, våra
skratt svallar vilda, fria, vi
umgås till toner av jazz trots att
ingen musik spelas, min
klänning är rosa, i spets
cigarettmunstycket i svart, jag
röker medan jag förälskar mig
om igen; och igen, känner
din hetta genom rummet, vi
diskuterar politik och
annat, en svettpärla
rinner mellan brösten, jag
hör mig ha åsikter om
det mänskliga, förstår
hur ensamhet kan kännas
klänningen vill dansa, vill famnas;
vill träffa dig; som de andra
varandra, eller någon, hålla
en hand, luta sig mot; pianot;
sammetsnatten midnattsvart
Kvinnan var absolut fascinerande. Spröd som en liljekonvalj med gester som en dirigent och en vokabulär som hade fått en författare att blekna. Hon tog nästan uppmärksamheten ifrån mannen på min vänstra sida. Nästan, men inte helt. Då han inflikade något såg jag hur charmerande han var. Fulsnygg, halvung, mörk som en indian. Det var självklart att han hade upplevt en del av livets hårda sidor. Jag vände min koncentration mot honom.
Han målade tavlor. Stora.
En liten gnista av något som kunde bli till en flammande eld letade sig kring mina känselkotor.
Det här kunde kreera mer än konst. Här kanske vi snackade pengar, riktiga pengar.
Tanten som är mycket gästkär
griper tag i varje fest: Här!
Hon bjuder på delikatesser,
och alldeles i sitt ess’ är
fixar, kokar, steker, bakar,
noggrannt allt avsmakar
kryddar friskt med chili, ingefära och vitlök
(det doftar Asien i tantens kök)
Tantens gäster hör nog till det udda slaget,
någon diva, någon pamp och någon ur A-laget
några sångare, dansöser, någon musikant
för senare på kvällen ska det firas på var kant
Och ofta kan det gå som så
att gästerna har tanten hittat på
men tanten trivs bland sina karaktärer
(skojare och riddare, varelser ur andra sfärer)
Huvudsaken är det glada, fina, gemensamma
så tanten slipper sorgen, den tråkiga, ensamma
paintaword 