paintaword

Bild Eric Leraillez http://www.e-mage.fi

Näckens fiolspel; en lätt
vibration över
tusentals snäckskal i
turkosblått och rosa

Ur stämmornas djup, ur
tider som svunnit, ur
sagor som gråtits; vildgräsets
vajande, väl dold i vassen
vågornas eggande, samstämda sång

vill Tors framfart med åskan,
vill himlavalvs dån, vill solen att
sjunka och ny värld att födas, vill
elden och hettan och lavan

vill forsa och flöda; som önskar hon
kraften, önskar att vandra
i snårskog, att njuta av

skymning, få vakna i rodnad;
och älska igen

Anamma, vad coola vi var på den tiden det begav sig. Inte för att man sa ”coola” på den tiden, och inte för att vi kände oss speciellt trendiga utan för att vi var där, mitt i det pulserande, mitt i Helsingfors, precis där det begav sig.

Vi tog oss för, vi levde ut, vi led, våndades, förälskade oss, deppade och festade enligt stund, känsla och behov.

Konstnärliga var vi, och djupa, naturligtvis.

Till bägge hörde mängder med café au lait och rödvin, eventuellt i omvänd ordning. Vi skrev dikter. Minns speciellt en väldigt djupsinnig dikt som min bästis skrev. Den behandlade alla livets svårigheter i ett komprimerat format. Tror att dikten hette ”bara på grund av en stum telefon”. Den handlade om en kille som aldrig ringde.

Vi levde i en tid då man tvungen att vakta telefonerna för annars kunde de få för sig att ringa då man var ute och de ringde aldrig på nytt.

Vi hade en chans, typ. Den vågade vi inte missa.

Så vi satt bredvid den förhatliga, ljusgula apparaten och gjorde vårt bästa för att förbättra världen medan vi vaktade. Vi målade längtanskänslor i akvarell på enorma papper där vi lät färgerna flyta i mjuka kurvor och kontrade med starka kontraster och arga ilskor då pappren torkat en aning. Vi var kreativa och använde allt vi kom över. Vi målade med kaffesump och lim och för att få till det på rätt sätt rökte vi oavbrutet och inbillade oss att vi var som de bättre konstnärerna under de parisiska broarna.

Vi lyssnade på musik, det hörde till. Det var The Band, Hair, Hector och Tuomari Nurmio, förstås.

Min bästis sjöng men det gjorde inte jag. Hon var modigare på många andra sätt också. Hon vågade och gjorde, jag pratade och förstod.

Och fy fasen så jag förstod. Jag förstod att alla tyckte jag var tjock och ful och blev i stället killarnas bästa tjejkompis. Jag låtsades skratta åt skämten och jag tröstade många gråtande stackare som jag egentligen hellre skulle ha kramats med. Det var skoj att vara populär och jag brukade bli bjuden – och älskade att festa, skratta och slå klackarna i taket.

Ja, sedan blev jag kär. Satt på det lackade trägolvet och väntade på att telefonen skulle ringa. Det var lite coolt, det också, det var så man gjorde.

Jag var speciellt cool för jag bodde ensam och hade ofta partyn. De brukade sluta kring midnatt av polisen som kom och avbröt. Jag tyckte mig ha missunsamma grannar, och kanske att jag tycker lite så än idag. Var det verkligen nödvändigt att ringa polisen trots att vi dansade? Ja, det kan tänkas att vår dans störde – för nu var det punk som gällde och vi dansade pogo, dvs. hoppade upp och ner på olika sätt men varför inte ringa mig i stället för polisen? Telefonen stod stadigt på sin paradplats och den vaktades ständigt trots fester och musik.

Nåja, det var som det var. Jag var kär och killen hade gjort slut efter två månader.

Min vana trogen fortsatte jag att förstå, men jag hoppades samtidigt. Satt på den peruanska mattan med benen i kors och målade tavlor, skrev dikter, drack rödvin, rökte cigaretter och pratade i telefon.

Tills jag tröttnade.

Fixade hundvakt, köpte en kartbok, tog min knallgula skrivmaskin och drog ut i Europa. Jag hamnade över alper och nedför branter och kom att stanna ett tag i Genua. Kanske det var coolt. Åtminstone fanns där rödvin, och espresso. Men tanken om de parisiska broarna släppte jag inte, och inte heller drömmen om att skriva en bok.

PRINSESSAN II

Men prinsessan,
hon dansade
i sin rosa klänning
virvlade hon runt bland
kastruller och matos över
det dammiga golvet som
blev en balsal,
allraminst

(repris)

Tösen har börjat på ridskola. Idag följde jag med lektion nummer 4 av 6.

På ettan lärde de ivriga barnen sig rykta, sadla och tränsa, ja och kratsa hovar, förstås. Alla var ridklädda och förväntansfulla. Ingen sa något om att de inte fick rida. De flesta blinkade heroiskt bort besvikelsens bittra tårar ur de bedrövade ögönvrårna.

Lektion nummer två var bättre. Man fick göra i ordning ponnyerna och dessutom rida. Tösen fick en vacker skimmel på dryga 120 centimeter. Ponnyn var ung och jag blev tilllsagd att leda. Okej, safety first, så jag promenerade leende omkring i ridhuset medan den stolta pappan förevigade det hela på både foto och video. Tösen log och koncentrerade sig.

Hon var lycklig.

Idag var alltså fyran. Tösen blev tilldelad samma ponny som hon hade på trean. En svart shetlandsponny med mild blick och bra påskjut. Tösen var varm i kläderna och gjorde i ordning ponnyn med vana grepp.

Det ljusa ridhuset var av vit plast och gav ett luftigt intryck. Tösen ledde in den lilla ponnyn på det nysladdade underlaget och svingade sig upp i sadeln. Ponnyns rygg var formad som en tunna och sadeln gled en aning på sned. Hon skulle rida själv så jag gick iväg till åskådarplatsen.

Idag övades lätt trav. Gruppen av barn väntade sammanbitet på instruktionerna. Först övade man i stillastående. Upp och ner, upp och ner. Ponnyernas ryggar sviktade, barnens kroppar guppade i otakt. Tösens pappa brast ut i ett hejdlöst gapskratt. I Frankrike skulle man tydligen aldrig betala för ridning om man stod stilla och i Frankrike skulle man tydligen inte heller guppa upp och ner på stillastående djur.

Nå, men övning ger färdighet.

Här övades det grundligt. Efter lätt trav i halt fick barnen öva lätt trav i skritt. Det gick utmärkt och ponnyerna såg uttråkade ut. Pappan fortsatte med sitt hejdundrande skratt.

Sedan övades faktiskt lätt trav i trav. Den lilla svarta shetlandsponnyns ögon började lysa. Äntligen fart! Tösen var inte förberedd. Ponnyn tvärade, backade, lade sig på bettet. Tösen lättade för brinnkära livet.

Sedan blev det halt och skritt och sådant igen. Ponnyn gick på högvarv. Tösen grät. Ridläraren gav goda råd.

Tösens pappa hade tröttnat på tristessen och läste koncentrerat i en bok. Ponnyn spurtade iväg. Tösen grät på nytt. Ridläraren berömde henne och rättade till sadeln som hängde ner på ena sidan.

Det var råfuktigt och kallt och jag hann svara på några mejl på telefonen. Pappan läste vidare.

Tillbaka i ledet tvärade ponnyn på nytt och gav sig iväg på en liten galopp, bara på skoj. Tösen grät.

Regnet smattrade mot ridhusets plasttak. Ridläraren berömde Tösens fina handlag med ponnyn och efter ytterliga några travsteg och en del tvärande var lektionen så gott som slut. Ponnyerna skrittades på lång tygel medan läraren gick omkring med en grep och plockade bort spillning som ponnyerna hade släppt.

Efteråt ledde Tösen ponnyn tillbaka till stallet med en outgrundlig min. Det var lerigt på stallplanen och hon aktade sina ridskor. Tårarna som rann längs kinderna gick inte att torka bort för båda händerna var upptagna av tyglarna.

I stallet skötte hon om ponnyn på bästa sätt. Hon borstade och klappade och gjorde som hon visste att större tjejer gjorde. Ponnyn svarade med att blåsa varm luft mot Tösens kind.

Pappan stod och tittade på sin dotter med stolthet i blicken. Det hela var så absolut underbart att jag gick ut i regnet där mina tårar inte kunde ses.

Ett underbart solsken strålade över Helsingfors idag. Det hade regnat tidigare och på gatorna och trottoarerna blänkte vattenpussarna svarta. De reflekterade det vi inte såg och då cykelhjulet precis var på väg att nudda vattenytorna hann jag se en glimt av himlen nerifrån.

I parken var skuggorna långa och fukten verkade nästan tropisk. Överallt vandrade människor. Många gick hand i hand, många skuffade barnvagnar framför sig, många rörde sig i grupper. Det var söndag eftermiddag. Min första tanke var att det vackra vädret hade lockat ut ovanligt många flanerare.

Vi besökte en utställning om den magiska Norden. Tavlorna var för det mesta dystra i färgsättningen men en del ljusa verk kontrasterade fint mot sina farliga eller hemska motiv. Besökarna var inte många och de flesta smög fram och samtalade viskande. Många var klädda i dämpade färger som matchade tavlorna och den halvskumma belysningen i det murriga muséet.

Trapphuset var vackert. Rymligt, lätt, öppet. Positivt och trivsamt, som en balsal för filifjonkor och andra festliga prissar.

Jag undrade tyst för mig själv varför man valde att visa konstverken i så murriga omständigheter men insåg att det var en fråga som inte borde ställas. Till svar skulle jag nog ha fått ett och annat höjt ögonbryn, minst. Det hade nog varit ungefär som att svära i kyrkan.

Ute bländade den fantastiska solen oss och jag tog raskt på mig mina solbrillor som var trendiga för sisådär sex-sju år sedan men som fortfarande fick mig att känna mig modern.

En ovan doft dansade förbi mina näsborrar. Den var rätt kraftig och varken angenäm eller otrevlig men den var annorlunda så där som ett apelsinträd mitt i Sibboskogarna.

Det var då jag började se noggrannare på de vandrande människorna. De vimlade överallt. De gick in på krogar, satt på bänkar, flockades utanför affärerna men framförallt vandrade de i parken bakom järnvägsstationen. På lekplatsen lekte barn, de gungade och spelade boll. Det lustiga var tystnaden. Om dessa människor pratade gjorde de det väldigt dämpat. Jag hörde inga skratt.

Gräset var intensivt grönt och trädens löv hade börjat få höstens färger. Havet låg stilla och glänste metalliskt. I det klara skenet blev omgivningen övertydlig. Mina cykelhjul spann mjukt mot gruset. Människornas ansikten var uttryckslösa. Många bar eleganta jeans och snygga tröjor.

Vi cyklade förbi strandpromenaden och de trevliga fritidsbåtarna som var förtöjda utmed kajen. Jag undrade hur människorna mådde. Inuti. Hur det var att komma till något från något. Hur det var att leva med tragedier och öden tätt inpå, var man fick kraften att stå ut. Jag visste att många av människorna hade råkat ut för sådant som var för svårt att beskriva eller att tänka på. Jag undrade hur de skulle orka.

För mig är det här annat än en flyktingfråga. Det här är en medmänsklighetsfråga. Jag vet inte om det är mänskligt att komma från en kultur till en annan eller om apelsinträdet kan anpassa sig i tallskogen. Jag vet ingenting om politik och jag förstår mig inte på krig men jag förstår hur det är att mista anhöriga och jag vet hur det känns då det verkar som om man tappat greppet om tillvaron. Jag vet hur det är att må skit.

Vad vi kan göra vet jag inte heller, men det jag vet är att vi måste göra något. Det är omänskligt att ha hundratusentals människor vandrande omkring i djupaste olycka. Ångesten är kanske som lavan ur en sprutande vulkan och vältrar sig troligen stark och het över människor som inte kan värja sig. Förtvilade människor är oberäkneliga för de bryr sig inte längre. De orkar inte.

Jag önskar att alla, precis alla och envar, har omgivningar att trivas, frodas och vara trygga i. Om det är savanner eller gator, städer eller byar är inte viktigt men tryggheten, det sociala nätverket, samhörigheten och möjligheten att värna om sina barn är det.

Hur i fridens dagar ska människor som flytt eller flyttat från allt kunna klara livet, dvs. konststycket att bli lyckliga?

Det är så sorgligt. Här sitter vi med våra uppnådda präktigheter. Vi är goda, vi vill dela, vi känner dåligt samvete över våra uppvärmda hus och våra middagsbjudningar, vi ger bort våra onödiga kläder och lägger pengar i sparbössor. Men det viktiga går inte att dela. Det sitter i kultur och vanor, kusiner och traditioner. Så in i Norden tragiskt är det – men jag sträcker gärna ut min hand.

(repris)

I mitt liv finns en liten tös på nio år. Hon är söt som en docka och har en vilja som kan försätta berg. Hon är absolut inte obstinat eller så men hon har starka idéer och väl uttänkta funderingar.

Hon älskar hästar. Det gör också jag.

I vårt liv finns en ponny. Han är vit och fin och ser ut som en sagohäst skapad av John Bauer eller Sussi Åberg. Han har ett hjärta av guld, en stor kapacitet och är den mest pålitliga varelse som gått i ett par skor.

Ponnysen tillhör min dotter. I många år var de ett sammansvetsat par som flög runt på hoppbanorna. De var allt för varandra och byggde upp ett samförstånd som fortfarande får mig att bli tårögd av glädje. Nu har dottern blivit vuxen och studerar utomlands och Ponnysen sprider sin kunskap och sina goda vibrationer till sina nya ryttare på ett sätt som bara Ponnysen kan.

Ponnysen bor i skärgården. Vi träffar honom sällan för resan tar tid. Vi åker bil och sedan åker bilen färja och på andra sidan ser vi betande kor i karg och vacker natur. Allt andas idyll och en lätt höstbris sveper över vidderna och för med sig en doft av hav och ett vemod från den försvinnande sommaren.

Tösen bryr sig inte om sådant. Hon borstar Ponnysen. Hon smeker den rosa mulen och petar in sockerbitar i ponnymunnen.

Sedan rider hon. Fötterna kommer knappt nedanför sadelkåporna. Ponnysen skrittar och travar snällt. Tösens lättning fungerar bra nu, upp-ner-upp-ner. Tösen trycker ner hälarna och ser sig i spegeln. Hon rider över bommar i en cirkel. Ponnysen travar på och ser ut att gilla det, öronen pekar stadigt framåt.

Jag vet att Tösen funderar. Hon funderar på galopp. Hon har galopperat själv en gång tidigare. Då var ponnyn liten men Ponnysen är stor och han känns inte som om han skulle gå på räls. Det är en smula skrämmande och väldigt lockande.

Idén finns där. Hon bestämmer sig. Jag ser att hon inte är riktigt modig och försöker hjälpa till med galoppfattningen. Ponnysen känner hennes rädsla och travar vidare. På nästa försök tar han två galoppsteg, som för att visa att hon inte behöver ängslas. Tösen känner mjukheten i steget och tjusningen i farten. Hon vill galoppera igen och nu fortsätter hon. Hon galopperar och galopperar. Byter varv, galopperar. Och galopperar, och galopperar.

Senare sitter hon i bilen med ett leende som sträcker sig från öra till öra. Hon galopperar. Och galopperar. Hemma fortsätter galoppen, nu med leksakshästar. Från rummet hörs ett ihärdigt klopeti-klopeti-klåpp från små plasthovar. Jag vet att hon ler och känner samma leende i mitt eget ansikte.

Det är som det är. Vi hästgalningar har ett underbart liv.