Galopp

I mitt liv finns en liten tös på nio år. Hon är söt som en docka och har en vilja som kan försätta berg. Hon är absolut inte obstinat eller så men hon har starka idéer och väl uttänkta funderingar.

Hon älskar hästar. Det gör också jag.

I vårt liv finns en ponny. Han är vit och fin och ser ut som en sagohäst skapad av John Bauer eller Sussi Åberg. Han har ett hjärta av guld, en stor kapacitet och är den mest pålitliga varelse som gått i ett par skor.

Ponnysen tillhör min dotter. I många år var de ett sammansvetsat par som flög runt på hoppbanorna. De var allt för varandra och byggde upp ett samförstånd som fortfarande får mig att bli tårögd av glädje. Nu har dottern blivit vuxen och studerar utomlands och Ponnysen sprider sin kunskap och sina goda vibrationer till sina nya ryttare på ett sätt som bara Ponnysen kan.

Ponnysen bor i skärgården. Vi träffar honom sällan för resan tar tid. Vi åker bil och sedan åker bilen färja och på andra sidan ser vi betande kor i karg och vacker natur. Allt andas idyll och en lätt höstbris sveper över vidderna och för med sig en doft av hav och ett vemod från den försvinnande sommaren.

Tösen bryr sig inte om sådant. Hon borstar Ponnysen. Hon smeker den rosa mulen och petar in sockerbitar i ponnymunnen.

Sedan rider hon. Fötterna kommer knappt nedanför sadelkåporna. Ponnysen skrittar och travar snällt. Tösens lättning fungerar bra nu, upp-ner-upp-ner. Tösen trycker ner hälarna och ser sig i spegeln. Hon rider över bommar i en cirkel. Ponnysen travar på och ser ut att gilla det, öronen pekar stadigt framåt.

Jag vet att Tösen funderar. Hon funderar på galopp. Hon har galopperat själv en gång tidigare. Då var ponnyn liten men Ponnysen är stor och han känns inte som om han skulle gå på räls. Det är en smula skrämmande och väldigt lockande.

Idén finns där. Hon bestämmer sig. Jag ser att hon inte är riktigt modig och försöker hjälpa till med galoppfattningen. Ponnysen känner hennes rädsla och travar vidare. På nästa försök tar han två galoppsteg, som för att visa att hon inte behöver ängslas. Tösen känner mjukheten i steget och tjusningen i farten. Hon vill galoppera igen och nu fortsätter hon. Hon galopperar och galopperar. Byter varv, galopperar. Och galopperar, och galopperar.

Senare sitter hon i bilen med ett leende som sträcker sig från öra till öra. Hon galopperar. Och galopperar. Hemma fortsätter galoppen, nu med leksakshästar. Från rummet hörs ett ihärdigt klopeti-klopeti-klåpp från små plasthovar. Jag vet att hon ler och känner samma leende i mitt eget ansikte.

Det är som det är. Vi hästgalningar har ett underbart liv.

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Galopp

  1. penazza skriver:

    Kan se henne framför mig skutta runt i rummet.= )

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s