Tösen har börjat på ridskola. Idag följde jag med lektion nummer 4 av 6.

På ettan lärde de ivriga barnen sig rykta, sadla och tränsa, ja och kratsa hovar, förstås. Alla var ridklädda och förväntansfulla. Ingen sa något om att de inte fick rida. De flesta blinkade heroiskt bort besvikelsens bittra tårar ur de bedrövade ögönvrårna.

Lektion nummer två var bättre. Man fick göra i ordning ponnyerna och dessutom rida. Tösen fick en vacker skimmel på dryga 120 centimeter. Ponnyn var ung och jag blev tilllsagd att leda. Okej, safety first, så jag promenerade leende omkring i ridhuset medan den stolta pappan förevigade det hela på både foto och video. Tösen log och koncentrerade sig.

Hon var lycklig.

Idag var alltså fyran. Tösen blev tilldelad samma ponny som hon hade på trean. En svart shetlandsponny med mild blick och bra påskjut. Tösen var varm i kläderna och gjorde i ordning ponnyn med vana grepp.

Det ljusa ridhuset var av vit plast och gav ett luftigt intryck. Tösen ledde in den lilla ponnyn på det nysladdade underlaget och svingade sig upp i sadeln. Ponnyns rygg var formad som en tunna och sadeln gled en aning på sned. Hon skulle rida själv så jag gick iväg till åskådarplatsen.

Idag övades lätt trav. Gruppen av barn väntade sammanbitet på instruktionerna. Först övade man i stillastående. Upp och ner, upp och ner. Ponnyernas ryggar sviktade, barnens kroppar guppade i otakt. Tösens pappa brast ut i ett hejdlöst gapskratt. I Frankrike skulle man tydligen aldrig betala för ridning om man stod stilla och i Frankrike skulle man tydligen inte heller guppa upp och ner på stillastående djur.

Nå, men övning ger färdighet.

Här övades det grundligt. Efter lätt trav i halt fick barnen öva lätt trav i skritt. Det gick utmärkt och ponnyerna såg uttråkade ut. Pappan fortsatte med sitt hejdundrande skratt.

Sedan övades faktiskt lätt trav i trav. Den lilla svarta shetlandsponnyns ögon började lysa. Äntligen fart! Tösen var inte förberedd. Ponnyn tvärade, backade, lade sig på bettet. Tösen lättade för brinnkära livet.

Sedan blev det halt och skritt och sådant igen. Ponnyn gick på högvarv. Tösen grät. Ridläraren gav goda råd.

Tösens pappa hade tröttnat på tristessen och läste koncentrerat i en bok. Ponnyn spurtade iväg. Tösen grät på nytt. Ridläraren berömde henne och rättade till sadeln som hängde ner på ena sidan.

Det var råfuktigt och kallt och jag hann svara på några mejl på telefonen. Pappan läste vidare.

Tillbaka i ledet tvärade ponnyn på nytt och gav sig iväg på en liten galopp, bara på skoj. Tösen grät.

Regnet smattrade mot ridhusets plasttak. Ridläraren berömde Tösens fina handlag med ponnyn och efter ytterliga några travsteg och en del tvärande var lektionen så gott som slut. Ponnyerna skrittades på lång tygel medan läraren gick omkring med en grep och plockade bort spillning som ponnyerna hade släppt.

Efteråt ledde Tösen ponnyn tillbaka till stallet med en outgrundlig min. Det var lerigt på stallplanen och hon aktade sina ridskor. Tårarna som rann längs kinderna gick inte att torka bort för båda händerna var upptagna av tyglarna.

I stallet skötte hon om ponnyn på bästa sätt. Hon borstade och klappade och gjorde som hon visste att större tjejer gjorde. Ponnyn svarade med att blåsa varm luft mot Tösens kind.

Pappan stod och tittade på sin dotter med stolthet i blicken. Det hela var så absolut underbart att jag gick ut i regnet där mina tårar inte kunde ses.