paintaword

En viss ponny kom att bli medlem i vår familj för sisådär tio är sedan. Då hade vi mängder av förändringar bakom oss och stod darrande inför början på allt det nya, härliga, men obekanta och farliga.

Vi var min dotter och jag. Till det nya hörde hundvalpen D. Till det som skulle förändras hörde den guldgula prinsessponnyn Pem.

Vi hade flyttat och lämnat landsbygd med stall på gården och åkrar och skog som närmaste grannar och bytt levnadsomgivningen till radhus i förortsmiljö med köpcentrum och busshållplats. Ponnyn Pem bodde i hyresstall. Vi hade havet i närheten och kände oss trygga på det sättet. Dottern åkte buss till skolan och hade en helt ny frihet. Jag hade en aning om att allt skulle bli riktigt bra, att vi skulle skapa oss ett liv med trygghet och hemtrevnad och andra myslyxiga ingredienser.

Ponnyn Pem blev ohjälpligt för liten. Dottern ville tävla. I en framridningshall insåg hon ponnyn Pems litenhet – hon skulle enkelt ha kunnat gå under magarna på de andra hästarna.

Med sorg i hjärtat såg vi oss om efter ett nytt hem för vår älskade godbit. Hon hade varit med om många av våra lyckliga stunder och svarta svårigheter och vi älskade henne över allt på jorden och diktade rim och ramsor till och om henne.

Men ponnyn Pem kom att flytta och dottern kom att träffa en annan ponny. En med ljusröd mule, lockig svans och milda rådjursögon. En aningen skygg och blyg, vit och vacker sagovarelse som precis hade kommit från de fria viddernas hemö. Ponnyn lät dottern försiktigt blåsa in luft i de uppspärrade näsborrarna och dottern var absolut förälskad.

Jag försökte vara förnuftig och resonerade kring en massa borden. Man borde till exempel prova många ponnyer för att veta vilken som passar en bäst och man borde ha en rutinerad ponny om man själv är orutinerad, bland annat.

Dottern vägrade alla borden.

I sanningens namn var nog också jag betagen av den fantastiska ponnyn. Han kom att bli vår och en livslång kärlek fick sin början.

Naturligtvis älskar vi alltid ponnyn Pem också. Men W kom till oss i tiden av förändring och han har hört flera hemligheter än de flesta presidenter och andra hemlighetslyssnare. Han är alldeles speciell och har aldrig svikit ett förtroende.

I början var allting nytt. Hunden D och ponnyn W hade olika livsuppfattningar. Hunden D var ung och vild och hade ingen förståelse för hinder eller hur man tar sig runt dem. Hon var för full fart och raka vägar.

Ponnyn W hade lärt sig att kasta sig undan annalkande lokomotiv och andra faror.

Kombinationen var inte den bästa.

Jag red ut en tur för att vänja ponnyn vid det nya landskapet. Dottern satt vid en åkerkant bland gula blommor. Benen dinglade över dikeskanten. Bredvid henne satt D och spanade ut över vidderna. Kopplet låg löst och dottern höll öglan i ett lagom bestämt grepp.

D fick syn på mig på W. Jag såg D närma sig i en fart som inte är möjlig, hon såg ut som en svävande pil och jag insåg att inom loppet av några sekunder skulle jag ha pilen i famnen och steg hastigt av för att kunna fånga upp pilens massa. D genade rakt igenom ponnyn som förskräckt hoppade åt sidan och jag blev liggande på marken medan hund och ponny störtade iväg över fälten.

Ponnyn W kom att lära sig ett och annat.

Dottern älskade tävlingar och tillsammans med W drog hon land och rike runt. De hoppade och mitt hjärta löpte vilt som en hord lössläppta ungtjurar på sin första betesdag men dottern var målmedveten och placerade sig ofta. Ponnyn var alltid den vitaste och vackraste, han hade alltid den gulligaste mulen och den lockigaste svansen. Han var en Prins, en riktig PonnyPrins.

Dottern blev för gammal för ponnytävlingar. Prinsen var för underbar för att säljas.

Han har fortsatt att glädja människor. Efter dottern har han burit fram ett antal nya prinsfantaster.

Numera bor han på en ö. Inte den han föddes på, nejdå, men på en ö dit man tar sig med färja. Han är i sitt esse där han går omkring och doftar havsluft i de försiktigt iblåsta näsborrarna. Han känner kolukt också och den doften passar honomn speciellt bra. Ponnyn W gillar kossor och upplever dem som en fläkt från det förgågna. De är hans homies. Får skulle han troligen också uppskatta, kanske vi kan arrangera det på något sätt för ponnyn är naturligtvis förtjänt av allt han kan önska.

Idag har W varit på sin första tävling med sin nuvarande ryttare. Han kanske inte var den duktigaste, eller mest intresserade, den mest samarbetsvilliga, eller ens den som vann men han var fantastiskt vit och han hade den gulligaste mulen, de mildaste ögonen och den lockigaste svansen.

Jag, som inte ens var på plats, blev alldeles till mig och rörd av att bara ett par bilder.

Ponnyn W har ett stort hovmärke i mitt hjärta och hur han än gör blir det alltid härligt på något sätt. Vårt liv har blivit fullt av myslyxighet och annat underbart och vi är så lyckliga över att ponnyn W får fortsätta att glädja ivriga ryttare och andra prinsfantaster.

Teckning av Alice (i inspiration av av Prinsessan och ponnyn och VIDUNDERLIGHETER OM POJKEN, PONNYN OCH ODJURET här på sidan)

Bild Eric Leraillez http://www.e-mage.fi #artbyericleraillez

Det var en gång, och senare en annan, och ännu senare antagligen ganska många till, men det var i alla händelser en vidunderlig natt. De vidunderliga nätterna är annorlunda och konstiga, sådana, där det händer magiska saker. Nätterna är så spännande att de nästan är som drömmar. En av de här vidunderliga nätterna kom en ponny med en stor hemlighet, och i precis den natten gjorde pojken sitt livs modigaste gärning.

Natten började alldeles som vanligt. Pojken åt sin kvällsmat, borstade tänderna, tog på sig sin pyjamas och sa god natt. Ute mörknade natten. Pojken försökte somna. I rummet spred en liten nattlampa ett mjukt och trevligt sken. Bakom dörren pratade föräldrarna med hårda och arga röster. Rösterna var farliga och pojken försökte stänga sina öron. Han önskade att det skulle vara annorlunda, att rösterna skulle förvandlas till snälla, att någon skulle trösta honom. Men ingen kom, och pojken visste att ingen någonsin lyssnade till hans gråt.

Pojken tittade ut genom det öppna fönstret. Månen syntes som en gul skära på den mörkblåa himlen. Natten var varm och gardinerna rörde sig lite. Ibland brukade pojken försöka räkna nallebjörnarna i mönstret för att få sömn.

Den här kvällen var annorlunda.

Precis då pojken höll på att somna, precis i ögonblicket då han var mellan sömn och vakenhet smekte någon hans hår. Pojken log sömnigt och vände en aning på huvudet. Han fnittrade. Sedan skuffade någon försiktigt på pojkens axel. Han vände sig på rygg och kunde se vem det var. Synen var fantastisk, rentav vidunderlig, men pojken blev inte alls rädd. Han såg en vit ponny som försiktigt blåste varm, kittlande luft mot hans ansikte. Pojken skrattade och smekte den rosa mulen och ponnyn blåste mera kittlingsluft på honom.

Ponnyn hade kommit in genom fönstret. Han hade fortfarande lite stjärnpuder i sin långa pannlugg. Han stod på pojkens randiga matta och bad med sina snälla, bruna ögon pojken att stiga upp. Pojken hoppade ur sängen med ett snabbt skutt och landade bredvid ponnyn. Han kramade ponnyn med all sin kraft och ponnyn snodde sin hals om pojken. Ponnyn doftade som nattens mörker och morgonens dagg. Sedan började ponnyn prata med en röst som var så tyst att den hördes som en tanke i pojkens huvud. Ponnyn sa:

”Skoj att träffas, min vän. Mitt namn är Lad, men du kan kalla mig ponnyn om det känns så. Jag är här för att du kallade på mig, du önskade en vän. Ditt namn är Oliver, men jag kanske kallar dig pojken om det passar dig? Jag är din vän om det är vad du vill.”

Pojken tvinnade sina armar om ponnyns hals, kramade och kramade, smekte, om och om igen. Ponnyns päls glänste som silver i natten och hovarna lyste i guld. Han hade en lång, lockig svans och manen räckte långt över halsen.

Den vackra ponnyn kunde flyga. Han hade fötts på en avlägsen ö, mitt i havet, omgiven av klippor. Ponnyn var stor och stark och orkade bära pojken under stjärnhimlen ända fram till regnbågens ände. Ponnyn bad pojken hoppa upp, bad honom med på de stora äventyren. Han sänkte huvudet och frågade om pojken var redo och gav honom en puff med huvudet. Pojken flög högt upp i luften och landade mjukt på den vita ryggen och så begav de sig ut i natten.

Farten var lagom och ponnyn steg högt. Han följde den stjärndammiga stigen mot månen. Pojken tittade ner och såg underliga saker. Han såg en krympande värld, pyttesmå hus, träd, bilar. Han såg skogens djur, han såg havets fiskar. Han var som på bio. Med håret böljande och pyjamasen flaxande red han mot det okända. Ponnyn gav pojken en stjärnkikare, i vilken han kunde titta in i människors hem långt från den stjärnblinkande himlen.

Först vände pojken kikaren mot grannens barn. Elisa och Ester sov i våningssängar, Ester uppe och Elisa nere. De hade en nattlampa tänd och ett nattkärl i rummet. På andra sidan ån bodde Artur och Einar. De hade egna rum och bägge dörrarna var på glänt. Artur sov på rygg med munnen öppen och Einar hade ett mjuksidjur under armen.

Pojken riktade kikaren mot sitt eget hem. Först var han nervös, men märkte efter en stund att det var tyst om natten. Mamma och pappa sov tillsammans i sin stora säng. Mamma kanske frös för hon hade snott in sig i täcket. Pappa snarkade fridfullt med armen om mamma.

Sedan tittade han på sin egen säng. Den var naturligtvis tom, men han tänkte sig själv i den. Han sov rygg mot rygg med ponnyn. Tidigare hade de läst tillsammans, boken låg på nattygsbordet. De hade druckit genomskinlig trolldricka och de hade likadana blåa pyjamasar.

Hunden Buddy låg i nedre våningen på sin mjuka bädd. Han vaktade huset. Då pojken riktade kikaren mot honom viftade han glatt på svansen och berättade att allting var bra där hemma.

Färden fortsatte, men nu var den annorlunda. En aning av fara hade uppenbarat sig. Ponnyn förde pojken mot sin egen hemö. Det blev kyligare, som på senhösten, eller vintern. Pojkens pyjamas förvandlades och blev varmare och på fötterna uppenbarade sig lammskinnsfodrade tofflor. Ponnyns pyjamas blev ett tjockt hästtäcke. Vinden stormade våldsamt. I månens sken såg pojken hur jättevågorna anföll klipporna som skyddade ön. De vita kammarna syntes tydligt ända upp i himlen. På land klamrade sig de små stenhusen fast i varandra. På fälten försökte djuren finna ett gemensamt skydd under de få träden. Molnen dundrade mörka och låga och nuddade nästan vid trädtopparna.

Ponnyn blev allvarlig. Pojken kände sig rädd, men han litade på ponnyn. Han tvinnade sina händer i ponnyns man och viskade:

”Jag är din vän, jag är klar.”

Och ponnyn störtade som en hök mot det virvlande vattnet. Pojkens mage vändes ut och in av farten. Ur ögonvrån såg han skräckslagna får, kor och hästar men ponnyn styrde mot havet.

Sedan såg pojken odjuret som rasade i vattnet.

Svansen skapade vågorna, huvudet gjorde stormen. Himlens stjärnor bleknade och blinkade gråa. Vattnet kokade och fräste. Odjuret simmade vrålande av raseri runt ön och piskade klipporna med svansen och andades lågor mot fält och buskar.

Ponnyn landade på en ensam, mörkgrå klippa i havet. Klippan var hal och lyste av kattguld. Ponnyn ruskade pojken av sin rygg. Stormen tjöt. Pojken hackade tänder både av köld och av skräck, men ponnyns ärende var större än pojkens rädsla. Han tittade pojken djupt i ögonnen och pratade med allvarlig röst:

”Idag behöver jag din hjälp, min vän. Odjuret hotar vår ö och vill förgöra allt levande. Odjuret måste fås att sova sin eviga sömn, men det är bara John Blunds stjärnpulver som får honom att somna. Jag har fått en påse av stjärnpulvret och Nordstjärnan förvarar påsen för mig. Jag ska försöka blåsa pulvret i Odjurets ögon, men om jag inte lyckas undvika hans svans förgörs jag. Oliver, om jag somnar in för evigt ber jag dig rädda ön.”

Ponnyn klädde av sig täcket och draperade det runt pojkens axlar. Sedan dök han rakt ner i det skummande havet. Pojken stod skräckslagen kvar på klippan och såg hur ponnyn simmade mot Odjurets vredgade huvud. Huvudet var stort som ett litet berg och ögonen lyste röda. Odjuret koncentrerade sig på ponnyn och svansen kom att bölja alldeles intill pojken. Han hoppade upp på svansen och sprang så fort han kunde längs Odjurets rygg. Ryggen var hård, hal och full av pucklor och gropar och pojken slintade titt som tätt och var ibland nära att ramla i det fräsande havet men lyckades alltid i sista stund få tag i Odjurets ryggfjäll.

Sträckan var lång. Halvvägs tröttnade pojken. Långt framme såg han ponnyn simma i skenet av lågorna som flammade ur Odjurets gap. Pojken samlade sina sista krafter och fortsatte färden medan han ropade på John Blund.

Endast ett tiotal meter från Odjurets huvud föll pojken omkull. Han fick grepp om några hudfjäll men kände att hans krafter höll på att ta slut. Under honom snurrade Odjuret våldsamt och ovanför bad himlens vindar om nåd. I samma stund firade John Blund sig långsamt nedåt med hjälp av en grå stjärnstege. Han hade gröna kläder och filstövlar på fötterna. John Blund pekade mot Odjurets huvud. Pojken var så trött att han nästan kröp men han orkade ändå fortsätta sin färd

Odjuret hade fått ponnyn i sitt grepp och pojken sprang. Han glömde sin trötthet och han glömde att vara rädd. Odjuret hade öppnat sitt gap så stort att ponnyn inte kunde se dess ögon. Gapet var som en enorm tunnel som sög ponnyn närmare och närmare. John Blunds stjärnepulver måste fås in i Odjurets ögon fort som bara den. Medan pojken rusade framåt funderade han på en utväg men det var först i ögonblicket då han hoppade upp på ponnyns rygg som han kom på den. Han bad ponnyn flyga rakt upp och precis i höjd med Odjurets ögon klädde pojken av sig ponnyns blåa täcke och retade honom genom att vifta med täcket. Odjuret morrade till och glömde bort John Blund, som utan att Odjuret hann blinka hällde in den eviga sömnens pulver i de vidöppna ögonen.

Nu rådde ett underbart lugn på ön. Stjärnorna klarnade och blev gula och pojken och ponnyn kunde återvända hem. Pojken lade sig i sin egen säng och ponnyn lade sig givetvis bredvid. Pojken förstod plötsligt att han inte visste var ponnyn egentligen bodde och frågade förvånat om saken. Ponnyn funderade en stund och svarade sedan:

”Jag föddes på den gröna ön, men du kallade på mig i natt. Jag fann dig och återvände till ön. Nu är mitt hem hos dig.”

Pojkens hem blev fridfullt efter den här natten. De arga rösterna hade tystnat och stjärnhimlen lyste glänsande. Pojken drog ut på nya nattliga äventyr. En natt besökte han mammas och pappas drömmar. Även den natten kom att bli magisk, eller egentligen kanske drömmen förtrollade tillvaron. Följande kväll stekte familjen äpplen tillsammans. Huset fylldes av en underbar doft. Hunden Buddy låg i farstun i sin bädd med öronen resta. Ljudet av annalkande hovar hördes tydligt men ljudet var långt borta och hördes i alla de timmar då familjen samtalade och sjöng med de mjuka rösterna de nästan hade glömt.

Och det var så det hände sig att en viss ponny kom till sitt nya hem en kväll i december. Ponnyn kom galopperande med manen och svansen fladdrande. Ponnyn var vit som snö och han rörde sig lätt som vinden. Han hette Lad och var hemma från en avlägsen ö.

Pojken och ponnyn kramades och pojkens förädrar såg förvånat på varandra. Sedan öppnade de sin famn. Först för varandra, sedan för för sin pojke, sedan för hela den samlade hopen tillsammans.

Och från det ögonblicket hände det sig att allting alltid var möjligt. Ponnyn och pojken fortsatte att uppleva gemensamma äventyr. Hunden inbjöds att följa med. Oftast stannade han hemma och vaktade huset, men han viftade på svansen varenda gång pojken riktade sin stjärnkikare mot honom.

Prinsessan dansar ut på ängen,
sjunger på refrängen
till en sång om getter
som heter Pål och Petter,

dansar med en näpen skara
glada blombarn, underbara!
De är lila, röda, rosa,
en nätt flicka heter Åsa

den vita ponnyn snälla, rara
kommer ifrån Connemara,
han har krona av solstrålar
och en ring gjord av månar

Ponnyn bjuder upp till ritt
i stjärneriket sitt:
Prinsessan ropar ”Hej, hurra,
alldeles jättebra!”

Sessan rider, flyger fram
tittar ner, ser kor och lamm,
rider en ordentlig sväng,
landar sen i egen säng

Och nu är sagan riktigt slut,
bakom molnet ponnyn tittar ut
Blommorna syns ingenstans;
gömmer sig i sovsandsglans

innanför det tunna tyget
eller ute på balkongen där
månen är enorm och allting
som en sydländsk stad, varm
klibbig, vi lyfter våra

glas, vi klirrar med besticken, våra
skratt svallar vilda, fria, vi
umgås till toner av jazz trots att
ingen musik spelas, min
klänning är rosa, i spets

cigarettmunstycket i svart, jag
röker medan jag förälskar mig
om igen; och igen, känner
din hetta genom rummet, vi
diskuterar politik och

annat, en svettpärla
rinner mellan brösten, jag
hör mig ha åsikter om
det mänskliga, förstår
hur ensamhet kan kännas

klänningen vill dansa, vill famnas;
vill träffa dig; som de andra
varandra, eller någon, hålla
en hand, luta sig mot; pianot;
sammetsnatten midnattsvart

Bild Eric Leraillez http://www.e-mage.fi

Som blivande farmor har jag börjat få barnadille. Jag kastas fram och tillbaka i känslor och tankar och mest av allt är jag så där vansinnigt rörd att jag när som helst kan brista ut i tårar.

Det är stort. Det är otroligt underbart, det är fantastiskt, det är ett mirakel!

Det är ett likadant mirakel då precis varje barn ska födas, det är det verkligen. Jag önskar att varje barn kunde få födas till kärlek och lycka och kunde jag trolla skulle jag trolla just det.

Att barn föds betyder förstås också att moderskap föds. Det är självklart, men inte så där alldeles, för alla barn har inte mödrar.

Min mamma dog. Jag hade nyss fyllt fem år och var rätt liten för att tackla det hela men jag fick till det på mitt sätt. Min mamma hade varit den härligaste, finaste, snällaste, vackraste. Alla sa så och då var det förstås sant.

För att få rätt stuk på mitt beteende kollade jag in mina kompisar och deras mammarelationer. Hastigt lärde jag mig att mammor endast och enbart kan kritiseras av de egna barnen. Allas mammor tycktes vara världsbäst, eller åtminstone nästbäst, efter barnet själv, alltså.

Sedan blev jag mamma själv. Det var den absolut största lyckan, jag var så förälskad i mitt lilla pyre, glädjen vällde genom varje por, moderskapet gav förklaringen till meningen med livet. Många år senare blev jag mamma för andra gången och fördubblat moderskap var dubbel lycka, dubbel förälskelse och dubbel förståelse för livets mening, förstås. Jag lyste som en sol för jag hade glorifierat moderskapet och visste att alla morsor alltid är världsbäst, eller åtminstone nästbäst, i alla tider, i ur och skur, i tid och otid, så var det bestämt, så skulle det vara.

Faderskapet funderade jag inte så mycket på. Farsor skulle vara som farsor borde vara, faderskapet var som moderskapet, men annorlunda. Feminint och maskulint, kompletterande och bra. Farsor var också världsbäst, eller nästbäst, det var inget komplicerat i icke-logiken, det var som det skulle vara.

Min tro på de helgonförklarade föräldrarollerna fick sig en allvarlig törn genom min skilsmässa. Allt var på vacklande grund, förtroendet som bortblåst och i det sammanhanget kände sig ingen som världsbäst. Turligt nog hade jag moderskapet att leva upp till, i motvikt till det andra.

De andra levde nog också upp till moderskapet. Det betyder antagligen någonting helt annat, något som jag i min femårshjärna för länge sedan hade tolkat. Kanske det jag avser med moderskap betyder trygghet, eller kärlek, eller samhörighet, kanske allt och mera till.

Som barn hade jag allt det där. Kanske vi kan kalla det moderskap, för enkelhetens skull.

Det gick som det gick, sedan. Jag överlevde med livsglädjen och moderskapet i behåll och mina barn är fortfarande de allrabästaste små sötnosarna, de allra godaste små godingarna, de allra gulligaste små ljufvadufvorna.

I moderskapet har funnits stunder då jag har känt mig som fanskapet själv – små plutteduttingar kan många konster och de använder många ord och morsor kan bli halvgalna av ilska och morra så att det osar och stampa fot så det dånar men moderskap klarar alla test. Det bara finns, precis sådant som det just då råkar te sig.

Nu ska jag alltså bli farmor. Jag lyser och myser och pyser av lycka för farmorskapet är ju alldeles extraunderbart. Ni vet, den gråa knuten i nacken, den blommiga klänningen, förklädet, de runda glasögonen och korgen med stickor, nystan och halvfärdiga tröjor. Tultande barnbarn med glasskladdiga fingrar som strålar av att bli bortskämda, all tid i världen att leka och stöka, pepparkaksbak, blåbärsplockning och en och annan tur i kälkbacken. Lugn och ro och pendeluret som tickar i köket.

För min sambo är farmorsvyn inte så romantisk. Han vill nog gärna se mig som en kvinna mitt i livet som klapprar omkring på höga klackar, bär minikjol och jeansjacka, smycken och parfym – och det är väl ungefär sådan jag kommer att förbli. Det där med lugn och ro kanske inte riktigt är min grej, trots allt.

Oj så roligt farmorskapet ska bli – med eller utan grå knut!

Finland är ett land med regler – ett riktigt Regelland. Det konstiga med Regellandet är att folk faktiskt följer reglerna och det finns regler för nästan allting – om inte annat så åtminstone oskrivna regler.

Det är kanske idiotiskt och man kanske vänjer sig. Eller också inte.

Man vaktar på varandra. Regler är till för att följas. Alltid bryr jag mig inte, men ibland känns det illa.

Som den gången Tösen och jag promenerade med hundarna runt den lilla parken i närheten av vårt hem. Den blöta snön som singlade ner var inte speciellt otrevlig och hundarna nosade glatt på alla dofter som andra hundar hade lämnat efter sig. De markerade omständigt sitt revir i flera omgångar och då den större hunden lade sitt tredje lass hade jag slut på påsarna och kunde alltså inte plocka upp efter hunden.

Vi skämtade en smula om det här, Tösen och jag. Kanske att vi kände oss obehagliga till mods som de regelbrytare vi var. Nå, lasset låg nästan intryckt i buskaget och skulle nog inte utgöra någon fara.

Det var jul i luften. På gårdsplanerna hade upplysta granar monterats upp. Snöfallet gjorde änglasken under gatlamporna och hussilhuetterna var vackra med sina upplysta förnster och tingeltangeldekorationer på de fåtaliga balkongerna. Tösens ögon strålade då hon planerade allt hon skulle skriva till Julgubben om och jag fick en härlig känsla av julemys.

Hundarna drog och stretade mot Holmen. Vi väntade snällt vid röd gubbe på att få gå över. En man med två hundar närmade sig med bestämda steg.

Tösen och jag drog oss bakåt mot busshållplatsen. Hundslagsmål var det vi minst önskade. Mannen ställde sig på någon meters håll och började högljutt skrikande skälla ut mig för att jag inte hade plockat upp efter hunden. Mitt hjärta bultade av skräck och jag höll krampaktigt i den stora hundens sele med ena handen och Tösens hand med den andra. Hon höll i sin tur krampaktigt i den lilla hundens koppel.

Snön lade sig i stora sjok på mannens mössa. Han stod under en lampa mitt i änglaskenet och gormade så spottet flög. Bakom honom tuffade den glesa kvällstrafiken på alldeles som vanligt. Jag bad om ursäkt och beklagade att påsarna hade tagit slut. Jag förklarade, jag skämdes, jag var ledsen. Mannen fortsatte att vråla. Småningom byttes min rädsla ut mot något annat och jag upplevde Regelnissen som patetisk i sin osande ilska och avbröt hans svada med en önskan om en god fortsättning på juletiderna.

Framför oss låg fina gamla skutor förtöjda och bakom dem föll snön mjukt i de mörka vågorna framför Holmen. På bron kunde man urskilja svaga rörelser av kvällsflanerare.

Mannen fortsatte att vråla. Tösen och jag gick över gatan. Gubben var grön. Mannen blev kvar men bakom oss hörde vi hans arga röst hota med både det ena och det andra. Tösen trodde att vi hade gjort något fruktansvärt farligt. Jag försökte skämta bort det med stinkbomber och bajsminor och mysigheten var som bortblåst. Snön kändes ruggig och vinden var kall.

Det finns otaliga regelberättelser. De är inga upplyftande historier.

En gång blev en god vän upplyst av polisen. Vännen parkerade sin bil på en avsides belägen gata. Han kom ursprungligen från ett annat land men hade lärt sig en hel del om reglerna i Regellandet. Han såg ordentligt efter att det inte fanns något parkeringsförbud. Nöjd och glad lämnade han bilen, uträttade sitt ärende och kom tillbaka en stund senare. Då höll polisen på att skriva ut parkeringsböter. Vännen frågade försynt om orsaken. Polismannen svarade enligt Regellandets regelverk:

– I Finland är allt sådant som inte är speciellt tillåtet definitivt förbjudet.

Vännen blev upplyst, men om han trivs bättre i landet efter den kunskapen är en annan fråga.

I Regellandet bor det små och öhövliga poliser i många medborgare. Det är ingen fin egenskap. Jag skulle föredra storsinthet, flexibilitet och mänsklighet i stället. Kanske jag borde flytta till landet Ingenstans, eller åtminstone försöka hitta en egen fé som kunde sprida stjärnglans och goda intentioner över reglernas svarta dimma?