En viss ponny kom att bli medlem i vår familj för sisådär tio är sedan. Då hade vi mängder av förändringar bakom oss och stod darrande inför början på allt det nya, härliga, men obekanta och farliga.

Vi var min dotter och jag. Till det nya hörde hundvalpen D. Till det som skulle förändras hörde den guldgula prinsessponnyn Pem.

Vi hade flyttat och lämnat landsbygd med stall på gården och åkrar och skog som närmaste grannar och bytt levnadsomgivningen till radhus i förortsmiljö med köpcentrum och busshållplats. Ponnyn Pem bodde i hyresstall. Vi hade havet i närheten och kände oss trygga på det sättet. Dottern åkte buss till skolan och hade en helt ny frihet. Jag hade en aning om att allt skulle bli riktigt bra, att vi skulle skapa oss ett liv med trygghet och hemtrevnad och andra myslyxiga ingredienser.

Ponnyn Pem blev ohjälpligt för liten. Dottern ville tävla. I en framridningshall insåg hon ponnyn Pems litenhet – hon skulle enkelt ha kunnat gå under magarna på de andra hästarna.

Med sorg i hjärtat såg vi oss om efter ett nytt hem för vår älskade godbit. Hon hade varit med om många av våra lyckliga stunder och svarta svårigheter och vi älskade henne över allt på jorden och diktade rim och ramsor till och om henne.

Men ponnyn Pem kom att flytta och dottern kom att träffa en annan ponny. En med ljusröd mule, lockig svans och milda rådjursögon. En aningen skygg och blyg, vit och vacker sagovarelse som precis hade kommit från de fria viddernas hemö. Ponnyn lät dottern försiktigt blåsa in luft i de uppspärrade näsborrarna och dottern var absolut förälskad.

Jag försökte vara förnuftig och resonerade kring en massa borden. Man borde till exempel prova många ponnyer för att veta vilken som passar en bäst och man borde ha en rutinerad ponny om man själv är orutinerad, bland annat.

Dottern vägrade alla borden.

I sanningens namn var nog också jag betagen av den fantastiska ponnyn. Han kom att bli vår och en livslång kärlek fick sin början.

Naturligtvis älskar vi alltid ponnyn Pem också. Men W kom till oss i tiden av förändring och han har hört flera hemligheter än de flesta presidenter och andra hemlighetslyssnare. Han är alldeles speciell och har aldrig svikit ett förtroende.

I början var allting nytt. Hunden D och ponnyn W hade olika livsuppfattningar. Hunden D var ung och vild och hade ingen förståelse för hinder eller hur man tar sig runt dem. Hon var för full fart och raka vägar.

Ponnyn W hade lärt sig att kasta sig undan annalkande lokomotiv och andra faror.

Kombinationen var inte den bästa.

Jag red ut en tur för att vänja ponnyn vid det nya landskapet. Dottern satt vid en åkerkant bland gula blommor. Benen dinglade över dikeskanten. Bredvid henne satt D och spanade ut över vidderna. Kopplet låg löst och dottern höll öglan i ett lagom bestämt grepp.

D fick syn på mig på W. Jag såg D närma sig i en fart som inte är möjlig, hon såg ut som en svävande pil och jag insåg att inom loppet av några sekunder skulle jag ha pilen i famnen och steg hastigt av för att kunna fånga upp pilens massa. D genade rakt igenom ponnyn som förskräckt hoppade åt sidan och jag blev liggande på marken medan hund och ponny störtade iväg över fälten.

Ponnyn W kom att lära sig ett och annat.

Dottern älskade tävlingar och tillsammans med W drog hon land och rike runt. De hoppade och mitt hjärta löpte vilt som en hord lössläppta ungtjurar på sin första betesdag men dottern var målmedveten och placerade sig ofta. Ponnyn var alltid den vitaste och vackraste, han hade alltid den gulligaste mulen och den lockigaste svansen. Han var en Prins, en riktig PonnyPrins.

Dottern blev för gammal för ponnytävlingar. Prinsen var för underbar för att säljas.

Han har fortsatt att glädja människor. Efter dottern har han burit fram ett antal nya prinsfantaster.

Numera bor han på en ö. Inte den han föddes på, nejdå, men på en ö dit man tar sig med färja. Han är i sitt esse där han går omkring och doftar havsluft i de försiktigt iblåsta näsborrarna. Han känner kolukt också och den doften passar honomn speciellt bra. Ponnyn W gillar kossor och upplever dem som en fläkt från det förgågna. De är hans homies. Får skulle han troligen också uppskatta, kanske vi kan arrangera det på något sätt för ponnyn är naturligtvis förtjänt av allt han kan önska.

Idag har W varit på sin första tävling med sin nuvarande ryttare. Han kanske inte var den duktigaste, eller mest intresserade, den mest samarbetsvilliga, eller ens den som vann men han var fantastiskt vit och han hade den gulligaste mulen, de mildaste ögonen och den lockigaste svansen.

Jag, som inte ens var på plats, blev alldeles till mig och rörd av att bara ett par bilder.

Ponnyn W har ett stort hovmärke i mitt hjärta och hur han än gör blir det alltid härligt på något sätt. Vårt liv har blivit fullt av myslyxighet och annat underbart och vi är så lyckliga över att ponnyn W får fortsätta att glädja ivriga ryttare och andra prinsfantaster.