Bild Eric Leraillez http://www.e-mage.fi

Som blivande farmor har jag börjat få barnadille. Jag kastas fram och tillbaka i känslor och tankar och mest av allt är jag så där vansinnigt rörd att jag när som helst kan brista ut i tårar.

Det är stort. Det är otroligt underbart, det är fantastiskt, det är ett mirakel!

Det är ett likadant mirakel då precis varje barn ska födas, det är det verkligen. Jag önskar att varje barn kunde få födas till kärlek och lycka och kunde jag trolla skulle jag trolla just det.

Att barn föds betyder förstås också att moderskap föds. Det är självklart, men inte så där alldeles, för alla barn har inte mödrar.

Min mamma dog. Jag hade nyss fyllt fem år och var rätt liten för att tackla det hela men jag fick till det på mitt sätt. Min mamma hade varit den härligaste, finaste, snällaste, vackraste. Alla sa så och då var det förstås sant.

För att få rätt stuk på mitt beteende kollade jag in mina kompisar och deras mammarelationer. Hastigt lärde jag mig att mammor endast och enbart kan kritiseras av de egna barnen. Allas mammor tycktes vara världsbäst, eller åtminstone nästbäst, efter barnet själv, alltså.

Sedan blev jag mamma själv. Det var den absolut största lyckan, jag var så förälskad i mitt lilla pyre, glädjen vällde genom varje por, moderskapet gav förklaringen till meningen med livet. Många år senare blev jag mamma för andra gången och fördubblat moderskap var dubbel lycka, dubbel förälskelse och dubbel förståelse för livets mening, förstås. Jag lyste som en sol för jag hade glorifierat moderskapet och visste att alla morsor alltid är världsbäst, eller åtminstone nästbäst, i alla tider, i ur och skur, i tid och otid, så var det bestämt, så skulle det vara.

Faderskapet funderade jag inte så mycket på. Farsor skulle vara som farsor borde vara, faderskapet var som moderskapet, men annorlunda. Feminint och maskulint, kompletterande och bra. Farsor var också världsbäst, eller nästbäst, det var inget komplicerat i icke-logiken, det var som det skulle vara.

Min tro på de helgonförklarade föräldrarollerna fick sig en allvarlig törn genom min skilsmässa. Allt var på vacklande grund, förtroendet som bortblåst och i det sammanhanget kände sig ingen som världsbäst. Turligt nog hade jag moderskapet att leva upp till, i motvikt till det andra.

De andra levde nog också upp till moderskapet. Det betyder antagligen någonting helt annat, något som jag i min femårshjärna för länge sedan hade tolkat. Kanske det jag avser med moderskap betyder trygghet, eller kärlek, eller samhörighet, kanske allt och mera till.

Som barn hade jag allt det där. Kanske vi kan kalla det moderskap, för enkelhetens skull.

Det gick som det gick, sedan. Jag överlevde med livsglädjen och moderskapet i behåll och mina barn är fortfarande de allrabästaste små sötnosarna, de allra godaste små godingarna, de allra gulligaste små ljufvadufvorna.

I moderskapet har funnits stunder då jag har känt mig som fanskapet själv – små plutteduttingar kan många konster och de använder många ord och morsor kan bli halvgalna av ilska och morra så att det osar och stampa fot så det dånar men moderskap klarar alla test. Det bara finns, precis sådant som det just då råkar te sig.

Nu ska jag alltså bli farmor. Jag lyser och myser och pyser av lycka för farmorskapet är ju alldeles extraunderbart. Ni vet, den gråa knuten i nacken, den blommiga klänningen, förklädet, de runda glasögonen och korgen med stickor, nystan och halvfärdiga tröjor. Tultande barnbarn med glasskladdiga fingrar som strålar av att bli bortskämda, all tid i världen att leka och stöka, pepparkaksbak, blåbärsplockning och en och annan tur i kälkbacken. Lugn och ro och pendeluret som tickar i köket.

För min sambo är farmorsvyn inte så romantisk. Han vill nog gärna se mig som en kvinna mitt i livet som klapprar omkring på höga klackar, bär minikjol och jeansjacka, smycken och parfym – och det är väl ungefär sådan jag kommer att förbli. Det där med lugn och ro kanske inte riktigt är min grej, trots allt.

Oj så roligt farmorskapet ska bli – med eller utan grå knut!