VIDUNDERLIGHETER OM POJKEN, PONNYN OCH ODJURET

Jormungandir

Bild Eric Leraillez http://www.e-mage.fi

Det var en gång, och senare en annan, och ännu senare antagligen ganska många till, men det var i alla händelser en vidunderlig natt. De vidunderliga nätterna är annorlunda och konstiga, sådana, där det händer magiska saker. Nätterna är så spännande att de nästan är som drömmar. En av de här vidunderliga nätterna kom en ponny med en stor hemlighet, och i precis den natten gjorde pojken sitt livs modigaste gärning.

Natten började alldeles som vanligt. Pojken åt sin kvällsmat, borstade tänderna, tog på sig sin pyjamas och sa god natt. Ute mörknade natten. Pojken försökte somna. I rummet spred en liten nattlampa ett mjukt och trevligt sken. Bakom dörren pratade föräldrarna med hårda och arga röster. Rösterna var farliga och pojken försökte stänga sina öron. Han önskade att det skulle vara annorlunda, att rösterna skulle förvandlas till snälla, att någon skulle trösta honom. Men ingen kom, och pojken visste att ingen någonsin lyssnade till hans gråt.

Pojken tittade ut genom det öppna fönstret. Månen syntes som en gul skära på den mörkblåa himlen. Natten var varm och gardinerna rörde sig lite. Ibland brukade pojken försöka räkna nallebjörnarna i mönstret för att få sömn.

Den här kvällen var annorlunda.

Precis då pojken höll på att somna, precis i ögonblicket då han var mellan sömn och vakenhet smekte någon hans hår. Pojken log sömnigt och vände en aning på huvudet. Han fnittrade. Sedan skuffade någon försiktigt på pojkens axel. Han vände sig på rygg och kunde se vem det var. Synen var fantastisk, rentav vidunderlig, men pojken blev inte alls rädd. Han såg en vit ponny som försiktigt blåste varm, kittlande luft mot hans ansikte. Pojken skrattade och smekte den rosa mulen och ponnyn blåste mera kittlingsluft på honom.

Ponnyn hade kommit in genom fönstret. Han hade fortfarande lite stjärnpuder i sin långa pannlugg. Han stod på pojkens randiga matta och bad med sina snälla, bruna ögon pojken att stiga upp. Pojken hoppade ur sängen med ett snabbt skutt och landade bredvid ponnyn. Han kramade ponnyn med all sin kraft och ponnyn snodde sin hals om pojken. Ponnyn doftade som nattens mörker och morgonens dagg. Sedan började ponnyn prata med en röst som var så tyst att den hördes som en tanke i pojkens huvud. Ponnyn sa:

”Skoj att träffas, min vän. Mitt namn är Lad, men du kan kalla mig ponnyn om det känns så. Jag är här för att du kallade på mig, du önskade en vän. Ditt namn är Oliver, men jag kanske kallar dig pojken om det passar dig? Jag är din vän om det är vad du vill.”

Pojken tvinnade sina armar om ponnyns hals, kramade och kramade, smekte, om och om igen. Ponnyns päls glänste som silver i natten och hovarna lyste i guld. Han hade en lång, lockig svans och manen räckte långt över halsen.

Den vackra ponnyn kunde flyga. Han hade fötts på en avlägsen ö, mitt i havet, omgiven av klippor. Ponnyn var stor och stark och orkade bära pojken under stjärnhimlen ända fram till regnbågens ände. Ponnyn bad pojken hoppa upp, bad honom med på de stora äventyren. Han sänkte huvudet och frågade om pojken var redo och gav honom en puff med huvudet. Pojken flög högt upp i luften och landade mjukt på den vita ryggen och så begav de sig ut i natten.

Farten var lagom och ponnyn steg högt. Han följde den stjärndammiga stigen mot månen. Pojken tittade ner och såg underliga saker. Han såg en krympande värld, pyttesmå hus, träd, bilar. Han såg skogens djur, han såg havets fiskar. Han var som på bio. Med håret böljande och pyjamasen flaxande red han mot det okända. Ponnyn gav pojken en stjärnkikare, i vilken han kunde titta in i människors hem långt från den stjärnblinkande himlen.

Först vände pojken kikaren mot grannens barn. Elisa och Ester sov i våningssängar, Ester uppe och Elisa nere. De hade en nattlampa tänd och ett nattkärl i rummet. På andra sidan ån bodde Artur och Einar. De hade egna rum och bägge dörrarna var på glänt. Artur sov på rygg med munnen öppen och Einar hade ett mjuksidjur under armen.

Pojken riktade kikaren mot sitt eget hem. Först var han nervös, men märkte efter en stund att det var tyst om natten. Mamma och pappa sov tillsammans i sin stora säng. Mamma kanske frös för hon hade snott in sig i täcket. Pappa snarkade fridfullt med armen om mamma.

Sedan tittade han på sin egen säng. Den var naturligtvis tom, men han tänkte sig själv i den. Han sov rygg mot rygg med ponnyn. Tidigare hade de läst tillsammans, boken låg på nattygsbordet. De hade druckit genomskinlig trolldricka och de hade likadana blåa pyjamasar.

Hunden Buddy låg i nedre våningen på sin mjuka bädd. Han vaktade huset. Då pojken riktade kikaren mot honom viftade han glatt på svansen och berättade att allting var bra där hemma.

Färden fortsatte, men nu var den annorlunda. En aning av fara hade uppenbarat sig. Ponnyn förde pojken mot sin egen hemö. Det blev kyligare, som på senhösten, eller vintern. Pojkens pyjamas förvandlades och blev varmare och på fötterna uppenbarade sig lammskinnsfodrade tofflor. Ponnyns pyjamas blev ett tjockt hästtäcke. Vinden stormade våldsamt. I månens sken såg pojken hur jättevågorna anföll klipporna som skyddade ön. De vita kammarna syntes tydligt ända upp i himlen. På land klamrade sig de små stenhusen fast i varandra. På fälten försökte djuren finna ett gemensamt skydd under de få träden. Molnen dundrade mörka och låga och nuddade nästan vid trädtopparna.

Ponnyn blev allvarlig. Pojken kände sig rädd, men han litade på ponnyn. Han tvinnade sina händer i ponnyns man och viskade:

”Jag är din vän, jag är klar.”

Och ponnyn störtade som en hök mot det virvlande vattnet. Pojkens mage vändes ut och in av farten. Ur ögonvrån såg han skräckslagna får, kor och hästar men ponnyn styrde mot havet.

Sedan såg pojken odjuret som rasade i vattnet.

Svansen skapade vågorna, huvudet gjorde stormen. Himlens stjärnor bleknade och blinkade gråa. Vattnet kokade och fräste. Odjuret simmade vrålande av raseri runt ön och piskade klipporna med svansen och andades lågor mot fält och buskar.

Ponnyn landade på en ensam, mörkgrå klippa i havet. Klippan var hal och lyste av kattguld. Ponnyn ruskade pojken av sin rygg. Stormen tjöt. Pojken hackade tänder både av köld och av skräck, men ponnyns ärende var större än pojkens rädsla. Han tittade pojken djupt i ögonnen och pratade med allvarlig röst:

”Idag behöver jag din hjälp, min vän. Odjuret hotar vår ö och vill förgöra allt levande. Odjuret måste fås att sova sin eviga sömn, men det är bara John Blunds stjärnpulver som får honom att somna. Jag har fått en påse av stjärnpulvret och Nordstjärnan förvarar påsen för mig. Jag ska försöka blåsa pulvret i Odjurets ögon, men om jag inte lyckas undvika hans svans förgörs jag. Oliver, om jag somnar in för evigt ber jag dig rädda ön.”

Ponnyn klädde av sig täcket och draperade det runt pojkens axlar. Sedan dök han rakt ner i det skummande havet. Pojken stod skräckslagen kvar på klippan och såg hur ponnyn simmade mot Odjurets vredgade huvud. Huvudet var stort som ett litet berg och ögonen lyste röda. Odjuret koncentrerade sig på ponnyn och svansen kom att bölja alldeles intill pojken. Han hoppade upp på svansen och sprang så fort han kunde längs Odjurets rygg. Ryggen var hård, hal och full av pucklor och gropar och pojken slintade titt som tätt och var ibland nära att ramla i det fräsande havet men lyckades alltid i sista stund få tag i Odjurets ryggfjäll.

Sträckan var lång. Halvvägs tröttnade pojken. Långt framme såg han ponnyn simma i skenet av lågorna som flammade ur Odjurets gap. Pojken samlade sina sista krafter och fortsatte färden medan han ropade på John Blund.

Endast ett tiotal meter från Odjurets huvud föll pojken omkull. Han fick grepp om några hudfjäll men kände att hans krafter höll på att ta slut. Under honom snurrade Odjuret våldsamt och ovanför bad himlens vindar om nåd. I samma stund firade John Blund sig långsamt nedåt med hjälp av en grå stjärnstege. Han hade gröna kläder och filstövlar på fötterna. John Blund pekade mot Odjurets huvud. Pojken var så trött att han nästan kröp men han orkade ändå fortsätta sin färd

Odjuret hade fått ponnyn i sitt grepp och pojken sprang. Han glömde sin trötthet och han glömde att vara rädd. Odjuret hade öppnat sitt gap så stort att ponnyn inte kunde se dess ögon. Gapet var som en enorm tunnel som sög ponnyn närmare och närmare. John Blunds stjärnepulver måste fås in i Odjurets ögon fort som bara den. Medan pojken rusade framåt funderade han på en utväg men det var först i ögonblicket då han hoppade upp på ponnyns rygg som han kom på den. Han bad ponnyn flyga rakt upp och precis i höjd med Odjurets ögon klädde pojken av sig ponnyns blåa täcke och retade honom genom att vifta med täcket. Odjuret morrade till och glömde bort John Blund, som utan att Odjuret hann blinka hällde in den eviga sömnens pulver i de vidöppna ögonen.

Nu rådde ett underbart lugn på ön. Stjärnorna klarnade och blev gula och pojken och ponnyn kunde återvända hem. Pojken lade sig i sin egen säng och ponnyn lade sig givetvis bredvid. Pojken förstod plötsligt att han inte visste var ponnyn egentligen bodde och frågade förvånat om saken. Ponnyn funderade en stund och svarade sedan:

”Jag föddes på den gröna ön, men du kallade på mig i natt. Jag fann dig och återvände till ön. Nu är mitt hem hos dig.”

Pojkens hem blev fridfullt efter den här natten. De arga rösterna hade tystnat och stjärnhimlen lyste glänsande. Pojken drog ut på nya nattliga äventyr. En natt besökte han mammas och pappas drömmar. Även den natten kom att bli magisk, eller egentligen kanske drömmen förtrollade tillvaron. Följande kväll stekte familjen äpplen tillsammans. Huset fylldes av en underbar doft. Hunden Buddy låg i farstun i sin bädd med öronen resta. Ljudet av annalkande hovar hördes tydligt men ljudet var långt borta och hördes i alla de timmar då familjen samtalade och sjöng med de mjuka rösterna de nästan hade glömt.

Och det var så det hände sig att en viss ponny kom till sitt nya hem en kväll i december. Ponnyn kom galopperande med manen och svansen fladdrande. Ponnyn var vit som snö och han rörde sig lätt som vinden. Han hette Lad och var hemma från en avlägsen ö.

Pojken och ponnyn kramades och pojkens förädrar såg förvånat på varandra. Sedan öppnade de sin famn. Först för varandra, sedan för för sin pojke, sedan för hela den samlade hopen tillsammans.

Och från det ögonblicket hände det sig att allting alltid var möjligt. Ponnyn och pojken fortsatte att uppleva gemensamma äventyr. Hunden inbjöds att följa med. Oftast stannade han hemma och vaktade huset, men han viftade på svansen varenda gång pojken riktade sin stjärnkikare mot honom.

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till VIDUNDERLIGHETER OM POJKEN, PONNYN OCH ODJURET

  1. penazza skriver:

    Loved it. Ska läsa den för Alice i morgon.
    Take care appel flower.
    /xxxseb

    Liked by 1 person

  2. mia bergenheim skriver:

    Alice har ritat en härlig bild på ponnyn för er som undrar hur han ser ut. Kolla här : https://penazzas.wordpress.com/2015/10/01/drawing-by-alice/

    Liked by 1 person

  3. penazza skriver:

    Väldigt snygg teckning också tycker jag. Den gillar jag med färgerna och allt. Likes!!!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s