”Liberty is always dangerous, but it is the safest thing we have.”
Redan från början var jag fast. Kanske det hände innan jag var född, kanske det hände för århundraden sedan, kanske det var i mina förfäders öde. Hur som helst, från första stund var vibrationerna där. Jag kände suget i magen och doften i näsborrarna, jag anade mjuka pälsar över skälvande muskler, jag föll för och drunknade i ögon som brunnar och blåste iväg med fladdrande näsborrar. Mitt hjärta fick rytmen av hovars mjuka tramp.
Jag var hästgalen. Det var självklart.
Ödet hade spikat ut en väg för mig. Med ivriga steg kastade jag mig ut i stjärnspåret iklädd prinsessaktig balettklänning och önskekappa.
Min första häst var en röd gunghäst. Följande var ett bord med soffdynor ovanpå och en metallked mellan dynorna som stigbyglar. Därefter kom en gul plastkälke som hette Gullhova och efter henne många till.
Rida på riktigt fick jag vänta med tills jag var dryga nio år. Det var en hel evighet. Att jag sedan ägnade hela evigheter åt hästarna efter det kan tyckas helt naturligt. De var mitt liv. I stallet fanns mina vänner och hästarna var innehållet.
Hela evigheter betydde hästliv långt upp i vuxen ålder med eget stall, tävlingsresor, underbara stunder och djupa tragedier. Hela evigheter betydde också hästaktiga högtider som jul och stundentmottagning och barnafödsel mellan hästskötsel och annat jordnära och äkta.
Mina barn kanske inte hade något val, de heller. Jag hoppas att det var ödet och inte jag som ledde in dem på stjärnspåret.
Nå, hur som helst.
Igår stod jag där vid utkanten av manegen och såg min son uppträda. Ja, egentligen var det hästarna som uppträdde men sonen dansade med dem, kommunicerade. Sprakande hovar trampade mjukt, muskler spändes under glansiga pälsar, hinder hoppades med elegans och spänst. Jag kände suget i magen och pussade försiktigt barnbarnets panna. Mot min bröstkorg kände jag hans spädbarnsvärme, han lilla hjärtas rytm och hans ljusblåa doft.
Tränaren var från Holland.
På utmärkt engelska gav han goda råd om teknik och finslipning. Hästarnas hoppkurva förbättrades. I deras ögon lyste en glöd, i deras näsborrars vidgning anades urgamla minnen från galopper över vida öknar. I de här hästarnas gener förenades ädel snabbhet med rå styrka och explosiv energi, i deras ådror flöt blod som härstammade från överlevarna, de snabba, de modiga, de som var beredda att både fly och slåss.
De här hästarna dansade en kraftfull dans.
En dans som måste hållas mjuk, som aldrig fick övergå till slagsmål.
Sonen smekte mjukt det ivriga stoets nacke. Barnbarnet gnydde i sömnen och lät sig vaggas till ro.
En stund senare en annan häst, en annan ryttare; min goda vän.
En häst som glänste som guld, en häst med rytmen i sina ådror. En häst som har varit skadad, som i månader har samlat energi i de trimmade musklerna, en häst med en önskan om frihet, om fart.
En häst som äntligen fick ta sitt första lilla hinder, en häst som fortfarande måste kontrolleras.
En häst som dansade sig ur ramarna, bröt sig loss, visade all sin samlade styrka, vägrade kontroll, vägrade lyssna, prata, viska. Vägrade lyda.
En häst som gjorde det en häst gör. En häst som var både vig och kapabel.
Han vägrade förhållning. I stället sparkade han bakut så att jag såg hästskornas silveglänsnde u-form. I följande sekund gav han ett par broncobockar med krökt rygg som en vild tjur på en rodeuppvisning bara för att i nästa ögonblick skjuta upp i höjderna och där med all sin instängda kraft bocka sig fri. Min vän flög iväg från flera meters höjd med huvudet före mot sargen.
Hästen fortsatte att bocka vilt.
Dansen hade övergått till någonting annat.
Min väninna kom som genom ett under på benen. Mörbultad och vimmelkantig såg hon sin älskade häst storma omkring vild, fri och vacker.
Småningom lät han sig infångas. Den gamla skadan var läkt, hästen verkade oskadd.
Min väninna hade turen med sig, det kunde ha gått mycket värre.
Vi hästgalningar fortsätter vår cirkus.
Vi försöker förstå. Vi försöker lära oss att kommunicera med hundratals kilo vibrerande muskler, vi blåser i uppspärrade näsborrar och klappar avspända halsar. Vi njuter av vibrationerna, av dansen, av kraften, av det fulländade hoppet, det fantastiska samarbetet.
Vi vet att hästar är farliga. Vi vet att de är oberäkneliga, att de följer instinkter, att de gör som hästar alltid genom alla tider har gjort. Vi hoppas få vara med i flocken, vi hoppas få dansa, få flyga, få känna suget.
Vi står i maneger och fascineras. Om och om igen.
paintaword 