Bild Eric Leraillez http://www.e-mage.fi

Vilken skrattsalva! Jag har ont i magmusklerna och ögonen svider av alla glädjetårar som störtat ur dem. Alltså du milda Matilda, en man, en scen, en högvälboren teater, vad kan man vänta sig? Jag menar monolog, år efter år, kritikerprisat och publikrosat – skoj, ja, javisst, artiga skratt, artiga applåder, blommor åt skådisen då härligheteten är över. Typ.

Nå, vi radade upp oss i salongen. I sista minuten, som så ofta. Vi fick följdaktligen äran att sitta på första raden. Det kändes lite genant, aningen intimt. Lite olämpligt för vår finlandssvenska artighet, men okej, en aning internationell anpassningsförmåga hade vi ändå förvärvat.

Vi radade upp oss. Det doftade blandat av dyrbar parfym. Bakom oss satt av en slump en liten skara släktingar; tre kvinnor i olika åldrar. ”Vi” bestod av tre kvinnor i liknande ålder tillsammans med en man. Mannen var min bror. Klart var att han representerade en minoritet i publiken.

Jag ville gärna tro att han var där av fri vilja.

Nå, skådespelaren, Grottmannen, var en man. Jag tänkte att min bror nog skulle klara sig. Om föreställningen skulle sväva ut i för högtravande sfärer skulle brorsan alltid kunna koncentrera sig på det manliga perspektivet. Han skulle fokusera. Han skulle säkert hitta något annat att tänka på i ett par timmar.

Pjäsen drog igång på ett sätt som fick oss att vråla av skratt. Absolut inte av artighet, nej tvärtom. Vi träffades av oss själva, vårt beteende, vi vrålade och grät och asgarvade och glömde vår artighet och snörvlade och snöt oss och frustade.

Absolut suveränt. Humor mitt i prick. Igenkänningsfaktor till max. Jag sneglade försynt omkring mig. Till vänster flabbade väninnan rart med huvudet aningen bakåtlutat. Till höger garvade brorsan på sitt typiska sätt med hela själen involverad. Till höger om honom kastade sig svägerskan framåt mot knäna i skrattsalvor som såg ut att komma från magen. Själv flämtade jag antagligen som en fisk på land då jag kippade efter andan.

Ja, pjäsen då? Vad den handlade om? Vad det roliga var?

Nå, grottmänniskor förstås! På ett fantastiskt sätt fick vi insikt i hur vi var, vi kvinnor åtminstone. Det finns nämligen två kön: Kvinnor och skitstövlar. På gott och ont. Njae, inte riktigt så, men med värme och empati skildras de olika könens karikatyrbeteenden på ett sätt som fick oss att halvt flabba ihjäl oss åt oss själva.

Det är nyttigt att se sig ur annat perspektiv ibland. Att göra det med humor är härligt!

Och männen då? Nå, min sambo var inte med men jag tror att han gillar pjäsen. Den öppnade nämligen nya dörrar i mig. Min förståelse har ökat. Jag inser att somt är manligt, bl.a. att stänga av – tex. mig…

Den här mannen, dvs. sambon, dvs. han som eventuellt härstammar från grottmannen har förresten en förklaring till pimpelfiske (ni vet det där som går ut på att en ensam man (eller okej, ibland två) sitter på livsfarligt tunn is i fruktansvärd köld timme efter timme utan att utbyta ett enda ord med någon och stirrar på ett hål i isen som de hoppas kunna fånga en fisk ur): ”En hobby för men med outhärdliga fruar”.

Grottmannen skulle nog hålla med om förklaringen. Kanske för att han med högsta sannolikhet ägnar sig åt pimpelfiske.