jag påminns om
Philip Marlowe och de andra som
drack whisky, sköt med Coltar och
älskade

välsvarvade damer med karmosinröda
läppar och sexrunda magar i tunna
negligéer, sällan
nakna

i mig bränner vinet, eller kanske
dina röstraspade vibrationer, jag
kunde faktiskt ha användning
av

vinden som nu blåser med
ökenundertoner, het och stark, du
fortsätter som om
det regnade

och jag vill att den förbannade stormen
ska blåsa bort min brand eller åtminstone
bleka det glödande
röda

aldrig i världen att jag skulle men
mitt inre draperar av sig och viker
ut sig och öppnar sig och mina
läppar

säras och vi stannar upp och det
är då alla kalibrar avfyras och kvar blir
ett läppavtryck; en gulnad
bok