Trötta och omtumlade klev vi ut i den kanariska eftermiddagen som redan gick mot kväll. Bakom oss hade vi många timmar flygtid och tre landningar, framför oss hade vi en dröm om en kärlekssemester och tid för bara varandra.
Vi hade rest romantiskt. Skyndat med händerna i varandras genom flygplatsen i Amsterdam och ätit en sen lunch på flygplatsen i Madrid. Vi hade skålat i vitt vin, både till lunchen och senare, vi hade läst och småpratat och slumrat in om vartannat.
De tjocka finlandskläderna kändes otympliga över våra kroppar. Sömnbristen sved i ögonen och medresenärerna hade försvunnit medan vi gjorde en anmälan om våra försvunna resväskor. Jag längtade efter en mysig middag med svalkande drycker och stormade fram mot första bästa taxi. Min sambo gick sävligt mot en busshållplats. Det förnuftiga alternativet (och den starkare viljan) vann och en stund senare åkte vi buss genom rusningstrafik mot en motorväg. Palmer vajade och på avstånd syntes höga bergstoppar. Vid kusten klättrade färgmättade byar upp i lavastensbranterna.
Jag andades ut i en lång, njutningsladdad suck. Det var nära nu, bara en kort sväng via hotellet och sedan skulle det vara fritt fram för semesterlyx.
Bussen stannade i centrum och vårt hotell låg nära. Vi gick fel. Frågade om råd och gick fel igen. Backarna var branta uppåt, neråt glittrade havet i lampornas sken. Överallt doftade det gott av mat. Svetten klibbade under parkasen. Promenaden blev rätt lång. Egentligen borde jag ha uppskattat möjligheten att röra på mig efter allt stillasittande men i stället stramades någonting åt i djupet av mitt inre. Jag log stelt för att lura bort irritationen för banne mig att jag skulle låta någonting så futtigt ta över.
Hotellet uppenbarade sig som ur intet precis som det skulle vara. Litet, spanskt, nära till allt. Rummet var afrikainspirerat med myggnät som sänghimmel, mörka trädekorationer, zebrarandig pläd och pantermönstrade kuddar. Badrummet var stort och fräscht och livet tedde sig alldeles möjligt.
Ute fanns bruset från de eviga vågorna. Vi flanerade tätt intill. Det skavde under ögonlocken och fötterna kändes som uppjästa brödlimpor men restaurangerna låg tätt och lockade med frestande menyer och specialerbjudanden. Vi valde på måfå och beställde gambas och vin. Sambons ögon log inte förföriskt, de log faktiskt inte alls. De såg mest ut att sova och jag kom på mig med att filosofera om franska sängkammarögon, vad de halvslutna ögonlocken egentligen betydde.
En natt senare vaknade vi till en strålande morgon. Mjuka ljud mötte kaffedoft, jag klädde mig i sommarklänning, han i shorts. Kaktusar, palmer, blommor, människor över gatorna, vågor mot klipporna, de underbart vackra, livsfarligt vassa, svarta, skulpterade, hisnande. Vi simmade i havet, åt tapas vid stranden. Log mot varandra i det svarta, vinden smekte vår bara hud, vi var som i en målning, som blommorna, de exotiska, bleka och vi visste att här skulle vi trivas.
paintaword 