Visserligen hade han rökt och supit redan som tonåring. Det hade mest varit en grupptrycksgrej, något man gjorde för att bevisa sin manlighet och som man fick betala senare på knä framför toastolen. Det var först i yrkeslivet som hans missbruk på allvar blivit ett missbruk. Närmare bestämt, några veckor efter att han kommit in i denna bransch. Numera kunde han inte prestera utan tobak och alkohol. Ett par supar och minst tre cigaretter innan för att slappna av och så ungefär samma dos efteråt som tröst. Det slet på honom, vilket vem som helst kunde se, men eftersom hans personliga utseende inte var nödvändigt för jobbet så tolererades det så länge som han kom ihåg sina repliker. Och snart var det dags igen. En tekniker signalerade åt honom. Han knölade ihop den sista återstoden av cigaretten, tog ett djupt andetag som inför en dykning, drog på sig det luddiga löshuvudet och steg in på scenen. Därpå hördes det sedvanliga: ”Okej! Sändning!”

Han suckade och började förställa sig.

”Hallå alla barn! Nallebjörnen har saknat er. Nu ska vi ha så roligt tillsammans…”