Pierre-Auguste Renoir – Petite fille

Han visste inte när han nått insikten att han ville våldta småflickor. Förmodligen hade den kommit gradvis, smygande och lömskt, inte med någon chockerande plötslighet. Men det var så. Hans fantasi satte samman scener som gjorde honom flåsig och kallsvettig av begär: inträngandet i barnkammaren, den mjuka bädden som pryddes av kramdjur, den lilla kroppens omogna former, de oförstående rådjursögonen, allt det docksöta, vanmäktigheten i motståndet, tårarna och snyftningarna. Det var en erotisk önskedröm. Och en mardröm. Efter att ha onanerat till den kände han alltid ånger. Han äcklades av sig själv. Kanske skulle det varit så även om samlag med minderåriga inte varit förbjudet enligt lagen.

En dag var han ute och promenerade längs med en innerstadsgata. Den var livligt trafikerad och bilförarna tog sig friheter med hastighetsbegränsningen. Så kunde han genom bullret urskilja ett rop.

”Annie!”

Ut från en gränd framför honom kom det ett barn med steg som liknade kaninskutt. Hon skulle inte ha nått längre än till hans höfter. Tydligt såg han att hon hade gummistövlar, en röd täckjacka och lockigt hår som föll ner över axlarna. I ena hörnet av pannan hade hon en blå rosett. Hon såg inte åt hans håll, utan fortsatte mot gatan. Åter hördes ropet, gällare och med en ton av skräck.

”Annie!”

Han handlade nästan automatiskt. Med några snabba kliv var han framme och lyfte upp flickan under armarna i samma stund som en av hennes stövelsulor nuddade vid gatans asfalt. Biltutor tjöt. Flickan visade ingen förskräckelse, tvärtom så fnittrade hon. En skälvning gick genom honom. Tvärt släppte han ner henne på trottoaren. Hon blev sittande och tittade upp på honom. Med oförstående rådjursögon. Hans strupe stördes ihop av fasa. Han skulle kunna göra det, han skulle vara kapabel att…

Så, utan att säga något eller lyssna på moderns tacksägelser, steg han rakt ut i trafiken. Det sista han kände var lättnad.