Author Archives: mia bergenheim

”Han lät kraften från ovan gå rätt in. Naken, stark och vacker med svidande brunbränt skinn stod han med armarna lyfta mot solen och tog emot ingivelsen. **** Ögonblicket var högtidligt och gjorde honom större än han någonsin hade varit. … Fortsätt läsa →

  Lustigt hur ofta jag, som upplever mig nästan helt omusikalisk, tar med musik i mina texter. Det är som om musikens element söker sig in i dikterna, i rytmen, som om den rinner mellan bostäverna, faktiskt som om tonerna … Fortsätt läsa →

This is what writing is all aboot. When the author find the unique voice of his or her own an transform the words to an poetic but scary story. Mia Bergenheim is unique both as a person and on how … Fortsätt läsa →

Romanen I hundarnas timma finns bl.a. på Bokus och Adlibris.   Han gjorde saker med kniven. Skoningslöst och utan förenklande svar ställs läsaren inför en berättelse om en flicka som lär känna sin sexualitet många år före andra i hennes … Fortsätt läsa →

skyndar över saltishala gatustenar, skyndar genom vintern: som jag känner dessa gator, detta mörker; över hamnbåtarnas krogar blinkar julens glömda sken   (längtansröd är känslan, kärlekskysst och mer, bultar genom blodet)   torget övergår i gata, stora båtar gör sig … Fortsätt läsa →

  Kirjoittanut Helmi Leraillez, 10-v. Av Helmi Leraillez, 10 år (svensk översättning underst)   LUKU 1 TAPAAMINEN Oli pimeää ja tunkkaista, en tiennyt missä olin ja yhtäkkiä huomasin olevani roistojen keskellä. Ne katsoivat minua oudolla ilmeellä, olin niin peloissani, että … Fortsätt läsa →

Ursprungligen publicerad på paintaword:
Kuva: Eric Leraillez Kuvittelen olevani sosiaalinen tyyppi. Roikun Naamakirjassa, josta on jo muodostunut ainakin kolmanneksi tärkein meili-, buukkaus- ja muu keskustelufoorumini. Olen myös LinkedIn:ssa, tämä osasto on kuitenkin minunlaiselle tollolle liian hankala, hidas ja itsestäänajatteleva. Alkuun…

En tanke tanten genom åren brytt sig om då hon var mycket ung i hennes huvud kom: Att leva utav fröjd och sånger utan bitterhetens kalk och ånger Hon ville älska, skratta, gråta, sina synder sig förlåta Och också årtionden … Fortsätt läsa →

Det är något med huvudet, mitt alltså. Felet är inuti, helt tydligt. Omständigheterna gjorde att jag behövde ett offentligt foto på mig själv. Det viktiga var att personligheten skulle synas, det dög liksom inte med passfoto den här gången. Med … Fortsätt läsa →

Jag ombads leverera ett foto till författarpresentationen på förlagets sida. ”Jahaja, hur svårt kan det vara” tänkte jag lättsinnigt, väl medveten om att det var på gränsen till det omöjliga. Det är något mellan kameror och mig, eller åtminstone med … Fortsätt läsa →