Det är något med huvudet, mitt alltså. Felet är inuti, helt tydligt.

Omständigheterna gjorde att jag behövde ett offentligt foto på mig själv. Det viktiga var att personligheten skulle synas, det dög liksom inte med passfoto den här gången. Med sambon bakom kameran och tillräckligt många bilder lossnade det. Till sist var jag mig själv och flabbade och gestikulerade. Sedan var jag tvungen att titta på bilderna för att kunna välja. Jag svalde och tog mig samman och skrev ett inlägg om fotosessionen – knyckte på nacken och lade upp några av bilderna (se inlägget här under).

Då anmälde tre ytterst vackra kvinnor spontant att de har samma komplex. Jag skrattade glatt och lade tummen upp för igenkänningsfaktorn. Alla de här kvinnorna är begåvade, säkra i sitt uppträdande, de utstrålar värme och empati och verkar vara typer som utan förvarning kan ställa sig på Sergels torg och hålla ett improviserat uppträdande. Jag kände mig smickrad och ville gärna höra till samma klubb.

Idag kom jag att undra: Varför har vi dessa konstiga hål i självkänslan? Varför i all världen? Varför de, varför jag?

Det är inte fåfänga, eller om att få utseendet bekräftat. Det är mera en önskan om att inte alls ha ett, åtminstone inte bilden. Självuppfattningen är förvriden, någon eller något har målat oss annorlunda. Vi vet hur det är, vi förstår, men våra ögon ser och vi har faktiskt bildbevis.

Mitt varmaste TACK till alla underbara som har överöst mina fotouppdateringar med komplimanger! Jag är fullständigt överväldigad och lovar att försöka se med era ögon. Blommorna är till er! ❤