Månadsarkiv: augusti 2015

det avlägsna surret, milt smekande, lockar; ljud och drömmar; en är en röst, en sång, en viskning, en underton så djup, så hes och genom det öppna fönstret kommer doften av det slagna vetet och jag befinner mig bland solrosor, … Fortsätt läsa →

(gammal goding ur boken Reflexioner. Repris) I nattklubbens heta dunkel möttes kroppar som annars bara på grund av någon överenskommen artighet likgiltigt skulle ha passerat varann Men där på dansgolvet, vid bardiskarna var allting tillåtet, där blev andningen gemensam, åtrån … Fortsätt läsa →

ångestskriet kväver mig för det är alldeles tyst och alldeles dolt bakom uppfostran, god ton, artigheter; kramar, överslätande och varma (du låter bli att spela med) inte tillåtet, skriet, utåt äkta känsla, engagemang, ärlig omtanke. Och det är fan så … Fortsätt läsa →

http://www.kapitel1.se/mia-bergenheim/i-hundarnas-timma ”I hundarnas timma” är en stark beskrivning av en kvinna i förvandling. Novellen är en intensiv och spännande psykologisk thriller som fängslar och berör. Svaret på frågorna kanske finns i kvinnan, men vem är hon? Vad har hänt? Varför … Fortsätt läsa →

Morgonrodnads fukt mot huden, flortunt tyg av linne, ljusets genomskinlighet; som stinna vinbär, vita; bleker, leker, hägrar, lockar, bjuder; sedan strålarna, vid horisonten starka moln, blir röda, fylls, färdiga för löften vars kaskader målar uppåtsträckta stjälkar, de som längtar efter … Fortsätt läsa →

vinden genom håret; framför mig torget med de skränande måsarna men mest de otaliga människorna, turisterna, horderna och de är alla individer, intressanta, hinner inte men de hinner inte heller och någon svär men jag hoppas och måste vidare; skymningen, … Fortsätt läsa →

herään heräämättä, vielä unessa, tietoisuuden rajamailla kuitenkin, niin kuitenkin niin läsnä Sinä, vieressäni ja tunteeni tulipalo sykkii elämää, elämänhalua, halua, hengitys hiljainen, äänetön kuiskaus, lupaus tai kenties mahdollisuus ja tahdon jäädä rajamaille, auringon kuumuuteen, syliisi rannalle, kaukaisen, kostean tuulen suutelemaksi, … Fortsätt läsa →

de krusade vågorna, sensommarsvarta, skenet i mig som inte kan ses; smeker daggvått, lätt, de lyckliga vandrar hand i hand över pirerna (kruset bara för dem som kan höra snäckorna brusa) Doften kommer så långt bortifrån, för med sig minnen … Fortsätt läsa →

det var något som tassade i månskenet, precis där bakom berget, eller kullen, där hon inte vågade väcka honom som inte hade sinne för men i springan mellan molnen var ändå något och hjärnhalvorna kunde inte säras så då gav … Fortsätt läsa →

den vidöppna horisonten; det grönblåa underbara som alltid har lockat, dragit, kallat och det var just då som det klarnade men det var i det förgångna i nuet var det kallt och från en annan tid, en annan vinter men … Fortsätt läsa →