kuva: Eric Leraillez

Vi cyklade i den stillsamt begynnande blågrå sommarkvällen. I hamnområdet till höger samsades lyxiga fritidsbåtar med gamla, gistna skutor. På håll låg de gula isbrytarna och bidade sin tid.

Det klirrade från uteserveringarna och skrattades glatt. Vi vek upp vid Alexandersgatan och ner igen vid Salutorget.

Spårvagnskenorna var hala och jag koncentrerade mig för att inte kollidera med de många fotgängarna.

Gudskeov gick det bättre efter hallen. Cykelvägen var äntligen framkomlig och det gick lättare att andas. Över våra huvuden svävade några måsar och efter Siljaterminalen bar det neråt. Mannen framför mig släppte styret och vände sig om och vinkade med båda händerna. Farten kändes i magen. Jag försökte verka cool och viftade lite lätt med högra handens fingrar medan jag höll krampaktigt om styret med båda händerna.

Vi susade förbi Café Ursula. I Brunnsparken skymtade jag hundrastare. Längs stranden flanerade förälskade par. Mattolaituri var full av vindrickare kylan till trots och i havet åkte några båtar med långsam fart. Vi trampade vidare, in i parken som förut var förvaringsplats för båtar. Gräsmattan bredde ut sig grön och skön. Olika spel spelades, barn skrattade. Grusvägen delade området. Till höger tronade Havsgatans hus.

Mannen höll hög fart och jag blev ohjälpligt efter. Till vänster raglade några fyllon vid sidan av grusvägen. Jag visste att det fanns en station för missbrukare i närheten och plötsligt blev alltsammans förfärligt sorgligt.

Kanske det berodde på kontrasterna.

Livet kunde bjuda på så mycket och livet kunde ta allt ifrån en.

Hur man kom att göra sina val, hur slump och känslor och alltings intighet kanske hade en avgörande betydelse. Jag trampade vidare med ovilliga ben och en aning av blodsmak i munnen. Hur fantastiskt det var, ändå. Hur man aldrig på förhand kunde veta. Nu sjöng det i mig, detta underbara.

Att ha friheten. Att vara förälskad, sjunga i sitt huvud. Le.

Inne i den dunkla lokalen gjorde vi våra val. Buffébordet var himmelskt med underbara turkiska rätter i mängder och massor. Där fanns färger och former, dofter och frestelser.

Vi valde vitt vin och jag smekte väggens stenar, valde en lite ojämn, rätt passlig, något annorlunda. Fastmurad i ett sammanhang, med en risk att lossna, tappa greppet, hamna utanför.

Den var viktig i sin omgivning. En sådan trygghet saknade jag.

Jag gav stenen en smekning innan vi trampade vidare. Det var natt och staden hade nästan tystnat. Molnen vek undan och havets rök bildade vackra, fria mönster.