I sin ordlösa
begäran, i sin uppnådda ensamhet
lät han mig möta
sin längtan

Och det var som om hans saknad
var ett eko av det som sedan länge försvunnit
ur mig

Och han nådde mig vid
min skogstjärn, stället
där träden är som tätast
och skuggan som djupast

Han var som molnen,
han fanns i det som
fortfarande anades

Med sin förbiglidande existens
gav han mig
påminnelsen, han gav mig hoppet,
han gav mig det
som en gång var min själ