Välkommen till Mia Bergenheims blogg <3 Här finns feelgood, dikter, sagor och krönikor, vackra bilder och annat i ett vänligt sammelsurium. Joskus suomeksi, sometimes in English.
“Jag lever för kärleken!” hojtade jag. “Och möjligheterna! Jag måste älska, jag måste drömma, jag bara älskar bubbellyckan i allt som kan vänta bakom nästa krök!”
Sambon, som är mera allvarstyngd och realistisk till sin läggning såg bekymrad ut. Jag misstänkte att han tyckte att jag var knäpp i bollen, att han tänkte att livet till sin grundnatur är sådant att man måste förankra tillvaron i det faktiska.
“Ja”, sa han tveksamt. “Kärlek behöver vi alla, vi har våra olika sätt …”
“Precis!” fortsatte jag och kände hur kinderna rodnade i iverfärg. “Du vet, vi behöver älska och älskas, vi behöver vakna så lyckliga att det spritter i tårna, vi ska vattnas med kärlek, växa av hoppet, landa i det vi vill uppnå.”
“Åh”, svarade sambon och klappade mig lätt på handryggen. “Jag är mera en funderare. Vad är lycka, finns den ens? Jag menar, annat än i stunden.”
Mannen såg så skör ut, så sorgsen.
* * * * *
Vi har levt ihop såpass länge att vi har kommit att likna varandra.
Ibland har jag tagit till mig en del av hans saktmodsrealism. Jag mår inte bra av den, jag blir grå och sur och själskrympt och påminner mer om Mårran än Lilla My.
Min kära Snusmumrik har uppenbart tagit till sig en del av drömverkligheten och även om den skrämmer honom tror jag att han trivs med att sakta segla fram i det turkosblåa havet där solen skiner och horisonten lockar.
Det klär honom. Jag känner mig nykär, om och om igen, seglar med på färden, hoppar och dyker, breder mackor, serverar te, tänder hans pipa.
* * * * *
Nu drömmer vi tillsammans.
Drömmarna är nästanrealistiska, de går att förverkliga, det är där vi träffas.
Vi drömmer om husköp i Frankrike.
Vi är ense, huset får gärna vara gammalt och charmigt, vi är beredda att renovera.
Det är så spännande! Efter idogt surfande på nätet har vi hittat två möjliga hus. De är olika till sin karaktär, de är olika belägna, de har olika görligheter. Det ena, i utkanten av en mindre stad, ligger i hörnet av två mysiga gator men i närheten av ett mindre mysigt område med stora kontorskomplex. Huset har en ljus affärslägenhet på nedre botten. Woweffekt, för där kunde sambon ha sin ateljé och jag min skrivarlya! Ett tjusigt utrymme där vi kunde sälja hans konst och mina böcker, ordna utställningar och retreater och mycket mer.
Det andra huset ligger mitt i en liten, vacker by på landet. Huset är mindre, men tillräckligt stort. Det är ännu äldre än det första, alltså urgammalt enligt finska mått. Absolut ljuvligt och med god tur går den oinredda vinden att fixa till två rum och badrum, möjlighet för B&B, alltså, fast den möjligheten finns förstås också i stadshuset. I vågskålen finns annat, naturen, de gamla sevärdheterna, bykrogen, det lokala bageriet, charm, charm, charm – och inte minst romantik.
* * * * *
Drömmar är underbara!
I synnerhet om de, åtminstone nästan, går att förverkliga. ❤
Alltid lika kul med trender som går igen, stilar som känns personliga, kläder som kan kombineras och återanvändas över årtionden. Här axplock från 1970 – 2020-talens mode, jag blir så inspirerad! Å vad det vore kul att skapa lite nygammalt, åååå vad det vore härligt att kunna sy – eller ens sy om! En liten darrning i någon undangömd vrå av hjärnan … en snabb ilning … en känsla … får mig att undra om jag ångrar att jag för många år sedan gav bort min (ytterst sällan använda) symaskin – men … det blev ju bara trådknorr och dåligt humör av mina tröstlösa skapelser … Svaret är alltså nej, definitivt inte! Jag unnar verkligen symaskinen ett mer kunnigt hem, ett där den kan skapa kläder till någon som bär upp dem – själv knölar jag ju ändå oftast in mig i ett par lagom trådslitna blåjeans – fast jag har några snygga plagg som jag provar ibland … ❤
”Snart är gräset grönt, underbart, fantastiskt, skönt!” hörs tanten hojta glädjestrålande: ”Bäst att ställa till med påskäggsmålande!”
”Men innan dess en maskerad för att fira vårens ankomstdag, blommor och bin blir temat förstås så att allihopa riktigt vågar släppa loss
sin fantasi och inneboende sommarsol, i exempelvis kortkort minikjol och solbrillor enorma, svarta av den typen som på 70-talet ansågs smarta”
På festen sedan mången vän så kär har klätt sig med omsorg och besvär som rosor, violer, tulpaner, pelargoner, de trippar fram i granna färgtoner
Gulrandiga bin hörs surra (i synnerhet om det på tråden blivit fnurra) Man klirrar med kirfyllda glas och dansgolvet förvandlas till en enorm vas
Våren firas stort, det är givet, allt annat vore underdrivet för nu nalkas ljuvlig sommar med lust och fägring stor och då vill alla jubla, varenda syster med sin bror
vill valsa ut som Rönnerdahl över dansgolvets äng, kanske lite kramas, som en refräng ja tanterna de dansar, och gubbarna med: ”Kom, nu ska vi festa och det med besked!”
“Kan vi ses här hos mig, snart flyttar jag”, whatsappade syrran på ett sätt som genast fick mig att tänka på Muminmamman.
Muminmammor ber sällan om någonting.
Alldeles självklart hade syrrans meddelande inget alls med det snart före detta hemmet att göra. Den här typens meddelanden handlar om plättsmet och vaniljglass, randiga förkläden och strandhanddukar.
“Bra”, skrev hon då jag meddelade om min ankomst. “Då tar vi oss ut ur den här hålan, vi går på kaffe, ut i solen!”
* * * * * * *
“Hanaholmen skulle vara toppen”, log syrran och skyndade förbi mig med soporna. “Där är alldeles ljufvligt.”
“Absolut”, nickade jag. “Det är bra länge sedan jag var där.”
För länge sedan. Jag hade nästan glömt hur fint där är.
Den sköra isen runt holmen skimrade i lätta färger. Snart skulle den gå, havet strömmade redan ställvis fritt. Skärgårdstallar sträckte sig mot den bleka förvårsolen, runt den vackra tegelbyggnaden gick en stig och runtom i naturen fanns konstverk utplacerade.
Det kändes väldigt modernt, fräscht och Stockholmskt.
“Fast Hanaholmen är ett kulturcentrum för Sverige och Finland känns det mera svenskt än finskt”, sa jag.
“Jo”, svarade Muminsyrran. “Det är Sverige som har betalat.”
“A”, sa jag. “Jo, förstås, de har liksom en längre kultur.”
* * * * * * *
Det blev inte plättar eller glass, vi som identifierar oss som mumindjur har uppenbarligen blivit mer modesta.
Det blev cappucino och varm choklad, med vispgrädde, givetvis.
Någonstans går isen just nu. Den dånar och ryter, kvider en sista gång, spjälks sedan upp, rämnar.
Någonstans speglar lampors sken det nyöppnade havet, snart kommer den första grönskan, de tidigaste knopparna.
Vintertrötta själar sträcker på sig, gnuggar sig yrvaket i ögonen, nosar på den skira aningsdoften, sommarvibbarna.
I den allt ljusare kvällningen packar Muminsyrran energiskt.
Jag tror mig känna henne, ser henne ställa ett stort fång videkissar på bordet i sitt nya vardagsrum. Hon öppnar fönstret, tar in solskenet, suckar förnöjt och tillreder sig en blini med hallonsylt och smör.
Efter att ha skalat frukterna och rotsakerna mixade jag alla ingredienser i en blender (stavmixer går självklart lika bra) och serverade ur tjusiga glas. Jättegott och lyxigt vackert!
Tips: Variera ingredienserna enligt det du har hemma – allt från salladsblad, zuccini, broccoli till olika bär och frukter blir goda att ha i. Frysta råvaror som till exempel spenat är trevligt att blanda med, smoothien blir härligt kall och får lite frozen margarita-känsla.
Som en enorm gräddtårta tronar Svenska Teatern i hörnet av Norra Esplanaden och Mannerheimvägen i centrum av Helsingfors. Tvärs över gatan ligger det anrika varuhuset Stockmann, vars framtida ekonomiska öde tycks gunga i vågskålen. Bakom teatern breder Esplanadparken ut sig och i andra ändan av parken ligger Salutorget.
Igår täcktes parken av grådaskigt slask. Trottoarer och gator var våta. Efter vinterns noggranna sandning fastnade vassa gruskorn i kängornas tjocka sulor.
I mitt hjärta var det sommar. Blomsterrabatter prunkade, gräsmattor doftade. På utomhusscenen uppträdde J. Karjalainen och över torgförsäljarnas orange tälttak skriade måsar. Solglitter i vattnet, utländska röster, vackra kvarter, barndomsminnen och turistfällor så långt ögat nådde.
Tyvärr blir fällorna och boutiqerna allt färre, i centrum slår många affärer igen. Restauranger och caféer stänger – men, istället kommer nya. Hoppfulla krögare tror sig lyckas där andra misslyckats och jag håller tummar och tår för dem.
Jag hoppas på liv och rörelse, mat och dryck, kultur och kulturella blandningar, idéer, färger, gammalt och nytt, billigt och dyrt, människor i samverkan, platser där man skapa tillsammans, umgås tillsammans, dansa och skratta. Jag önskar pulserande stadsliv, nytänk, sociala sammankomster och välkomnande armar.
* * * * * *
Igår blev jag bjuden på teater till gräddtårtsbyggnaden av min nästansyster, min fina, födelsedagsfirande vän.
Pjäsen Läkaren kändes som ett vågat val i crème de la crème-miljön.
Och! Valet var perfekt, kontrasten underbar! Svenska Teatern vågade verkligen språnget rakt in i samhällsaktuella och svårhanterliga strömningar. Woke är ordet, allt handlar om woke, i samhället, utanför, i pjäsen.
Vad är då woke? Jag frågar Google och isof.se svarar så här:
Woke kommer från amerikansk engelska och började användas också i svenska medier omkring 2016. Den som är woke är medveten om rasism, orättvisor och diskriminering. I vissa politiska kretsar används woke nedsättande (på ett liknande sätt som uttrycket politiskt korrekt kan användas).
Woke är ett direkt lån från engelskan och förekommer än så länge inte i svenska ordböcker, men tas upp i Nationalencyklopedin.
Uttrycket woke är bildat av verbet wake (’vakna’) och har sitt ursprung i afroamerikanskt talspråk.
* * * * * * *
Jag tyckte om föreställningen. Att ingenting var självklart beträffande kön, religion och ras, det thrilleraktiga tempot, den avskalade dekoren, känslan av film. Skådespelarnas intensiva rolltolkningar höll ihop pjäsen och Anna Hultin absolut strålade i huvudrollen.
* * * * * *
Efter den sammetsklädda stämningen verkade fredagskvällen ruggig.
Jag drog jackan tätare omkring mig, huttrade och såg min vän göra likadant. Vi skrattade till, fukten och mörkret var lika täta som i november men vädret gjorde ingenting, vår inre mysfaktor brydde sig inte om sådant.
Efterteaterkänslan skulle firas, det var det som gällde. Babbel och djupisprat, livslång vänskap, allt det som alltid hade delats, allt det som hade upplevts.
Vi hade bokat bord på restaurang Casa Larga.
Hotellmiljö, bardisk skild från restaurangsidan, aningen stelt men läget i närheten av järnvägsstationen bra. Spanska rätter, spanska viner, ett och annat gott på menyn.
Födelsedagsfiraren valde tapas, jag tog en räksallad. Hon sippade på ett glas rött, jag drack vitt. Inne i restaurangen var det varmt, belysningen var gul och dämpad. Vi satte oss vid ett stort fönster, jag skalade av mig halsduken, hon hängde upp ytterkläderna. Vi pratade, pratade, inflikade, samtalet bytte ofta riktning som det gör då man känner varandra bra. Vi pratade om pjäsen också, om sådant som syns eller inte, märks eller inte, gör skillnad eller inte.
* * * * * *
På andra sidan glasrutan, strax utanför restaurangens tjusighet mot en vy av taxi- och polisbilar tycktes en ensam själ försöka göra intryck. Kanhända hade han inhämtat sitt mod från hörnet som polisbilarna bevakade, hörnet där det gick att köpa sådant som gör en berusad, beroende och tillfälligt lycklig.
Jag suckade. Min vän vän förtydligade med ett vänligt leende.
“En gatukonstnär som vill skapa något nytt.”
Jag önskade att det var jag som hade tänkt så, att jag hade varit öppen, fördomsfri.
Den unga mannen bar lösa, mörka kläder och upprullad Jack Nicholson-mössa. Han vinglade betänkligt men som han försökte! Med snubblande framåt- bakåt och sidosteg uppförde han en liten dans. Han knackade på fönstret, snurrade runt, viftade med armarna, upprepade proceduren, om och om igen.
Cigaretten han coolt bar bakom örat föll ner på trottoaren varje gång han utförde sin performance. Ciggen måste ha blivit blötare och blötare men varje gång tog han upp den och varje gång tryckte han tillbaka den småningen rätt böjda, allt mer gulnande cigaretten bakom sitt högra öra.
För ett antal år sedan utbildade jag mig till Diplomerad Coach.
Att jag kom att gå utbildningen berodde på min goda vän och tidigare kollega inom ungdomsarbetet, Ússa Vilhjálmsdóttir.
“Klart du ska bli coach”, hojtade hon och kramade om mig ytterligare en gång. “Du har ju coachat hela livet utan att veta om det.”
Ússa var ambassadör för CoachCompanion. Hon hade gått utbildningen i Sverige, tyckt att konceptet var strålande och raskt beslutat sig för att ta verksamheten till Finland.
“Och”, tillade hon med ett leende som strålade kring hela henne. “En intensivkurs som är som skräddarsydd för dig börjar om någon vecka.”
Kursen VAR intensiv. Jag drogs direkt in i det som så väl motsvarade allt jag själv genom åren arbetat mig fram till, både genom studier i psykodrama och multicultural communication and conflict management och inte minst genom hästarna jag haft förmånen att jobba med och utbilda.
CoachCompanion förenklade det hela, gav mig metoden, verktygen.
“Att rida en häst är som att stå bakom en människa ur en för dig okänd kultur som talar för dig ett okänt språk och försöka få människan att göra som du vill utan att uttala ett ord”, lär den legendariska, brittiska hoppryttaren David Broome ha sagt.
Att coacha är att möta en människor öppet och förutsättningslöst. Det finns inga rätt och fel, inget man ska styras in på, inga råd att ge. Det finns inre dörrar, inre stigar, inre möjligheter, egna styrkor, val och möjligheter.
För tio år sedan hade vi en uppgift i coachutbildningen. Den handlade om att gå in i en framtidsdröm femton år framåt i tiden.
Drömmen var väldigt tydlig. Jag bodde i ett tvåvåningshus vid vatten, kanske var det ett mindre hav eller en kanal. Mitt hår var uppsatt i en lös knut, jag hade en penna instucken bakom örat, bar guldörhängen och var klädd i en stor, vit herrskjorta. En hund fanns självklart i mitt liv och i själen bultade en intensiv, fri lycka. Jag jobbade med något kreativt och sambodde fortfarande med mannen jag nyligen hade flyttat ihop med.
Vi hade blivit äldre tillsammans och vi hade fortsatt att älska varandra.
Hur gick det, tror ni? Var drömmen sann, var den falsk, var den en illusion, ett rättesnöre? Eller handlade alltsammans bara om banala önskningar och kvasibehov?
* * * * * *
Nå. Huset jag bor i har två våningar. Det ligger inte vid vatten men det ger mig känslan av frihet. Här finns plats för skapande, utrymme för känslor och människor. I skrivarlyan snusar hunden Fanny ofta i korgstolen som klätts med rosa fårfäll och beige hundsäng. Mannen och jag fortsätter att vandra tillsammans, ofta hand i hand, ibland skavfötters. Hans skaparlya doftar målarfärg. Där samsas halvfärdiga målningar med tuber, penslar, dukar. En hundkorg finns givetvis också i det rummet, och en målarfläckad dator.
* * * * * *
Kanske Ússa hade rätt, kanske har jag coachat hela livet.
Coachingen har i alla fall tagit mig dit jag är nu. Jag myser i en mumindalsvärld där allt är möjligt och drömmar kan förankras i verkligheten, i framtiden, i hoppet. Jag tror faktiskt på svårigheter också. De mår bäst av att inte övervinnas utan genomgås. De är som hav. Man kan drunkna, risken finns, åtminstone om man inte simmar, eller kanske dyker, men om vi överlever lär vi oss att inte ge upp.
På ytan finns solen, glittret, värmen, skratten. Under ytan det okända, korallreven, de nästan magiskt vackra fiskarna, farorna.
Vi behöver balansen. En dag surfar vi över Atlanten, en annan snorklar vi intill sommarstugans gistna brygga – och precis allt är lika värdefullt som byggnadsmaterial för vår egen lycka och harmoni.
❤
Tack för allt Ússa Vilhjálmsdóttir ❤ Du finns inte längre bland oss men du är för alltid i mitt hjärta.
La mer / Raoul DufyBreton woman standing on a doorstep / Anna Bilinska-Bogdanowicz
Måndag morgon, suck och stön och gröna ärter, jag menar, eftersemestersyndromet är jag ju absolut supervälförberedd på.
Syndromet, ni vet, den där bekanta, sega motigheten som gör att man, efter att i minst en veckas tid ha rubbat och sabbat alla sina rutiner och vanor, efter lovets otaliga långa kvällar, sena morgnar och kravlösa dagar definitivt inte känner sig mottaglig för skrällande väckningar vid tiden då man sover som djupast. Tröttheten rister genom kroppen, undertäckesläget är varmt, skönt och mysigt, golvet som fötterna snart ska placeras på förmodligen attans kallt.
Och kläderna! Dem man inte tagit fram, strukit eller ens valt ut. Strumporna som lika otvättade som innan sportlovet ligger kvar i tvättkorgen gör att man till slut i lådan för kvarglömda grejer hittar ett par raggiga sockor i storlek XXL med hål både på tån och hälen. Eller också kanske man hittar en klargul prickmönstrad barnstrumpa och en annan grönrandigt gredelin dylik, den ena i storlek 32, den andra med god tur aningen större. Dessa kan eventuellt finnas i kassen som redan för fyra år sedan var tänkt att föras till klädinsamlingen, bland hundleksakerna eller i lådan där man samlar praktisk utrustning för skoputs eller dammtorkning.
Jag hade inte tid för strumpletning.
Istället tvingade jag mig upp och ut med hunden. Friskt vågat, hälften vunnet, och friskt var vädret, minsann. På minussidan men inte askallt, ingen vind, inget regn. Faktiskt rätt skönt. Till hundens svansviftande glädje la jag in något som kunde kallas för dansväxel i stegen. Vid svängen ner mot fälten kände jag hur privilegierad jag var med ett jobb att gå till, människor att möta, saker att ta ställning till, problem att lösa, bekymmer att dela. Jag drog huvan över öronen och rumpviftade lite mot hunden som genast la iväg i kängurugalopp.
Sedan gick det som det gick. Fast jag varken hade tvättat håret, klädplanerat, sovit tillräckligt eller färdigfixat lunchlådan blev dagen alldeles utmärkt bra. Fullt upp i svängarna, frodande humor kollegor emellan, igenkännande nickningar, anekdoter om familjeliv och semesterstress.
paintaword 