Målning Nils von Dardel ”Vattenfallet”
I dag diskuteras narcissism eller narcissistisk personlighetsstörning en hel del. Fenomenets omfattande popularitet beror nog på att så många av oss i olika sammanhang har stött på människor med den typen av personlighetsstörning. Störningen finns hos 1-2 % av befolkningen, en aning beroende på hur de lärda räknar. Men i alla fall, de flesta av oss känner nog minst 200 personer på sätt eller annat, och känner därmed statistiskt räknat minst en narcissist.
Det pratas också en massa om narcissisternas offer. Och just den rollen är verkligt svår att definiera. Det pratas ”Dr. Jekyll, Mr. Hyde”. Och på så sätt kan vem som helst utpekas, det finns alltid den andra sidan, det finns alltid den möjligheten att just din bästa vän är ett aggressivt, manipulativt och våldsamt missfoster. Du ser bara den ena sidan, det andra, den kanske finns där ändå. Det beror på vem som berättar, vem som tolkar. Men ändå. Det finns både och, både Svart och Vitt. I frågan om narcissister är gråskalan mindre självklar.
Förr i tiden talade man om ”galningar”. Den termen var lättare att förstå, åtminstone för mig.
Och jag kände en massa ”galningar”. Det var liksom hippt, trendigt, modernt och konstnärligt. Man skulle våga vara utanför systemet, man skulle våga bryta mönster. Jag beundrade Konstnärer, Artister, Skadade Själar och Stora Löften. Jag beundrarde Djupa Ångestar och Enorma Processer. Jag ville förstå, jag ville hjälpa, jag ville Närvara.
Ja, sen gick det som det gick, men ingen ska komma och säga att jag inte visste. Men det ingen annan visste var att jag hade tänkt mig att fixa Galningen och göra honom Lycklig. Bara för att jag var sådan, det kändes liksom rätt, det var liksom Nödvändigt.
Inte för att han var konstnär, artist, ett stort löfte eller eller annars speciellt karismatisk. Men han hade definitivt en Skadad Själ. Det var tillräckligt, liksom. Vi hade många och långa diskussioner, jag var den enda som förstod honom. Att han däremellan hängde upp mig från benet i en gymnastikstång, pressade ihop min diafragma genom att sitta på den och sparkade mig i magen med sina armébootsbeklädda fötter räknades inte. Det var Den Stora Sanningen, den Alltomfattande Förståelsen som var avgörande, liksom.
Länge kämpade jag emot offerrollen.
Och som jag hatade det ordet! Jag var inget offer, inget våp, ingen idiot! Jag gjorde det jag gjorde utifrån ett rent hjärta, utifrån stor kärlek, i övertygelsen om att jag inte var viktig. Han var.
Att förneka offerrollen skapade tyvärr andra offer. Jag predikade ju som jag levde. De som levde med mig led med mig.
Men jag har tagit mig tillbaka. Ett steg i taget har jag tagit tillbaka det som kanske kan kallas min själ. Det var inte lätt, det var i själva verket alldeles ohyggligt svårt. Den som säljer sin själ till Narcissisten säljer sin själ till Beroendet, eller okej, Medberoendet, om man så önskar. Hur som helst, i offerrollen är man beredd att ge upp allt, och då har man bara beroendet till den andre kvar. Och den andre, han är beroende, för han kan inte leva, inte existera utan den andras känslor, dem som han kan spegla sig själv igenom.
”Ja visst det gör ont när knoppar brister”. Gudskelov blir det blommor av knoppar; fria, vackra, lätta, självständiga, levande blommor. Och vi har alla en möjlighet, det finns alltid en ny vår, en ny dag, en ny stund. Det handlar om att rensa där det behövs, klippa bort döda kvistar och gödsla lagom – och att, åtminstone en smula nu och då – se sig som den vackra blomma man är avsedd att vara, den man så gärna vill blomma ut till.
paintaword 