Fat bottomed girls – ensam dam reser ensam

Genua

Jag läste en gång en bok av Kerstin Thorvall som jag inte tyckte var speciellt bra. Boken har ändå följt mig genom årtionden och titeln ploppar fram i mitt medvetetande varje gång jag mår på ett konstigt sätt som får mig att fundera på existentiella frågor om livet och kärleken och annat som har med varandets vardag att göra.

Boken heter ”Ensam dam reser ensam”.

Ofta har jag fantasirest. Åkt iväg, bara.

Också Thorvall reste från, men jag har tänkt att hon samtidigt reste till. Hon kanske inte hade ett uttalat mål men hon hade flummiga önskningar. Jag tror att hon reste till det hon saknade, det hon bekräftade genom sin fria kärlek. Hon reste till att bli sedd, bli hörd, bli upplevd. Hon ville både ge och ta.

Kerstin Thorvall var en modig kvinna.

Hennes bok, den jag inte tyckte var speciellt bra, har blivit något av en ledstjärna i mitt liv.

Också jag kom att resa ensam. Så där faktiskt, alltså. Det var på den tiden då allting hände på ett sätt som gick att förklara med längtan efter meningen med livet. Det var helt okej att vara udda och konstnärlig, filosofisk och mystisk och något utöver det normala. Det var hel normalt att söka efter det väsentliga.

Kärlek, till exempel, men så fick man inte formulera det.

Jag begeistrades av den romantiska idén om kärlek över gränser och vänner i hela världen. Min frihet var bunden till en tomatröd bil (Mini), en knallgul skrivmaskin (Olivetti), en bok över Europas vägar och en bandspelare (Sony) som jag i hemlighet hade lånat av min bror (SORRY Totti!). Dessutom otaliga cigaretter (Marlboro), någon flaska vin och ett urval böcker som stärkte min filosofi.

Hundarna Petter och Emil togs omhand av min bästa vän, ”syster” och småkusin (TACK Marillo!). Jag var fri som en fågel. Jag hade nyligen överlevt en olycklig kärlek (jag tror den varade i fyra månader), jag visste allt om lidande, jag var beredd att ta för mig av det andra, av livet, av passionen. Jag skulle kanske ha känt mig som en femme fatale om det inte hade varit för det hippiebetonade utseendet, den lätta övervikten och författarambitionerna.

Nå. I avsaknad av lokalsinne och mål hamnade jag vilse. Jag kom till Zürich och fick parkeringsböter. Åkte vidare och råkade in på minimala alpvägar. Vyerna var fantastiska och överallt betade kor och får. Jag sjöng med i ”Fat bottomed girls” och tryckte glatt på gasen. Det lät knackigt från bilen och då jag oväntat kom ut på en större väg i Italien hittade jag en mack med en man som tog hand om problemet. På hans teckenspråk förstod jag att jag hade haft änglavakt (höger pekfinger från vänster till höger över halsen, sedan en ring med samma pekfinger över huvudet), höger framdäck hade varit fast med något som beskrevs som ett hårstrå eller en sytråd (tumme och pekfinger hopknipta i en beskrivande låååång båge).

Ingenstans syntes lämpliga män så jag skrev en bit till på min filososfiska kärlekshistoria.

Sedan kom jag till Milano. Oj oj oj – vilket mode! Jag bara stirrade! I Helsingfors var det moderna begränsat till Stockmanns skyltfönster och Anttilas katalog – här kunde jag se det live. Och vilka människor, vilka modebärare, vilken puls, viken stad!

Men jag ville vidare, mot ”det äkta”.

Och kom till Genua en tidig morgon. Vattnet glittrade till höger. Jag anade gammal hamnstad och kände att här måste jag stanna. Det här skulle vara min grej. Jag parkerade minin med nosen mot havet, vinglade över gatan på mina höga klackar och var inne i ett område med riktigt smala kullerstensbelagda gator. Med ödesbestämda steg gick jag in på en morgonöppen bar och beställde en espresso.

Fick den betald, såg in i ett par djupbruna ögon.

Det fladdrade lite någonstans. En aning av dåligt samvete. Jag slog bort det. Ensamma damer som reser ensam besväras inte av sådant.

Så kom jag att en bo en månad eller så (en halv evighet) i en lägenhet bakom tjocka väggar med fönster över gränder så smala att man nästan kunde ta i varandras händer tvärsöver. Ovanom gränderna hängde ofta väldoftande, färgglatt och renskrubbat byke och torkade.

Jag skrev, det gjorde jag. Men jag hade rest färdigt, hade kommit till. Senare reste jag hem.

Efter det har jag hållit det inom mig, det där med att resa ensam, som dam, alltså. Numera är mina resor små och korta. De sker inuti. På dryga hundrafemtio centimeter hinner man inte långt men man kan resa både och, både till och från.

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Fat bottomed girls – ensam dam reser ensam

  1. penazza skriver:

    That was a lovely story. Oi too was a owner to a mini back in the days. Redish/rusty kind of color.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s