paintaword

Bild Jackson Pollock

I livets blå timme
sagans skimrande trolldom:

Urmänniskans kärlek,
den som brinner
i blodets röda banor,
forsar
i medvetandets lila
utkant

I livets blå timme
molnets rosa lätthet,
vindens
ljusgröna smekning

Livets skira lust

På båten hade en pianist spelat och Magdalena hade lyssnat på musiken sippande på en Dry Martini. Hon hade varit uppspelt av att våga bryta de outtalade regler hon vuxit upp med. Det ansågs inte riktigt fint att en dam reste ensam. Ännu värre var det om en ensam dam besökte barer. I synnerhet om hon var vacker.
Magdalena ville verka blasé och nonchalant. Hon njöt av det nästan förbjudna och ägnade omsorg åt att se blyg och ljuv ut. Hon tittadet ner och lät sina karmosinröda läppar omsluta glaskanten. Pianisten hade bjudit henne på ett glas champagne med en blinkning ackompanjerad av orden:
”For the spirit of forbidden love”.
”Oh, thank you, Sir”, rodnade Magdalena klädsamt. Det var första gången hon hade blivit uppvaktad av en färgad man.

(Romanen ges ut i augusti på Vaktel förlag)

Pärmbild av Eric Leraillez

Frida Kahlo – Tango

Mig Lockelsen kallar, mjuk
smeker min själsgrop: ”så kom,
ack, så kom…”
Och jag kittlas och frestas men

med helt annat tempo
Äventyret nu pockar, önskar
”kom upplev,
kom lustas!” och
det finns något kraftfullt, något
utöver

kommer så Möjligheten, tar
över, befaller: ”kom,
så kom vidare, fortsätt, kom
lev, se framåt min Sköna” och jag
tvekar

men Förförelsen manar,
förtrollar, förleder, hetsar och
eggar, vibrerar i åtrå: ”så kom,
så spinn, så dansa, så dåna,
så tjusas, så hänförs, så
rodna! Så brinn, så vaggas:
Min älskling” och ja,
jag brinner och älskar och hänförs

men i dunklet finns
röster, de svartaste djupen,
förbjuder och hånar och
rytmen har stannat men

jag lockas och kallas, och
kittlas och viskas, jag
vaggas och lockas, och älskas

igen

Tanten skriver långa listor
(som det usla minnet bistår)
på allehanda lappar
som hon oftast tappar

Edvard Munch – Skog

Förlåt. Har inte skrivit – för att jag har skrivit… Romanen Hundarnas timma kommer i augusti och jag redigerar för fullt. Här ett pyttelitet smakprov:

Efter att bussens lukt hade lagt sig kände Karl doften av barr. Då de närmade sig postlådorna började det osa rökt fisk i stället. Karl var rejält hungrig och magen knorrade ljudligt. Solen gick i moln och bakom det ljusa huset till vänster vajade en vimpel i topp. Framför dem slingrade en smal väg med gräsbevuxen mittvall mot skogen. På bägge sidorna om vallen var sanden röd och hårt packad och Karl tänkte att den var som gjord för en cykeltur med Birgitta på pakethållaren. Han såg för sig Birgittas flaxande kjol som hon försökte hålla nere med ena handen och han tänkte sig hennes bröst mot sin rygg. Tankarna avbröts av Ruths illmariga flin.

Hon var inte feg, ungen. Tog sig för att sätta sig upp mot en större med en blick mot hans skrev:

”En penni för dina tankar!”

Lovar att återkomma med en liten dikt eller annat så fort som möjligt. Allt gott så länge!

Raoul Dufy – Bouquet de Roses

Nyårsafton. En underlig dag med nostalgiska summeringar, en dag då det är dags att hoppas på något nytt, att smida planer, att önska.

För mig fick nyårsafton en helt ny betydelse för många år sedan. Jag låg i skilsmässa och nyårsbetydelsen hade egentligen att göra med julafton. Jag var en inbiten familjefestfixare och plötsligt var det inte längre självklart att fira jul med mina barn. Nå, ”kommer tid, kommer råd” (Håkan Nesser / Van Veeteren) – lyckligtvis fanns en annan afton att fira i stället.

Det blev som det blev – alldeles väldigt fint. Varannat år hade vi nyårsafton med presenter och glitter. Jag dukade vackert med silverglänsade tabletter och turkosa tallrikar, vi åt löjrom med lök och smetana, gravad lax, parmaskinka, ostar och härligheter och efterrätter. Senare promenerade vi med hundarna längs havsstranden, vi beundrade de otaliga fyrverkerierna och skålade i bubblor.

De var fint men lämnade alltid ett lustigt vemod i mig. Kanske önskade jag stanna tiden. Jag fylldes med romantik, med vemod, med ett slags lugn lycka. Jag var tårdrypande sentimental och skyndade mig ut i snödrivan bakom huset för att gömma mina tårar.

Tiderna förändrades och barnen blev äldre. De hade sina egna festligheter, liksom också jag. Nog för att vi alltid åt gott, nog för att vi alltid skickade bubblande hälsningar och varma pussar och kramar till varandra men skålar utbyttes på distans och under olika sprakande himlavalv.

Sedan några år tillbaka har tiderna fått ett alldeles nytt skimmer – och som en följd av det firar jag nyåret i Frankrike. Den lyckan är inte ny men den är underbar och för varje år som går händer någonting i vårt förhållande. Det känns fantastiskt att vi faktiskt fann varandra. Min personliga utveckling har fått helt nya dimensioner tack vare kärleken som öppnar kreativa dörrar och ger utrymme för skapande.

En del grus hör kärleken till. Lyckan ska troligen inte vara enkel. Att skavas mot varandra utan att kräva – är absolut väsentligt. Jag ser oss gärna som två berghällar som genom åratal av vågor kommer att anpassa varandras kantigheter till mjuka former.

År 2015 blev året då min outtalade dröm gick i uppfyllelse. Jag skrev en bok – och fick förlagskontrakt! I Sverige, dessutom, önskedrömmen har absolut inga gränser! TACK Vaktel Förlag för förtroendet – jag lovar att göra mitt allra yttersta bästa!

Det är stort, det är darrigt, det är absoluta underbart vansinnigt spännande! Boken kommer i augusti 2016, fortfarande återstår en hel del arbete, men den är på G!

Jag har fått hjälp. Helt oväntad, helt frivillig och totalt ovärderlig. Jag älskar äventyren där Slumpen kommer in. I det här fallet spelade internet en roll. Genom några sammanträffanden kom jag att träffa en skribent i ett forum, vi kom att läsa varandras texter, han kom att kommentera – och en vänskap, ett slags ”sammavåglängdskap” uppstod. Nu korrar han mitt manus! Tusen, tusen tack Seb!!!

Året som gick gav mig en verkligt stor skatt. Lilla Fred föddes och jag blev farmor ”fami”. Det absolut yttersta undret – ett nytt liv! En liten sonson, så vacker, så fulländad, så varm, så ljufvlig! Å Fred, du har så mycket, din glans har berört så många hjärtan ❤ Din utstrålning finns i din faster som glänser på ett alldeles nytt sätt, din betydelse finns i dina föräldrar som trygga bär dig i sina starka armar genom livet, din glädje finns i oss alla! Det är så härligt att ha dig här, hjärtligt välkommen Världens Bästa Fred!!!

Jag känner mig så ödmjuk inför alla privilegier jag har fått. Livet är förunderligt. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn. Stormar och känslor kan ridas ut. Det nattsvarta kan förvandlas till sommarlätta moln, det djupa kan ge anorlunda dimensioner. I oss alla finns så oändligt många möjligheter.

Att lära sig möta sina känslor gör att man inte behöver vara rädd. Det är underbart att våga hoppet, det nästanfarliga, att överträffa sig själv och tjusas av farten. Jag hoppas ni alla härliga där ute både hoppas och hoppar, både rusar och stannar, tar för er av det som ges, bjuder på det som kan delas.”Kommer tid, kommer råd”.

Med dikten under (skriven ungefär i dessa tider för ett drygt år sedan) önskar jag er alla ett GOTT NYTT ÅR med många känslor, mycket kärlek, en del förståelse, många lagomfarliga äventyr, oväntade kryddor, glada bubblor, intensiva upplevelser, oväntade smaker och underbara upplevelser: Allt det bästa kära ni!