Pablo Picasso – Seated woman
innanför det tunna tyget
eller ute på balkongen där
månen är enorm och allting
som en sydländsk stad, varm
klibbig, vi lyfter våra
glas, vi klirrar med besticken, våra
skratt svallar vilda, fria, vi
umgås till toner av jazz trots att
ingen musik spelas, min
klänning är rosa, i spets
cigarettmunstycket i svart, jag
röker medan jag förälskar mig
om igen; och igen, känner
din hetta genom rummet, vi
diskuterar politik och
annat, en svettpärla
rinner mellan brösten, jag
hör mig ha åsikter om
det mänskliga, förstår
hur ensamhet kan kännas
klänningen vill dansa, vill famnas;
vill träffa dig; som de andra
varandra, eller någon, hålla
en hand, luta sig mot; pianot;
sammetsnatten midnattsvart
Jag är ingen morgonmänniska, har aldrig varit. Jag brukar vara sur och purken och ilsk och tråkig – har jag trott. Ända tills det motsatta slog mig alldeles nyss.
Då jag tänker tillbaka finns det många morgnar bland de vackraste minnena, de som glänser i rosa pärlemor på evighetens band. Där finns solens tidiga strålar över gula åkrar, hästars glada gnäggningar, deras rofyllda tuggande. Tindrande barnaögon över gröttallrikar, radionyheter och tidningen, måsskrik i ljusnande dagrar, gröna, daggvåta betesmarker, tidiga promenader genom stadens fortfarande tomma gator, sovvärmen kvar i kroppen under midvinterns stjärnetak.
På sista tiden har jag börjat drömma på ett nytt sätt. Jag spenderar nätterna bland förälskade hundar och stora faror, det är action och bråddjup, berg och månar. Det mesta går i rödbrungula färgskalor, så där som på gamla fotografier. Texturen är lämplig, grovkornig och mjuk och kontrasten stor eftersom jag minns blänket i hundarnas pälsar som tunna silverstrimmor.
Ofta är jag själv i utkanten. Det är inte mig drömmarna handlar om, jag är betraktaren eller den som upplever. Jag kan inte rädda men nog vara rädd, jag kan inte styra, bara känna och fängslas. I det riktiga livet är jag den som kavlar upp ärmarna, drar djupa och stärkande suckar, ser sanningen i vitögat och tar itu med sådant som måste göras, obehagligt eller inte. I drömmarna tycks känslorna gå utifrån in och jag hänger på olika Ulla Viotti-aktiga reliefer och försöker låta bli att tappa taget.
Lustigt nog känner jag mig utsövd. Många gånger har jag vaknat abrupt med vilt galopperande hjärta och någonting krampande i magen och jag har inte kunnat minnas vad som skrämde mig. Sakta har jag kommit tillbaka till verklighetens trevligt mönstrade lakan och låtit mig fyllas av det faktiska. Värmen under täcket, harmonin i de lugna andetagen bakom min rygg, hundarnas mjuka tassande, deras godmorgonslick.
Nattens rädsla har funnits i blodet som pulserar, i gråten jag aldrig grät. Nu blir den en sorg som handlar om sådant som kunde ha varit annorlunda, den handlar om mitt kraftlösa hopp genom åren, min önskan om allt nog skulle bli bra. Den handlar om tider som varit. Sorgen handlar om mina barn som jag älskar så innerligt, den handlar om det som fanns innanför, den handlar om sådant som inte går att radera.
Vi brukade skämta och nojsa. Företog oss saker, upptäckte världen i smått och stort. Sjöng ”Uppå väggen går en gädda med långa ludna, svarta ben”, skrattade. Genom livet porlade barnabubblet, det flöt vidare och fick oss att överleva vattenfallen, grynnorna, farorna. Solens strålar nådde oss och vi fångade dem, lät dem glittra. Vi skadades av smärtorna och blödde i såren men vi tände lägereldar och värmde oss och månen fortsatte att vandra på himlen och egentligen var allting alldeles bra.
Mina barn är vuxna nu och i vemodet finns deras skratt och glädje. I varje morgon, i varje möjlighet finns de rosa stunderna, de daggvåta gryningarna och jag fylls av pirrig lycka. En som är glad och granngul och känns ända ner i tårna, som flyter runt och skvalpar som ett turkosblått hav, är lika fjäderlätt som tussiga moln över granna månar, en glädje som bubblar och sprakar, flammar, dansar och gnistrar av levnadslust, en som älskar och rodnar, vaknar till morgnar, skriver dikter och bubblar.
Med dikten under önskar jag er innerligt goda morgonstunder alla tider på dygnet. Tag vara på ert fina!
Livets lustI instängda känslor och vågen som bryts vid II och vassar så sjunger och vi vandrar längs stranden och vågspelsorkestrar med |
(ur I hundarnas timma)
De åkte buss. Karl bet surt ihop tänderna och stirrade ut genom det smutsrandiga fönstret. En trubbig irritation tuggade i hans mellangärde och han smackade till med tungan mot gommen.
Hela familjen satt längst bak med bagaget uppradat på bänkarna framför. Det stank sliskigt av Wunder-Baum och Karl mådde illa.
Bredvid honom till höger sjöng Elisabeth tyst för sig själv. Hon hade korviga knästrumpor och ljusturkos klänning och gav ett underligt intryck, som om hon var lite annorlunda funtad i huvudet. Det bleka håret var fäst i två råttsvansar på var sin sida om det ekorraktiga ansiktet. Karl fnös och tittade på Ruths gungande fötter. De var klädda i röda mockaskor och sträcktes förföriskt fram med små vickande, utsträckta tårörelser. Resten av Ruth doldes av hennes föräldrar.
Idiotsyskonen störde honom verkligen.
Det var kanske vid de
gråspräckliga stenarna eller om det var
under regnbågens väna valv;
fötterna i det
genomskinliga, klara vattnet
färglöst, eller ljusblekt
I det som hade funnits innan, i elden,
i stjärnorna levde känslorna, de
sprakande, intensiva och vi
hade beröringarna, kyssarna, hettan
dansade genom våra nakna
själar
en hägring, en vind, en längtan
vattnet var kallt och grumlades
av is eller om det var tårar men
efteråt mindes vi inte och du knuffade tills jag
föll och svävade och på alla sidor räfflades
bergen i brunviolett och lila, med
ädelstensglitterande struktur och
jag var lätt igen, tyngdlös
Det var kanske vid
de gråspräckliga stenarna för
ur min kupade hand
singlade rosens sagoskimmer
som minnenas bortglömda doft
Light chaos by Kevin Dooley
Ett slags villervalla mittemellan tillvaro och fantasi, skymningsland och morgonstrålar, kärlek och hopplöshet har slagit sina klor i mig. Det är häftigt, farligt, förtvivlat och alldeles underbart på en gång. Jag har ingen aning om vad som kommer, vad som följer, vad som är logiskt eller ens förnuftigt.
I ärlighetens namn bryr jag mig inte. Låter mig föras som en lealös trasdocka fast tyst är jag verkligen inte, tvärtom. Jag skriker av ursinne och gråter av rörelse och mitt skratt som då och då och däremellan forsar fram är långt ifrån lågmält och elegant.
Jag väljer att kalla turbulensen skapandets kreativa förstadium. Det låter fint på det sättet och har nog en gnutta sanning i sig, också.
Strömningarna som susar i min själ kan liknas vid Svarta Hingstens framfart i Kentucky Derby*. Mitt hjärta har galopperat i fyrsprång genom häftiga drömmar och jag har vaknat i mittemellantillståndet.
Det kan vara pinsamt. Att vara mittemallan, alltså.
Att ha drömt om sådant som inte kan få finnas, att inte veta om maran är sann, att inte veta vem som sover tättintill. Att i det andra varandet ha råkat på ordentligt undanstuvad, hoppackad, avstängd, utesluten och begravd ångest kan leda till känslostormar lika stora som hela startfältet i derbyt. Att likväl ha drömt om det underbara, det kärleksfulla, livsbejakande är omstörtande. Livets lusta och djävulens horn, det iskallt nattsvarta och det varmgult rosaröda i en osalig mix utan ordning, reda och struktur.
Undra på att jag är virrig. Det är antagligen precis som det ska vara.
Kaoset nästlar sig in i alla rutiner och byket jag tvättar ändrar färg och form. Jag hör min kärlek säga saker som aldrig någonsin skulle kunna komma från hans mun och jag slår tillbaka med misströstanssvärdets hela styrka. Sjuhundratvå ponnyer släpps fria i mig och flocken galopperar rakt ut i havet, i Atlanten, jag är i Connemara och gungas milt, harmoniskt, båten är stark, den bär oss, ponnyerna gnäggar och avskedsslänger med sina långa manar, de är vackra, de är kärleken, den otämjda.
Vi kramas men ger inte upp, inte efter allt det fruktansvärda, vi är otrygga och spänningen stiger i oss och det allra farligaste nuddar vid det innersta som en aning eller en varning men mittemellantillståndet dämpar och vi flyter på moln och mina kan vara romantiska eller åskgrå och min kärleks moln har en annan konsistens.
Det starka trycket går inte att kasta upp eller kasta ut.
Jag famlar och svamlar, försöker få tag på, klä i ord. Skriva. Det är det jag ska göra, ge efter, skapa men jag tappar bort det, får inte fatt i mina tankar och det är bra för tankarna är inte speciellt vettiga eller smarta eller ens överhuvudtaget begripliga.
Dags för känsla, alltså. Och som jag känner! För och emot och hit och dit och uppochner men inte mina egna känslor, nej, inte alls, för de här känner jag ju inte igen.
Villervallan dansar ut med mig på den blänkande parketten. Stråkarna spelar mjuka toner och ovanför gnistrar stjärnhimlen. Doften är mystisk som i Tusen och en natt men jag har stannat i mittemellanet och är på ett tåg genom Nordeuropa och bultandet från hjulen går in i rytmen och snart simmar jag bland ponnyerna eller om det är molnen och känslan av hetta är konstig för jag fryser utanpå.
Jag skriker fasa och vill ha snällhet och ingenting går överhuvudtaget att kombinera.
Okej. Utmärkt. Mitt förskaparstadium är som det är. Jag kreerar annat i väntan på det riktiga. Jag lagar mat. I går blev det bouillabaisseinspirerad fisksoppa och tomat- och lökpaj. Inte så illa faktiskt, och jag använde färsk vitlök, basilika och dill och naturligtvis en rejäl hutt vittvin.
Idag är läget att annat. Kanske jag får ihop något gulblekt dallrigt av potatis och ägg, något spanskt, tortilla kanske. En rejäl dos chili gör susen, kanske jag får älska med en eldig toreador i natt. Eller sitta under korkeken och dofta på blommorna, precis som tjuren Ferdinand.
Nåja. Det är som det är. Mittemellanvillervallan gör ändå precis som den behagar och jag får hålla till godo med den saken. Det blir nog en berättelse så småningom, i form eller annan.
Till dess: Må så gott därute!
*Svarta Hingsten är en romanfigur från 1940-talet. Walter Farley skrev många böcker om den underbara hästen och hans avkommor och jag läste dem alla – utom den som inte hade översatts till svenska. Senare läste jag dem högt för mina barn och ännu senare har vi haft filmkvällar med Svarta Hingsten som tema.
|
Ur ”I hundarnas timma”
|
 | mia bergenheim om Bagartant |
 | marglann om Bagartant |
| mia bergenheim om Naapurijutusta juhlaa? |
 | Nico C om Naapurijutusta juhlaa? |
| mia bergenheim om Högsommartant |
paintaword 