Jag är ingen morgonmänniska, har aldrig varit. Jag brukar vara sur och purken och ilsk och tråkig – har jag trott. Ända tills det motsatta slog mig alldeles nyss.

Då jag tänker tillbaka finns det många morgnar bland de vackraste minnena, de som glänser i rosa pärlemor på evighetens band. Där finns solens tidiga strålar över gula åkrar, hästars glada gnäggningar, deras rofyllda tuggande. Tindrande barnaögon över gröttallrikar, radionyheter och tidningen, måsskrik i ljusnande dagrar, gröna, daggvåta betesmarker, tidiga promenader genom stadens fortfarande tomma gator, sovvärmen kvar i kroppen under midvinterns stjärnetak.

På sista tiden har jag börjat drömma på ett nytt sätt. Jag spenderar nätterna bland förälskade hundar och stora faror, det är action och bråddjup, berg och månar. Det mesta går i rödbrungula färgskalor, så där som på gamla fotografier. Texturen är lämplig, grovkornig och mjuk och kontrasten stor eftersom jag minns blänket i hundarnas pälsar som tunna silverstrimmor.

Ofta är jag själv i utkanten. Det är inte mig drömmarna handlar om, jag är betraktaren eller den som upplever. Jag kan inte rädda men nog vara rädd, jag kan inte styra, bara känna och fängslas. I det riktiga livet är jag den som kavlar upp ärmarna, drar djupa och stärkande suckar, ser sanningen i vitögat och  tar itu med sådant som måste göras, obehagligt eller inte. I drömmarna tycks känslorna gå utifrån in och jag hänger på olika Ulla Viotti-aktiga reliefer och försöker låta bli att tappa taget.

Lustigt nog känner jag mig utsövd. Många gånger har jag vaknat abrupt med vilt galopperande hjärta och någonting krampande i magen och jag har inte kunnat minnas vad som skrämde mig. Sakta har jag kommit tillbaka till verklighetens trevligt mönstrade lakan och låtit mig fyllas av det faktiska. Värmen under täcket, harmonin i de lugna andetagen bakom min rygg, hundarnas mjuka tassande, deras godmorgonslick.

Nattens rädsla har funnits i blodet som pulserar, i gråten jag aldrig grät. Nu blir den en sorg som handlar om sådant som kunde ha varit annorlunda, den handlar om mitt kraftlösa hopp genom åren, min önskan om allt nog skulle bli bra. Den handlar om tider som varit. Sorgen handlar om mina barn som jag älskar så innerligt, den handlar om det som fanns innanför, den handlar om sådant som inte går att radera.

Vi brukade skämta och nojsa. Företog oss saker, upptäckte världen i smått och stort. Sjöng ”Uppå väggen går en gädda med långa ludna, svarta ben”, skrattade. Genom livet porlade barnabubblet, det flöt vidare och fick oss att överleva vattenfallen, grynnorna, farorna. Solens strålar nådde oss och vi fångade dem, lät dem glittra. Vi skadades av smärtorna och blödde i såren men vi tände lägereldar och värmde oss och månen fortsatte att vandra på himlen och egentligen var allting alldeles bra.

Mina barn är vuxna nu och i vemodet finns deras skratt och glädje. I varje morgon, i varje möjlighet finns de rosa stunderna, de daggvåta gryningarna och jag fylls av pirrig lycka. En som är glad och granngul och känns ända ner i tårna, som flyter runt och skvalpar som ett turkosblått hav, är lika fjäderlätt som tussiga moln över granna månar, en glädje som bubblar och sprakar, flammar, dansar och gnistrar av levnadslust, en som älskar och rodnar, vaknar till morgnar, skriver dikter och bubblar.

Med dikten under önskar jag er innerligt goda morgonstunder alla tider på dygnet. Tag vara på ert fina!