paintaword

Raoul Dufy – Le Havre

i nytidens duvgråblå en
försvinnande lätthet; viskar om
värmen, solens
ljusgula aning

(repris)

Foto Benno Catani

Idag tog jag en promenad under en ovanligt lätt himmel. Bakom den spruckna isen lekte pyttesmå blå vågor. Kanske att jag gick bort från eller fram mot, kanske att mina skor egentligen inte bar mig någonstans. Staden var sig lik, hamnarna, torget, öarna, kobbarna och naturligtvis de massiva byggnaderna, gatstenarna och spårvagnsskenorna. Jag vandrade, som så ofta, mot caféet. I mig pågick en märklig dialog:

”Himlen är vacker idag, ljus, rosa och blå. Våren är på kommande.”

”Men då så. I gräset kan du inte vantrivas, bara att vänta in det. Att sedan ligga där med mulldoft i näsan och solsvedd rygg är inte fy skam.”

”Ja, livet är fullt av val. Jag kan välja att inte gilla.”

”Bara dra i så fall. Vad tror du? Ska den vita riddaren stiga ner ur molnet och fixa till det för dig? Vafan, ryck upp dig, i din ålder borde du minst sagt vara vuxen!”

”Jamen, det är just det. Erfaren ensamhet är den hemskaste. Jag menar, hur många chanser har en människa, hur många lyckor finns det att fånga?”

”Tja. Är du lycklig nu?”

”Ja, om inte jag vore så olycklig, jag menar, ja, i helvete, det är verkligen inte lättare nu än då det begav sig och life is fortfarande a bitch och jag vill fortfarande bara kärleken och flowerpowern och jag vill dansa över sommarängarna och sprudla!”

”Aha. Rönnerdal, typ?”

”Nä. Faktiskt inte alls. Kanske jag vill Piano man men bara så att jag vill Piano woman, förstås.”

”Du? Som varken kan spela eller sjunga?”

”Jag menar bildligt. Ensam i en bar, som han som älskar sin GT. Fri som en fågel, nästa stad, nästa bar, nästa gin.”

”Jahaja. Vad väntar du på?”

”Nå, att han ska älska mig så klart!”

”Så du ska inte till baren då? Ja, jag menar pianot, förstås.”

”Äh, du vet. Tänk russin i stället för vindruvor.”

”Ska han älska ett russin?”

”Han dricker vin!”

”Jaså, nå det förklarar allt, du liksom sipprar i rynkorna. Men du själv? Drömmer om ljusröd lätthet, eller?”

”Du är för vidrig! Jag vill augustihetta, svarta nätter, romantik! Se på molnen nu, de har blivit djupröda. Vilket fantastiskt skådespel och där borta ligger sverigebåten och… ”

”Vad kommer efter russin? Mull?”

”Baren!”

Se videon ”Piano man / Billy Joel”:

https://www.google.fi/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=1&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwi4os_rvZrSAhWqJ5oKHQaWDpAQ3ywIGzAA&url=https%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fwatch%3Fv%3DgxEPV4kolz0&usg=AFQjCNFE-iMJizna4ar1wDJu7PGoP7kv_w&sig2=jX8Kq_XG60PLUgK0laMoKA

Avfärdsplaner tanten börjar smida
med äventyr över världen vida,
njutningar och många fjärran riken,
kanske avsmaka den goda romantiken

Hon tänker stort, hon tänker runt,
har fått nog av småsint strunt:
Hon minns Bengali, Fantomens land
härlig djungel intill världens rand;

Vill dansa eldig, häftig tango i Paris
och kanske eventuellt, möjligtvis
träffa en läcker fransos artistique
med basker i rätt stuk: Très chic

Kommissarie Brunetti vill möta,
hoppas på att ihop med honom stöta
i en förtjusande gondol i Venedig
(planerar en uppsyn: blyg, beskedlig)

Till Australien tanten absolut ska åka
för att i samklang med Tom språka,
kanske i en gammal jeep kring färdas
och lite småkyssas, bara för att härdas

inför passionen, vild och stor
som i varje latinamerikan bor:
rytmer, iver, kryddor, sinnen, hetta,
vackra vyer, samba, åh, mer av detta!

För att kyla ner sig och sin andning
tanten gör en kort mellanlandning
i New York som aldrig sover, vilar;
från vernissage till annan pilar

sedan tanten önskar se annan slags kultur
äkta, genuin, skapad av befolkning: Ur
hon vill ryckas med, hänföras, vibrera
(och kanske något konstverk kopiera)

till Afrika, till Moçambique vill tanten fara;
uppleva trummor, lockas av det underbara,
förföras under nattens stjärnor
till musik av väna bröllopstärnor

”Sagt och gjort” tanten tänker
(tacksamhet till internätet skänker)
kappsäcken i läder hastigt letar fram,
och torkar av allt ingrott damm

Hon laddar upp telefonbiljetten,
fyller i förhandsblanketten,
förväntansfull tar taxi ut till hamnen;
ler; ger hela världen öppna famnen

”Jag kände igen stönet, det var något i det som fick mina celler att minnas.
Mitt hjärta slog vilt och jag svettades samtidigt som jag frös krampaktigt. Det stank starkt av skrämselpiss. Borta var alla söta tankar om gulliga ponnyer, i stället fanns där en mycket påtaglig skräck som gjorde alla former och figurer groteska.
Jag måste överleva det här, för nu hade jag kommit till en gräns.”

(utdrag ur romanen I hundarnas timma)

#ihundarnastimma #roman #ebok

Kalevi Liski – kesällä

”Du ska vara ärlig!” var det första budordet under min uppväxt. Jag tummade lite på budet och införde snälla lögner. Jag menar, klart jag svarade som kompisarna ville på frågor om de var starka, söta, smarta eller så men så där i det stora hela höll jag mig till sanningen.

Ja, förutom då det frågades självklara lögn-svar-frågor av besvärliga vuxna, frågor som handlade om tobak och alkohol och andra farligheter, jag menar, något slag av självbevarelsedrift hade jag. Trots de här vita, undanglidande en-tiondels-sanningarna upplevde jag mig ärlig, jag ljög inte om viktiga saker, och jag svek inte förtroenden.

Att fatta att andra inte fungerar så var svårt, är faktiskt fortfarande svårt.

Det känns uselt att uppdaga sanningen. Jag klarar inte av att bli inföst i en åsikt som inte är min. Jag skäms över att fatta, låtsas som om lögnerna var sanna, ljuger med så där snällmesigt.

Kanske att sådant kallas medberoende. Egentligen är det faktiskt urbota dumt, helt enkelt.

Och vad gör jag sedan efteråt med sådant som jag vet? Ingen aning! Varför i all sin dar blir det så att jag ska veta, varför ska den yttersta moralen landa hos mig? Det är tillräckligt att bära min egen halvmoral, jag vill inte ha andras osanningar, vill inte avslöja falskspel, vill bara inte.

Men.

Förtroendena vill jag ha, grädden på moset. Jag vill vara den man litar på, vill närvara, krama, se framåt, vara axeln och näsduken, skrattet och glädjen. Jag vill väldigt mycket sådant jag själv hoppas få. Tusenfalt vill jag höra det andra, det rara.

Det finns vackra ord för fina lögner.

Det finns fina lögner med fula ord.

Lyckligtvis finns det en hel massa vänskap och kärlek också! Jag är så lycklig över att leva i en nästan-ljusrosa och väldigt hjärtformad värld ❤ Jag har sett de bästa av de bästa, upplevt de godaste av de goda. Ni, mina vänner är de härligaste av de härligaste, utan er skulle allting  stanna, blommorna vissna, isen smälta och havet sluta sjunga.

Här får ni en famnfull, en hel hop, med vaniljgula och smultronröda kramar:

Love, love, love!

Tanten sommarlängtar i vårvinterljuset
efter den sköna värmen, vågskvalpsbruset,
om en plats i solen
med ett glas sangria vid poolen

(repris)

by Seb Penazza

Photo as illustration by Mike O’Hanrahan

Well hello, I´m Irish, and the Irish canno make a long story short so bare with me.

When Ms Bergenheim asked me if I wanted to write a little something on her blog, I was flattered, and a bit ascared too. We are so different.
I mean Ms Bergenheim is a real talented author with a great vocabulary and poetic touch.
Me – not that much. I canno even spell poetic and me vocabulary is rather scanty.
So when now stepping in on her blog to write this post I feel like a bum who steps into the hall of the scholars. A bit nervous and staring down me shoes not to make any eye contact and hoping I won’t embarrass Ms Bergenheim too much for letting me in.

But even with our differences, we do have something in common. We both write aboot the violence, the horror and all the nasty things the human race do to each other.
And the differences lies in on how we tell it.
Ms Bergenheim is like wrapping the evil, horror, blood and terror in this package off beautiful words and poetic glow and it´s not until ya start to unwrap it that ya can presage it´s true being.
Me is more like:
“Then Tom ripped the lads fecking head off. Blood splattered over the walls and onto Tom´s face while the rest of the gang stood around him and watched”
Yeah, nothing much to construe there I´ll say.
I´m just not the poetic kind I´ll guess, and that’s why I envy Ms Bergenheim´s ways on how she is playing with the words, finding the melody that brings them together into this luvly composition.
I canno ever do that no matter how hard I try.
I´m a simple man. Born and raised in the slum north of Dublin.
But I have always made stories up ever since I was a young lad.
At first, the stories were just in me head. Then I started to draw them down with colourful pens followed by the hardest thing there is – to write them down.
I´m a writer with dyslexia. Imagen that. It´s a real challenge to sit down and start writing a story. I have it in me head all bright and clear. And then I need to get all those words in the right order and correct grammar to even make some sense.
That´s fecking hard I´ll tell ya, and it´s frustrating too.
Me luv and life (Elisabeth) helps me a lot, and she even got me this program to help me with this grammar thing. But it still takes forever to write it down.
Sometimes I just want to give this writing shit up. But then Ms Bergenheim steps in and tell me to get a grip and continue. (Thanks)
And somehow even though I canno write prop I got one of me novels published.
An e-book with a cool cover and all that shit and when I saw it on Adlibris, Dito, Bokon among others I just couldn’t feckingbelieve it.
So that is making me keep on writing.
And the reason that Ms Bergenheim is nagging me =) (Thanks)

So if ya want to read me e-book, ya find it on Adlibris, Dito or Bokon.
Just type in the name “Dödlig risk”, and it will pop right up. I´m using me first and me second name
S. Alberto – The evil twin inside me that never got born. Just lurking around in me head making up those stories. =)

If ya want to read me blog yer welcome to do so https://penazzas.wordpress.com/

So the context of what I´m trying to say is that keep on writing no matter what. Even if ya have difficulties and ar struggling with the words. 

Thanks for reading this post, written by the bum from the Dublin slum, to the end and thanks to Ms Bergenheim for letting me write this post on her grand blog.

Tusen tack Seb! Boken ”Dödlig risk” – som jag verkligen rekommenderar varmt och helhjärtat – är klockren och slungar läsaren tillbaka till Manhattan-deckarnas härligt tuffa värld 🙂 Boken finns  att köpa bl.a.  här: http://www.adlibris.com/se/e-bok/dodlig-risk-9789198253719

Sebs blogg är också absolut ljuvlig! Kolla alla flikar, där finns ett och annat! https://penazzas.wordpress.com/

/mia