Kalevi Liski – kesällä

”Du ska vara ärlig!” var det första budordet under min uppväxt. Jag tummade lite på budet och införde snälla lögner. Jag menar, klart jag svarade som kompisarna ville på frågor om de var starka, söta, smarta eller så men så där i det stora hela höll jag mig till sanningen.

Ja, förutom då det frågades självklara lögn-svar-frågor av besvärliga vuxna, frågor som handlade om tobak och alkohol och andra farligheter, jag menar, något slag av självbevarelsedrift hade jag. Trots de här vita, undanglidande en-tiondels-sanningarna upplevde jag mig ärlig, jag ljög inte om viktiga saker, och jag svek inte förtroenden.

Att fatta att andra inte fungerar så var svårt, är faktiskt fortfarande svårt.

Det känns uselt att uppdaga sanningen. Jag klarar inte av att bli inföst i en åsikt som inte är min. Jag skäms över att fatta, låtsas som om lögnerna var sanna, ljuger med så där snällmesigt.

Kanske att sådant kallas medberoende. Egentligen är det faktiskt urbota dumt, helt enkelt.

Och vad gör jag sedan efteråt med sådant som jag vet? Ingen aning! Varför i all sin dar blir det så att jag ska veta, varför ska den yttersta moralen landa hos mig? Det är tillräckligt att bära min egen halvmoral, jag vill inte ha andras osanningar, vill inte avslöja falskspel, vill bara inte.

Men.

Förtroendena vill jag ha, grädden på moset. Jag vill vara den man litar på, vill närvara, krama, se framåt, vara axeln och näsduken, skrattet och glädjen. Jag vill väldigt mycket sådant jag själv hoppas få. Tusenfalt vill jag höra det andra, det rara.

Det finns vackra ord för fina lögner.

Det finns fina lögner med fula ord.

Lyckligtvis finns det en hel massa vänskap och kärlek också! Jag är så lycklig över att leva i en nästan-ljusrosa och väldigt hjärtformad värld ❤ Jag har sett de bästa av de bästa, upplevt de godaste av de goda. Ni, mina vänner är de härligaste av de härligaste, utan er skulle allting  stanna, blommorna vissna, isen smälta och havet sluta sjunga.

Här får ni en famnfull, en hel hop, med vaniljgula och smultronröda kramar:

Love, love, love!