Samtidigt var det så fint att höra till och vara en av oss som fick motta de högtidliga orden. Det blev lätt och skört i mig, så där att jag nästan räckte till, som ett ljusgult fladder av små kolibrivingar, snällkittligt, som en nymornad föraning.

Vi delade något stort och blev förstås lite förtroliga och bekanta. Jag sa egentligen inte speciellt mycket men Milla berättade att hon hade en liten dotter. Hon blev så glad i ögonen och hela hon mjuknade då hon talade om barnet.

Mor hade aldrig hade brytt sig om mig på det viset.

Milla var inte alls som mor.

Jag knep ihop munnen och tänkte surt att mor i alla fall var bra mycket bättre på många sätt. Åtminstone var hon nätt och doftade gott, dessutom.

(ur romanen I hundarnas timma. Boken finns som e-bok i bl.a. Adlibris och Bokus)

Romanen ”I hundarnas timma” har väckt uppmärksamhet! Jag blev intervjuad av Svenska Böcker (http://www.svenskaboecker.com) angående boken. Här under kan du läsa intervjun:

Mia Bergenheim  är aktuell med „I hundarnas timma“ utgiven av Danje Förlag. Mia har även en bloggsida med dikter och andra texter som heter Paintaword. Mia blandar seriösa texter på bloggen med rimmande feelgodramsor om en figur som hon kallar „tanten.“

Svenska Böcker: Din bok heter „I hundarnas timma“. Berätta, varför valde du det namnet?

Mia: Namnet anspelar på vargtimmen, som infaller kring fyratiden på natten. Då ligger många människor vakna och vrider sig i sina sängar. Det är riktigt kusligt att maror tycks hemsöka människor över hela världen i precis samma „vargstund“ och det är just sådana oförklarliga förnimmelser som vibrerar under ytan i boken. Namnet I hundarnas timma kopplar också till uttrycket „i grevens tid“, som betyder i sista minuten. Namnet associerar ytterligare till „den blå timmen“ som för mig har en väldigt romantisk klang. Den timmen är en sista skymningsstund efter solnedgången, precis innan mörkret tar över, i den stund då världen målas blå. „I hundarnas timma“ låter dessutom lämpligt gammaldags och poetiskt och ger vissa aningar om bokens innehåll.

Svenska Böcker: Vad handlar boken om?

Mia: Boken är en berättelse om en släkt. Handlingen spänner kring mänsklig svaghet, lust och makt. Huvudpersonernas invecklingar följs från tidigt 1960-tal till nutid. Världen förvandlas och berättelsens förgreningar sträcks ända till Italien. Kontrasten mellan den otäckt närvarande ondskan och den poetiskt flytande texten gör boken spännande och starkt berörande. Där finns mänskliga öden, uppsving och dekadens. Mycket händer i det fördolda, sådant som påverkar och får konsekvenser. Glamour och övergrepp, dominans och missbruk, kärlek och tukt. I hundarnas timma är en roman om följder, karriär och kulisser.

Svenska Böcker: Hur kommer det sig att den utspelar sig i Finland? Bor du där?

Mia: Ja, jag bor i Finland, i Helsingfors. Det känns roligt att få berätta om den speciella kulturen jag har vuxit upp i. Att vara finlandssvensk är att tillhöra en minoritet med ibland elitiska förtecken, på gott och ont. Finlands historia med sviterna av kriget och landets geografiska läge påverkar oss fortfarande.

Svenska Böcker: Vad är det som inspirerar dig när du skriver?

Mia: Oj, det är en massiv fråga! Jag älskar att skriva och inspireras av mycket. Fjäderlätt skönhet, humor och djupa känslor är viktiga för mig. Idén till I hundarnas timma fick jag delvis genom många av de berättelser om människors utsatthet jag har fått ta del av i mitt jobb som ungdomsarbetare. Fruktansvärda skräckhistorier pågår mitt bland oss, sådana som slås bort med axelryckningar och förklaras med människors virrighet. Jag ville berätta de berättelserna. Själars mysterier intresserar mig och och igenkännbara beröringspunkter är viktiga. Jag tar hjälp av min coachutbildning och mina grundläggande studier i psykodrama då jag djupdyker i mitt inre och fantiserar fram personerna.

Svenska Böcker: Du gav först ut boken på ett annat förlag och sen fick du kontrakt med Danje förlag, som du skrev kontrakt med. Boken har fått ett annat omslag, genre och baksidetext. Hur kändes det?

Mia: Ja, jag hade ett traditionellt förlagsavtal med ett annat förlag. Boken skulle komma ut i pappersformat i augusti 2016. Förlaget visade sig vara oseriöst och det hela slutade med att jag med hjälp av Författarförbundets juridiska råd fick tillbaka rättigheterna till manuset. Efter det rasade mitt självförtroende men lyckligtvis blev jag kontaktad av Danje förlag, som erbjöd sig att läsa boken. Det ledde till ett nytt och fräscht avtal och romanen I hundarnas timma släpptes som e-bok i januari 2017.
Danje förlag har varit en härlig samarbetspartner! Romanen togs emot precis som jag hade tänkt och skrivit den. Den nya genren, baksidetexten och pärmen (av Eric Leraillez) är verkligen mitt i prick! Samarbetet med Danje har varit fantastiskt givande. Som författare får jag uppbackning och boken får den referensram den behöver. Underbart!

Svenska Böcker: Vad tycker du är svårast med att skriva böcker?

Mia: Allt! Och det är just det svåra som är det roliga! Det är härligt att tränga in i karaktärerna och låta dem skapa sig själva och föra handlingen framåt. Utmaningen i att få allt att sitta rätt, intrigen, researchen, tiden, tempot, omgivningen… Att få till helheten, helt enkelt. En roman är ett jättestort projekt och jag känner mig tacksam och privilegierad över att ha lyckats med det.

Svenska Böcker: Hur gör du för att få skrivtid?

Mia: Numera jobbar jag deltid för att ha tid. Jag skriver nästan alla dagar, ofta dikter och andra korta texter. Att skriva en roman som ren hobbyverksamhet är omöjligt för mig. Vissa strukturella delar kan jag klara av men då jag sjunker in i själva skapandet kräver det full fokusering. Det innebär att jag måste ansöka om tjänstledigt då jag skriver romantext.

Svenska Böcker: Vad är planerna nu? Har du kanske en ny bok på gång?

Mia: Planer har jag nog, i mitt huvud snurrar många uppslag. Jag har tankar om en ny bok och har faktiskt börjat på en helt fristående och mycket annorlunda uppföljare till I hundarnas timma. Nu gäller det främst att organisera det praktiska och ekonomiska, att skapa mig både skrivro, -tid och förutsättningar.

Svenska Böcker: Är det något du skulle vilja säga till dina läsare och till de som ännu inte har läst din bok?

Mia: Läs gärna boken om du känner för en annorlunda och berörande upplevelse. Om boken väcker känslor eller annat du vill kommentera eller diskutera blir jag glad om du tar kontakt.

 Svenska Böcker har läst och recenserat „I hundarnas timma.“

Boken finns bl. a. att köpa här.

billigt rödtjut, café au lait, öppna
debatter med intellektuella
intentioner; konstnärliga
ambitioner

hippie-influerade kärleksförklaringar
(make love not war); som
vi älskade kärleken! Den
vi trodde på, uppfann, diskuterade,

återskapade filosofin, förstod
och lyssnade inåt i
daller av kommande, klädde
oss vackra i bomberjackor,

skiraste spets, målade kajal
runt ögonen, styltade på
höga klackar, var lagom
blasé

men fan så kom ju livet
ikapp oss och vi blev mammor
och medborgare, skaffade
våra symboliska

radhus med tvättmaskiner,
torktumlare och Volvon utanför
garaget- ja, en del blev ju pappor,
förstås

och det blev löjligfester, bjudningar
lagomintressanta karriärer, väl
avvägda sammankomster, skryt
i glasen

vi ökade i omfång och
våra barn skrek sig fördärvade men
själva skrek vi inte alls, vi
umgicks belevat och log

med breda tandblänk tills
vi storknade i tandcreme och
Tom i trean kastade sig
under tåget

men Marina i femman kunde
skylla sig själv, som
hon bjöd ut sig; vad
trodde hon och Peter

på andra sidan blev polis och
förrädare men Christa i
lyxvillan blev bankir och Torben
poet

och vad som fick Inger och Mats
att bryta sig ut (konvertera!) är
något som ingen av oss
egentligen vet

Jag hade ingen egentlig avsikt eller något speciellt mål. Jag skulle flanera, turista i min egen stad. Kan hända att jag drevs av ett diffust sug efter konstupplevelser, eller längtade ut till industriområdet, efter somriga cykelturer och vårvärme. Antagligen längtade jag bort, helt enkelt. Ord som Barcelona, Madrid och Lissabon ploppade upp i mitt huvud och plötsligt mindes jag en fantastisk utställning på ett sedan länge svunnet galleri på Alexandersgatan.

Vinden trängde igenom min alltför lätt vadderade jacka och solglasögonen kändes rätt onödiga om än hoppingivande. Det var kallt som attan men med gårdagens värme i själen trippade jag raskt iväg. Vid låsbron skyndade jag på stegen. Fan heller att mitt hjärta skulle låsas fast någonstans, även om jag naturligtvis hade önskat det då på den tiden då det begav sig.

Egentligen var jag fortfarande på samma resa, den jag hade påbörjat i sextonårsåldern. Det var det där med löftet jag hade gett mig själv, det jag inte riktigt ännu hade haft möjlighet att fullfölja, inte helt alltså. Lyckligtvis delvis, trots allt. Det handlade om att inte behöva se tillbaka med bitterhet i blicken, det handlade om att leva fullt ut.

Då jag sneddade över Salutorget ångrade jag att jag inte hade tagit långkalsonger under jeansen. Den vita sveaborgsfärjan lockade förgäves, jag pinnade vidare med telefonen tryckt mot örat. Det var alltför kallt för utfärder över det halvisade havet. En romtoddy på en inglasad veranda med öppen brasa i hörnet och strävstickad yllefilt om benen hade varit ett perfekt alternativ. Som det var fick jag nöja mig med att låtsas både brassprak och rökdoft.

Nedanför siljaterminalen hade krossisen flutit ihop och bildat fantastiskt vackra formationer med grovt huggna ytor och porösa iskristaller. Ovanför mig låg det som numera tycktes vara café men i min ungdom var en härligt sjöbusaktig och riktigt spännande krog. En vision drog förbi i mitt huvud; jag såg mig sitta på en bar någonstans. Jag spelade kanske kort, kanske brädspel. Rödvin i glaset, böcker lite korsomtvärs i hyllorna, stämningen mysig, dunkel, röd, liksom tungdraperad.

I verkligheten ringde mobilen. Jag plockade upp den ur fickan. Vid det första strandcaféet bytte jag strandrutten mot parken. På avstånd syntes en häst med släde. Längs avenyn luktade det förfärligt av spyor men det var nog bekämpningsmedel eller gödsel eller något i den stilen. Det gamla huset där vi i tiderna hade festat så mycket verkade förfallet.

Sedan ryckte jag på axlarna och gick in i staden. Jag fick fast mark i form av sandade och osopade trottoarer under fötterna och kände mig genast mera bekväm. Vackra stenhus på båda sidorna, diskret, dyrbar charm. Nu dök ord som Köpenhamn, räkmackor, Paris, Bryssel och löksoppa upp. Jag var hungrig men allramest på en trevlig, mellaneuropeisk kulturruffighet. Jag kände ett drag till solkiga tidningar och vadslagningsdiskussioner, helst på ett språk jag nästan inte förstår.

Vid hörnet mot min egen stadsdel fattade jag äntligen vad det handlade om. På avstånd låg isen grå mot Tjärholmen och det var kallt om mina inte så smala ben. Idén bultade i mig, lite försiktig än så länge, men något var definitivt på väg. Jag övervägde att gå in på baren till höger men beslöt mig för att stämningen skulle vara bättre senare på kvällen. I mig höll något på att formas till en tanke, eller en struktur. Jag hade fått ett hum om något jag vill skriva om.

Det kommer att bli barer, så mycket vet jag. Kanske på Elisabetsgatan, mera troligt någon annanstans. Jag vill skriva om känslan, eller kanske det som händer kring känslan. Jag vet inte vad det är men kanske det luktar som räkor och löksoppa. Kanske det kommer att vara helvetiskt kallt, helvetiskt hett eller någonting mittemellan men det kommer att handla om människor, om känslor, det kommer att finnas yttre faktorer om svettdroppar eller isade näshår eller båda, och åtminstone flera.

Nu, mina vänner, drar jag iväg. Mot Stjärnbaren, givetvis.  Hoppas vi ses där, IRL eller annars 😊 So long!

På båten hade en pianist spelat och Magdalena hade lyssnat på musiken sippande på en Dry Martini. Hon hade varit uppspelt av att våga bryta de outtalade regler hon vuxit upp med. Det ansågs inte riktigt fint att en dam reste ensam. Ännu värre var det om en ensam dam besökte barer. I synnerhet om hon var vacker.
Magdalena ville verka blasé och nonchalant. Hon njöt av det nästan förbjudna och ägnade omsorg åt att se blyg och ljuv ut. Hon tittade ner och lät sina karmosinröda läppar omsluta glaskanten. Pianisten hade bjudit henne på ett glas champagne med en blinkning ackompanjerad av orden:
”For the spirit of forbidden love”.
”Oh, thank you, Sir”, rodnade Magdalena klädsamt. Det var första gången hon hade blivit uppvaktad av en färgad man.

ur romanen I hundarnas timma #ihundarnastimma #roman #vibergförlag #långtinnan