Kolibrivingar

Samtidigt var det så fint att höra till och vara en av oss som fick motta de högtidliga orden. Det blev lätt och skört i mig, så där att jag nästan räckte till, som ett ljusgult fladder av små kolibrivingar, snällkittligt, som en nymornad föraning.

Vi delade något stort och blev förstås lite förtroliga och bekanta. Jag sa egentligen inte speciellt mycket men Milla berättade att hon hade en liten dotter. Hon blev så glad i ögonen och hela hon mjuknade då hon talade om barnet.

Mor hade aldrig hade brytt sig om mig på det viset.

Milla var inte alls som mor.

Jag knep ihop munnen och tänkte surt att mor i alla fall var bra mycket bättre på många sätt. Åtminstone var hon nätt och doftade gott, dessutom.

 

(ur romanen I hundarnas timma. Boken finns som e-bok i bl.a. Adlibris och Bokus)

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s