Samtidigt var det så fint att höra till och vara en av oss som fick motta de högtidliga orden. Det blev lätt och skört i mig, så där att jag nästan räckte till, som ett ljusgult fladder av små kolibrivingar, snällkittligt, som en nymornad föraning.

Vi delade något stort och blev förstås lite förtroliga och bekanta. Jag sa egentligen inte speciellt mycket men Milla berättade att hon hade en liten dotter. Hon blev så glad i ögonen och hela hon mjuknade då hon talade om barnet.

Mor hade aldrig hade brytt sig om mig på det viset.

Milla var inte alls som mor.

Jag knep ihop munnen och tänkte surt att mor i alla fall var bra mycket bättre på många sätt. Åtminstone var hon nätt och doftade gott, dessutom.

(ur romanen I hundarnas timma. Boken finns som e-bok i bl.a. Adlibris och Bokus)