Mot Stjärnbaren – so long

Jag hade ingen egentlig avsikt eller något speciellt mål. Jag skulle flanera, turista i min egen stad. Kan hända att jag drevs av ett diffust sug efter konstupplevelser, eller längtade ut till industriområdet, efter somriga cykelturer och vårvärme. Antagligen längtade jag bort, helt enkelt. Ord som Barcelona, Madrid och Lissabon ploppade upp i mitt huvud och plötsligt mindes jag en fantastisk utställning på ett sedan länge svunnet galleri på Alexandersgatan.

Vinden trängde igenom min alltför lätt vadderade jacka och solglasögonen kändes rätt onödiga om än hoppingivande. Det var kallt som attan men med gårdagens värme i själen trippade jag raskt iväg. Vid låsbron skyndade jag på stegen. Fan heller att mitt hjärta skulle låsas fast någonstans, även om jag naturligtvis hade önskat det då på den tiden då det begav sig.

Egentligen var jag fortfarande på samma resa, den jag hade påbörjat i sextonårsåldern. Det var det där med löftet jag hade gett mig själv, det jag inte riktigt ännu hade haft möjlighet att fullfölja, inte helt alltså. Lyckligtvis delvis, trots allt. Det handlade om att inte behöva se tillbaka med bitterhet i blicken, det handlade om att leva fullt ut.

Då jag sneddade över Salutorget ångrade jag att jag inte hade tagit långkalsonger under jeansen. Den vita sveaborgsfärjan lockade förgäves, jag pinnade vidare med telefonen tryckt mot örat. Det var alltför kallt för utfärder över det halvisade havet. En romtoddy på en inglasad veranda med öppen brasa i hörnet och strävstickad yllefilt om benen hade varit ett perfekt alternativ. Som det var fick jag nöja mig med att låtsas både brassprak och rökdoft.

Nedanför siljaterminalen hade krossisen flutit ihop och bildat fantastiskt vackra formationer med grovt huggna ytor och porösa iskristaller. Ovanför mig låg det som numera tycktes vara café men i min ungdom var en härligt sjöbusaktig och riktigt spännande krog. En vision drog förbi i mitt huvud; jag såg mig sitta på en bar någonstans. Jag spelade kanske kort, kanske brädspel. Rödvin i glaset, böcker lite korsomtvärs i hyllorna, stämningen mysig, dunkel, röd, liksom tungdraperad.

I verkligheten ringde mobilen. Jag plockade upp den ur fickan. Vid det första strandcaféet bytte jag strandrutten mot parken. På avstånd syntes en häst med släde. Längs avenyn luktade det förfärligt av spyor men det var nog bekämpningsmedel eller gödsel eller något i den stilen. Det gamla huset där vi i tiderna hade festat så mycket verkade förfallet.

Sedan ryckte jag på axlarna och gick in i staden. Jag fick fast mark i form av sandade och osopade trottoarer under fötterna och kände mig genast mera bekväm. Vackra stenhus på båda sidorna, diskret, dyrbar charm. Nu dök ord som Köpenhamn, räkmackor, Paris, Bryssel och löksoppa upp. Jag var hungrig men allramest på en trevlig, mellaneuropeisk kulturruffighet. Jag kände ett drag till solkiga tidningar och vadslagningsdiskussioner, helst på ett språk jag nästan inte förstår.

Vid hörnet mot min egen stadsdel fattade jag äntligen vad det handlade om. På avstånd låg isen grå mot Tjärholmen och det var kallt om mina inte så smala ben. Idén bultade i mig, lite försiktig än så länge, men något var definitivt på väg. Jag övervägde att gå in på baren till höger men beslöt mig för att stämningen skulle vara bättre senare på kvällen. I mig höll något på att formas till en tanke, eller en struktur. Jag hade fått ett hum om något jag vill skriva om.

Det kommer att bli barer, så mycket vet jag. Kanske på Elisabetsgatan, mera troligt någon annanstans. Jag vill skriva om känslan, eller kanske det som händer kring känslan. Jag vet inte vad det är men kanske det luktar som räkor och löksoppa. Kanske det kommer att vara helvetiskt kallt, helvetiskt hett eller någonting mittemellan men det kommer att handla om människor, om känslor, det kommer att finnas yttre faktorer om svettdroppar eller isade näshår eller båda, och åtminstone flera.

Nu, mina vänner, drar jag iväg. Mot Stjärnbaren, givetvis.  Hoppas vi ses där, IRL eller annars 😊 So long!

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mot Stjärnbaren – so long

  1. penazza skriver:

    Från oss båda. Vilken härlig promenad du tog oss på. 🙂 vi ser fram emot att läsa om hetta och iskyla. 🙂 kramar från Seb och Bethie.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s