Author Archives: mia bergenheim

Vi har våra öden, vi har våra sagor; hemliga möten, berget och elden, havet och alltet, Klippan och jag Och jag är så tagen, så berörd, så förälskad! Jag är så uppfylld och upprymd och glad! Här mår jag så … Fortsätt läsa →

Kinderna rödglödande, ögonbrynen uttrycksfullt snirklade, näsvingarna darrande, munnen hopknipen i hallonform Nacken; en knyck, Hakan; snett upp Händerna gestikulerar en dans: Håret svänger i solfjäderform, de tunna benen; jeans, fötterna stampar, tradam! Dörren; krasch BANG! Ekot; vibrerande Sedan tystnaden Tårarna … Fortsätt läsa →

Om skammen att inte duga Mina höfter, de äntligen smala, och låren, som blivit så tunna att jag når runt med mina händer Klart jag vet att jag inte borde svälta mig så, men aldrig mera att jag ska bli … Fortsätt läsa →

Smått omtumlad efter årets största hästspektakel gick jag ut i den regnvåta kvällen. I mig ekade applåder och jag kände mig nästan bevingad efter alla bubblande drycker och flygande prestationer. Det var mörkt ute. Kvällens våta gjorde det svarta blankt, … Fortsätt läsa →

och hur jag än vänder och tvekar och frågar står du stark där du står mina färger, min längtan min uppdämda saknad blir droppar så heta, de droppar i ljuset, i purpur och silver, i bronsrött och guldglans i himlar … Fortsätt läsa →

Det pompösa, det kraftfullt bullersamma De stora orden, handlingarna fanns alltid där Det var det enkla, det fjäderlätta jag saknade Mina ord fanns i tystnaden, och då fanns de ju inte alls; för i tystnaden lyssnar bara den som sedan … Fortsätt läsa →

 Texten nedan handlar om när ”Frans” sparkade ner mig och sparkade mig i magen så att jag kräktes blod. Jag var tvungen att ringa mamma så hon hämtade mig i förorten, men…… jag sa inget om att jag blivit misshandlad, … Fortsätt läsa →

Och hon som sovit, och hon som dansat, ja, den lilla prinsessan, hon levde lycklig i alla sina dagar

”var är din själ” säger du (det värker som fan i bröstet, i springan mellan sparken och slaget) själen sägs väga aderton gram, den lever och pulserar tills den skrumpnar, tvinar i gråskalor och svartmörker, blöder i mörkrött, skadas av … Fortsätt läsa →

Om hösten faller bladen. Torra, skrynkliga och knastrande. Ett frasande regn av sprakande färger. Brunt, gult, orange, rött, purpur och svart. Rynkiga ådernät som en gång fyllts av livgivande vätska. Ett utdraget dalande av förgängelse. Tiden går och liv förgås. … Fortsätt läsa →