Om skammen att inte duga

Mina höfter, de äntligen
smala, och låren, som
blivit så tunna att jag når runt
med mina händer
Klart jag vet att
jag inte borde
svälta mig så, men
aldrig mera att jag ska
bli fet för
i den utsattheten är det alldeles tillåtet,
det är fritt fram
säg till bara
men jag vill inte vara
den som ler och tar emot

Jag vill vara spröd och känslig, bräcklig
på ett genomskinligt sätt
Så det är nästan en lättnad
att huttrande frysa i min
avskalade magerhet, det är
nästan en njutning att se er andra frossa, för jag
jag kan vara utan
för det är rätt åt mig, precis
det jag förtjänar. Sen
förtjänar jag annat också, jag
röker cigaretter och
dricker vin tills jag spyr men
det räcker inte, så jag äter
järntabletter och
det händer ingenting så
jag äter hela burken
och fortfarande händer det ingenting så
jag slutar att sova
också