Jag rymde – vad gjorde du?

Kuvahaun tulos haulle stockholm

Om jag minns rätt var jag sexton. Det är klart, jag kan ha varit sjutton. Hur som helst var det november och jag hade fått nog. Livet var trist, jag saknade äventyr, innehåll, dans och flärd. Egentligen längtade jag efter Kärleken, men sådant sa jag inte högt. Jag var iskall, världsvan, smart och djup. Jag hade min tax. Mer än så behövde jag inte. Verkligen och basta.

Nå. Jag rymde. Det var häftigt, unikt och idealistiskt, lagom blasé och intressant.

Med några timmars förberedelsetid hann jag låna pengar av vår snälla tant, skriva och posta ett brev till min stackars mellanbror som var utvald att ta hand om mig efter föräldrarnas frånfälle, köpa en limpa cigaretter på kredit i mataffären, packa en liten bag med underkläder, jeans och extra tröja och köpa en båtbiljett, enkel, destination Stockholm.

Klockan sex prick drog båten iväg. Vid åttatiden hade jag träffat en kille som berättade att han var dödligt sjuk och ville älska. Kring nio var taxen uttråkad. Vid midnatt var jag vrålhungrig. Kär blev jag inte och på något sätt hade jag lyckats skaka av mig uppvaktaren. Han var övertygande, så pass att jag fortfarande hoppas att han ljög. Han bjöd nog på dricka, eller så var det någon annan. Nykter var jag inte och småningom glömde jag bort hungern. Taxen stirrade surt på mig. Han vägrade uträtta sina behov på däck, och okej, han kan kanske inte klandras för det. Det blåste som bara fanken och en liten tax var nog säkrast inomhus. Mig störde det, jag oroade mig för hunden, som alldeles tvärtemot antagligen tänkte på mat.

I Stockholm blev det tvärstopp. Taxen hade inte de papper som behövdes. Tullarna var stränga, obevekliga. Jag tänkte fort och förklarade snabbare. En stund senare var vi igenom. Fria som fåglar, och dessutom i Sverige. Pengarna räckte till en fralla, en karta och en biljett till Trosa, staden där vägarna E3 och E4 delade på sig. I korsningen delade taxen och jag på frallan. Han ansåg att det var ett alldeles för magert morgonmål och jag hade dåligt samvete. Vi lät oss inte nedslås, jag lyfte på tummen, vi liftade. Någon hade berättat att man skulle välja långtradare, så jag gjorde det. Slumpen avgjorde och vi fräste iväg längs E3:an. Många hemligheter och en hel del dricka och andra erfarenheter senare blev vi utstjälpta en bra bit utanför Alingsås.

Då var jag nästan rädd, eller åtminstone en smula orolig. Det var mörkt och alldeles för långt att gå. Jag hade inga pengar och vi stod vid sidan av en motorväg. Trafiken hade mattas av och jag hade ingen aning om någonting alls. Kallt var det, dessutom. Taxen glodde surt på mig. Jag bad om ursäkt och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

Till sist förbarmade sig en annan långtradarchaffis över oss. Han släppte av oss en bit in i staden. Vi traskade mot centrum. Jag tryckte ner händerna i den beiga duffelns fickor. I den högra låg ett spårvagnskort, vilket fick mig att skratta till. Inte mycket hjälp av det just nu. Det var sent. Både hunden och jag var hungriga. Vi hade ingenstans att ta vägen.

Det här var långt före mobiltelefonernas tid. Det gick bra att ringa från telefonautomater, men man behövde pengar. Rätt slags mynt, helt enkelt. Sådana hade jag inte, och ingen att ringa till, för den delen.

Vi fortsatte vår tröstlösa vandring. Jag frös så jag skakade och vågade inte tänka på det som egentligen hade hänt. Till sist såg jag en skylt. Det stog Polis på den och jag närmade mig utan att tveka. Blev jag inburad skulle jag i alla fall slippa frysa, men taxen skulle de inte få ta ifrån mig.

“Du behöver ID”.

Va fan!?! ID hade jag definitivt inte. Jag hade ju rymt, för höga bövelen. Sådant gjorde man inkognito.

Polisen förklarade tålmodigt att jag var i Sverige. ID krävdes. Läget var låst. Jag svor till och letade efter en cigarrett och kände spårvagnskortet mellan fingrarna. Det dög. Polisen hjälpte. Hunden och jag inkvarterades i ett ljusgult och vackert rum på stadshotellet. Sängen var underbar, en dröm av mjuka bolster och varma täcken. Vi hade dusch, toa och vatten. Mat hade vi inte. Hunden surade.

Vid åttatiden på morgonen drog vi vidare för att inte riskera att bli hemskickade eller förhöras av polisen. Livet var drägligt, kläderna hade torkat och vi hade druckit oss mätta. Någon timme senare kom vi att landa i Borås – och vad som hände sedan får bli till en annan gång.

Tack för att du läste. Du är varmt välkommen att gästblogga med din egen berättelse.

Kram !

Mia

 

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s