I morse skrapade jag vindrutan för första gången. Det var en vecka från fredagen den 13:de, en morgon i höstens Helsingfors i det varande året 2017. Det var en morgon då min hängfrusna trötthet inte bekom mig alls.

Solen sken med morgonstarka, sneda strålar och uppför stentrappan från havets håll kom en man med en hund. Tidigare, då jag hade varit ute med våra lurvljufvliga fyrfotingar var det mörkt. Redan då hade morgonen en underbar doft av fallna löv.

Nu såg jag på mannen och hade lust att skratta. Det hade inte han. Jag skrapade rutan och frös om fingrarna. Musiken från bilradion dunkade i mitt blod och jag tog några diskreta och välmaskerade danssteg, som om de hade varit för kylan.

Bilen är orange och matchade hösten. Parken prunkade i gult, rött, som en frostnupen blomma i jätteformat. Havet låg blankvackert ljusgrått. Jag njöt av den ruffiga kontrasten mot stenmuren och den breda trottoaren. Vid rödljuset fattade jag plötsligt att jag sjöng högt.

Jösses. Det var ju något år sedan jag var tonåring, typ.

Jag skärpte mig och höll tyst ett tag. Gudarna ska veta att min sångröst är värre än kråkornas. Vid Salutorget drog de igång en tävling i radion. Temat var Juice Leskinens Marilyn. Nå, fortsättningen var självklar. Glidande mot Siljaterminalen vrålade jag för fullt ”Marilyn, Marilyn, milloin riisut jumpperin”.

Ridå.

Men höstdagen fortsatte att vara vacker. Min kropp – eller om det var själ – drog sig undan Viljan och Förståndet.  Händerna trummade mot ratten, den högra foten vickade lätt mot gaspedalen. Om passagerarna i spårvagnen gapade valde jag att inte se det. Dagen fortsatte trots allt lika vacker som den hade börjat.

Och jag var inne på Rod Stewarts ”Da Ya Think I’m Sexy”…